0
Efter att ha tillbringat flera timmar i en ödslig väntsal i Las Vegas mitt i natten, medan bussen städades, gick resan vidare mot San Diego. Jag fick en bra fönsterplats långt fram på vänster sida av bussen, och försökte sova så gott det gick. När vi passerat Kaliforniska gränsen gjorde bussen ett uppehåll för frukost. Alla gick av utom jag som var alldeles för trött. Jag lutar mig mot fönstret och slumrar till. Så hör jag att någon kommer in i bussen och öppnar ögonen — och stirrar rakt in i mynningen på ett skjutvapen.
Tror jag var för sömndrucken för att bli annat än förvånad — och jag ser ju snart att det är en polis bakom vapnet. Jag får ingen förklaring, polisen fortsätter bakåt och söker igenom hela bussen innan han går av.
Passagerarna återvänder och en äldre man slår sig ned bredvid mig. Han berättade att han först blivit så orolig för han trodde att de var ute efter mig — att jag var en förrymd hippie. Men han hade fått reda på att polisen var ute efter ett par farliga förbrytare som hade stigit på i Las Vegas men tydligen stigit av vid förra hållplatsen.
Det var en vänlig och mycket pratsugen herre som berättade att han var 79 år och hade en frånskild dotter. Se'n forsade hans livs historia ur honom och hans oro för dottern och barnbarnet. Jag satt som en korkskruv och försökte se vaken och intresserad ut. Det är inte lätt att titta på den man pratar med när denne sitter på sätet bredvid, om man som jag är rejält översynt. Jag fick hans adress för han ville veta hur det gick för mig, och skrev när jag kom hem men hörde aldrig ifrån honom.
Jag skulle ha blivit livrädd! Hur vågade du resa ut själv?
SvaraRaderaEllen