Så hette Svenska Journalens frågespalt en gång i tiden. Jag läser i nummer 2 1932:
Fråga: När en man och en kvinna brevväxla, utan att ha sett varandra, vem tillkommer det då, att först säga du uti breven?
0000000000000En tacksam prenumerant
Svar: Om båda parterna ha ungefär samma sociala ställning och äro jämnåriga, brukar det vara den kvinnliga parten förbehållet att föreslå titelbortläggning och det torde väl vara lämpligt, även om parterna känna varandra endast per brev. Dock bör man väl, för att säga du till en person, känna denna bättre än man kan göra enbart genom brevväxling.
Detta får mig att tänka på min tid i Lübeck där jag arbetade i en vävateljé. Vi var tre tjejer mellan 30 och 40 år. Hilde och Helga som redan arbetade där när jag kom, hade inte kommit på tanken att lägga bort titlarna. Jag tyckte det var ohyggligt knöligt och redan första dagen sa' jag avsiktligt fel varje gång jag tilltalade dem — började meningen med hast eller kannst för att snabbt ändra mig innan jag kom till Sie. Det hade avsedd effekt, innan vi gick hem sa Helga att det verkade som jag hade svårt med niandet så varför lägger vi inte bort titlarna? På så sätt blev ju också Helga och Hilde du med varandra. Tänk att det ska vara så svårt!
Helga berättade då att hon och en jämnårig gesäll hade suttit i samma vävstol i tio år utan att lägga bort titlarna innan de prövade på att säga du — men de klarade inte av det utan återgick till att frua och nia varandra.
Så finurlig du var...och det fungerade ;-)
SvaraRaderaJa, det är onekligen annorlunda än dagens mejlande och bloggande - tack och lov!
SvaraRaderaMargaretha