0
Midsommar
Morgonsolen lustigt skiner
genom fladdrande gardiner
i min lilla kammar' in.
Ögonlocken börjar rycka,
och en känsla utav lycka
fyller helt mitt unga sinn'.
Den där versen hade vi fått lära oss utantill strax innan vi slutade skolan i våras, och jag tänkte, när jag vaknade i dag på midsommaraftonen, att bättre än nu kunde versen inte passa.
Det stod en björk alldeles utanför vårt fönster, och solen sken in rätt mellan dess grenar. Några fåglar kvittrade utan-för, en svag, ljum vind kom gardinen att fläkta, och långt borta gol en gök....
Det stod buketter av blåklint och prästkragar i varje rum, det enda som fattades var att löva verandan, och det skulle vi göra nu på morgonen.
På eftermiddagen skulle det bli fest i Björkeboda hage med dans kring midsommar-stången och servering av kaffe och saft vid långbord. Jag skulle ha min examens-klänning, som jag tyckte så mycket om, och jag hade tre kronor i min sparbössa.
_ _ _
Midsommarbuketten
När Ulla och jag såsmåningom drog oss hem till oss fick jag en idé.
– Du, Ulla, sa jag, sent i kväll ska Annika och Berit plocka var sin midsom-marbukett med nio blommor, du vet, en sån där som man lägger under kudden när man ska sova.
– För att i drömmen få se vem man ska bli gift med? sa Ulla.
– Ja! Kunde inte vi två för rent skojs skull också plocka var sin bukett?
Jo då, det tyckte Ulla visst att vi kunde göra, så vi tog en extra sväng upp i vår lilla hage bakom berget för att leta efter nio blomster.
Det såg ut att bli lätt. Alldeles intill stigen blommade blåklocka, midsommar-blomster och vitmåra. Mitt i hagen stod en nyponbuske alldeles översållad av små skära rosor, och i närheten av den fann vi ängsnejlika och smörblomma.
– Sex olika blommor, sa Ulla. Nu fattas det bara tre.
– Dem hittar vi säkert uppe på berget, sa jag. Åtminstone finns det styvmors-viol.
Vi klättrade uppför berget, och där på toppen i en skreva fann vi både styvmors-viol och mandelblomma.
– Bara en till behöver vi nu, sa Ulla.
– Den hittar vi nere i trädgården, sa jag.
men vi hade inte bråttom att gå ner. Häruppifrån berget kunde man se en bra bit av viken. Solen höll på att gå ner, vattnet skiftade i rött och guld, och himlen var violblå. Barken på den en-samma tallen bredvid oss glänste kopparröd, där en solstrimma lyste på den, och björkarna var så gröna...
jag suckade – det kunde inte hjälpas.
– Så här borde det alltid vara, sa jag.
Ur "Tussi och trollkarlen", 1958, av Ester Ringnér-Lundgren.
Förutom att Ester hade barn, var hon småskolelärare och visste hur ungar beter sig. Tussiböckerna berättar om vardagen – 50-talets vardag – ungarna leker, blir osams och sams igen, ordnar basarer de lever kort sagt den sortens bekymmersfria liv som jag gjorde i den åldern. Kanske var det därför jag tyckte så mycket om dessa böcker.
Tussi och hennes syskon håller inte alltid sams. Ester sa' att hon skrev dem under den perioden när hon för rättvisans skull var tvungen att mäta med linjal när hon serverad saft. Millimeterrättvisa! Fast när jag räknar efter borde hennes barn ha varit förbi den tiden när böckerna kom till – men minnet levde säkert kvar.
Hon älskade den svenska sommaren och det finns gott om lyriska, ibland en aning vemodiga beskrivningar av den i hennes böcker.
Ester skrev många böcker, mest känd är hon för böckerna om Lotta, vilka hon skrev under pseudonymen Merri Vik. Jag har skrivit om henne tidigare.
Det här får mig att tänka på Astrid Lindgrens debutbok "Britt-Mari lättar sitt hjärta". Kanske att den vore värd ett alldeles eget inlägg!?
SvaraRaderaTack för inspirationen!
Oh, Britt-Marie! Får bestämt leta fram den - för vilken gång i ordningen vet jag inte, jag läste den såååå många gånger.
SvaraRaderaAstrid L. är väl egentligen värd hur många egna inlägg som helst! Oj, så mycket det finns att skriva om...
Margaretha
Jag älskade hennes böcker när jag var liten, kunde dem nästan utantill så många gånger läste jag dem :o)
SvaraRaderaDet finns ett Ester Ringnér-Lundgren sällskap. Om du är intresserad men ännu inte medlem så klicka på länken i slutet på inlägget så hittar du adressen dit.
SvaraRaderaMargaretha