Livets matematik

Efter en viss tvekan bestämde sig dagen för att bli en klassisk vacker septemberdag.
Efter att ha lyssnat på CD-revyn fanns det ingen återvändo - gräset behövde klippas. Bara de nedre gräsmattorna — är alltid lite tveksam om vad jag ska kalla dem för. Gräsmattor låter tjusigare än vad det är — mossmattor är nog en mer korrekt benämning. Men vad man än kallar dem så är det stora ytor och på sina håll växer gräset så högt och tjockt att den stackars gräsklipparen nästan storknar medan andra ställen mer liknar en tonårsgosses första glesa skägg.

Försöker att räkna ut hur jag ska lägga upp klippningen så att jag ska komma undan med så kort gångsträcka som möjligt — vilket för tankarna till skolmatten. Av vilken endast rudimentära reminiscenser kvarstår. Den som vet hur begränsade mina matematiska kunskaper var från början förstår då hur illa ställt det är nu. Fast geometri var jag bra på och det är väl det som jag har mest glädje av när jag ska räkna ut hur jag ska planera klippningen. Algebra tyckte jag var kul — fast jag aldrig förstod vad man skulle ha det till och det binära talsystemet var jag en hejare på. Idag kan jag knappt redogöra för vad det innebär. Min fasa var räntetal och hastighetstal — eller vad de nu heter. Den där typen som säger: om Erik startar klockan sju med att gräva ett dike öster om vedboden och hans hustru cyklar till handelsboden en halvtimme senare hur dags blir då middagen färdig?

Jag är så blödig att jag har svårt att meja ner vackra blommor och svampar som mitt i mattan står. Den här fibblan fick stå kvar i en ö av gräs. Blir lite fundersam på vad det är för en fibbla — ser ut som en rödfibbla varit ute och slarvat.