Gryningsraid

Iförd min fars snöskottningsanorak, hans pälsmössa och mina nålbundna vantar (ja, inte bara det) beväpnad med spade och skyffel, begav jag mig nedför backen för att attackera snövallen.
Det var den sortens snö som hade varit roligare att bygga en snöfästning av än att flytta på den. Så jag röjde bara precis så mycket att jag kunde komma ut — och inte mer än att jag orkade up för backen se'n.

Jag dansar tövädersdans och rasslar

med kastrullerna, hoppas att det hjälper!

Tack Christina för insatsen — kanske är avståndet mellan oss för stort eller möjligtvis hade du för moderna kastruller — men om du fortsätter att öva kanske vi får en tidig vår.

Nu sitter min älskling och jag vid brasan, båda är vi utmattade efter dagens strapatser. Veterinären tyckte som vanligt att älsklingen är en praktkisse — tack och lov är han frisk. Det finns väl inget sorgligare än ett sjukt djur som bara ligger och ser håglös ut.