Resan går vidare

0

Från Winnipeg till Omaha är det över 100 mil, jag lämnade Winnipeg tidigt på morgonen och var inte framme i Omaha för än efter midnatt. Även om bussarna är rätt bekväma så är det påfrestande att tillbringa så lång tid på en buss och jag var tacksam för att jag inte hade någon medpassagerare bredvid mig utan kunde bre' ut mig. Men när vi kom till Sioux Falls insåg jag att jag fick plocka ihop mina pinaler eftersom kön till bussen var lång. Jag hoppades att det skulle bli en inte alltför talträngd liten tant som jag skulle få dela säte med. Men när jag fick syn på en spenslig man i 30-års åldern så bara visste jag att han skulle komma att sitta bredvid mig. Jag gillade inte hans utseende så jag lindade in mig i kappan och låtsades sova. Tyvärr var mina aningar korrekta, han frågade om platsen var ledig och jag nickade och fortsatte att se sovande ut. Den här gossen brydde sig inte ett smack om att jag ville sova utan inledde genast en konversation och bjöd på godis. Jag tog en bit och försökte svara så enstavigt som bara var möjligt. Det bet inte på honom! Han skulle pilla på mina örhängen och frågade varför jag hade hatten på (60-tals keps) — kunde jag inte ta' av mig hatten! Nej det kunde jag inte och då frågade han varför jag var så sarkastisk.
Nu var jag utless på honom och sa' att jag var trött och ville sova, så jag blundade och lutade mig mot fönstret. Efter fem minuter känner jag en hand på mitt knä. Jag bad honom hövligt att ta' bort handen, och det gjorde han — i hela fem minuter. Så höll det på några gånger, och varje gång fortsatte handen högre upp, ända tills jag med mycket hög röst sa' att om du inte ta'r bort din hand från mitt ben så kommer jag att säga till busschauffören. Passagerarna runt omkring vände på huvudet och alla tittade på oss — och han blev sur. Men bara en liten stund, se'n kom handen tillbaka och jag upprepade mitt hot. Den här gången tog det, han vände ryggen mot mig och började tala med passagerarna på andra sidan gången — men först sa' han "och jag som bjöd dig på godis!" Han visade sina nya vänner bilder av hästar och berättade att han var jockey. Men jag fick vara i fred.
Det visade sig att vi kom en halvtimme för tidigt till Omaha och naturligtvis hade mina kusiner inte kommit än. Alla medpassagerare försvann snabbt från busstationen — alla utom jockeyn. Där stod jag med mitt pick och pack i det ljusaste hörnet jag kunde uppbringa och upplevde en av de längsta halvtimmarna i mitt liv.