Konsten att ta' sig in i U.S.A. utan visum

0
Ja nu för tiden är det inte så stor konst som när jag gjorde det. Då höll man stenhårt på reglerna.
Jag bodde i Winnipeg och hade kanadensiskt uppehållsvisum — några veckor innan jag skulle resa söderut frågade jag mina vänner hur man bar sig åt för att skaffa amerikanskt visum. Det behövs inte, sa' de alla, man visar bara legitimation. Jaha, tänkte jag, jag har ju mitt pass med ett kanadensiskt visum, det smäller tydligen lika högt. Så jag beger mig av tidigt en morgon och kommer till gränsen på eftermid-dagen. Kommer ni ihåg hur det var förr i världen när man reste till Norge? Först kom den Svenska tullen där man i regel bara vinkades förbi, se'n kom den norska, där en vänlig tullare ofta ställde några frågor om vad man hade med sig innan han lyfte på tullbommen. Så var det här också — den kanadensiska tullen gjorde inget men några meter längre bort kom en amerikansk tullare ombord, gick mittgången fram och tittade på passagerarnas legitimationshandlingar. Så kom han till mig, bläddrade igenom passet en gång — och en gång till, och ännu en gång från andra hållet — se'n bad han mig komma med in i tullbyggnaden. En tjej till från bussen fick följa med in och de började med att fråga ut henne. Hon skulle till Florida för att arbeta på sin systers restaurang. Jag överdriver inte när jag säger att hennes bunt med diverse handlingar var tjockare än en del av Stockholms telefonkatalog. Det saknades ett papper, så hon fick vackert vänta på en buss tillbaka till Winnipeg.
Jag följde denna diskussion med intresse — och fasa, men tänkte att hon ser ju trevlig ut så vi kan ju prata med varandra medan vi väntar på bussen.
Så blev det min tur — det visade sig att jag var visst tvungen att ha ett visum, det var bara kanadensare som slapp det. Den vänlige tullaren frågade vart jag skulle, jag berättade om mina resplaner, först till Omaha, Nebraska för att hälsa på släkten — och la' jag till i ett ögonblick av sentimental klarsyn "min mamma är född där och jag har aldrig varit där och så ska jag besöka min morfars grav." Jag såg att det gick hem, så när han frågade hur det kom sig att jag talade så bra engelska berättade jag att alla svenskar lär sig engelska i skolan, det är ju såååååå viktigt. "Well, det låter ju bra, men se'n — åker du tillbaka den här vägen se'n?" Det hade jag ju inte tänkt, jag skulle fortsätta till Salt Lake City, San Diego, San Francisco och så vidare upp längs Stilla havskusten och tillbaka in i Kanada från Washington. Nja, det gick ju inte för sig — men om jag lovade att komma tillbaka samma väg så kunde han släppa i väg mig. Annars skulle det bli ett himla hallå när jag skulle tillbaka in i Kanada. Klart jag gick med på det!
0
Så kommer jag tillbaka efter ett par månader och blir förvånad när de känner igen mig och frågar hur jag haft det, och om det inte är sorgligt att lämna Staterna. Jag har haft det jättebra och jovisst är det sorgligt att åka därifrån säger jag.
Ännu mer förvånad blir jag när de kanadensiska tullarna känner igen mig och frågar om jag inte är glad att komma tillbaka till Kanada. Jovisst, säger jag.
0
0
PåSladden: Jag kom aldrig till min morfars grav - och har ännu inte varit där trots att jag varit tillbaka till Omaha. Men jag såg flera av ställena där min mamma har bott och skolan som hon gick i.