I alla tider har läsare nog rekommenderat vad de läst.
Det är ett av livets gissel att man måste läsa tusentals böcker för att upptäcka att man inte hade behövt läsa dem.
Thomas de Quincey (1785-1859)
Det fanns en tid, för oändligt länge sedan, som jag inte kunde tänka mig att inte läsa ut en bok som jag börja läsa.
Nu, när jag har insett att tiden är knapp, tycker jag att det är ett syndigt slöseri med tiden att läsa böcker som inte intresserar mig. Så nu bläddrar eller skrollar jag och gör slumpmässiga nedslag i en bok innan jag bestämmer mig för att läsa den — eller ta nästa bok i högen.
Båda metoderna gör att jag inte har så värst många halvlästa böcker liggandes.
Jag plockar ner del I av Marie Corellis förstlingsverk ”Två världar”, (”Two Worlds”) från bokhyllan. Det är en 25 öres bok i två delar, mitt svenska exemplar är från 1911, men den kom ut redan 1886 på engelsaka.
Corellis böcker var oerhört populära, men betraktades som undermåliga av kritikerna. Det sägs att både drottning Victoria och Gladstone uppskattade hennes böcker.
Boken finns hos Gutenberg, jag gör nedslag i den, försöker förstå varför jag inte iddes läsa ut den. Nu när jag läser bitar i den slår det mig att den nog påminner en hel del om dagens romaner om unga kvinnor med en handfull problem, som i slutet av boken får sin ”prins”.
”In the winter of 188-, I was afflicted by a series of nervous ailments, brought on by overwork and overworry. Chief among these was a protracted and terrible insomnia, accompanied by the utmost depression of spirits and anxiety of mind. I became filled with the gloomiest anticipations of evil; and my system was strung ”up by slow degrees to such a high tension of physical and mental excitement, that the quietest and most soothing of friendly voices had no other effect upon
me than to jar and irritate. Work was impossible; music, my one passion, intolerable; books became wearisome to my sight; and even a short walk in the open air brought with it such lassitude and
exhaustion, that I soon grew to dislike the very thought of moving out of doors.”
Så inleds boken, ( vilket får mig att undra varför jag överhuvudtaget började läsa den) och nog låter det som jäntan i dag skulle fått diagnosen utbränd.
”Shades of Earl Grey” av Laura
Childes, pseudonym för Gerry Schmitt
Långserieböcker brukar jag akta mig för, så det är lite av ett mysterium varför jag började läsa ”Tea Shop Mysteries” — kanske för att en bok med både te och katter — och klassisk musik — lät lockande. De två första böckerna tog jag mig igenom, men jag började inte ens på kapitel 6 i den tredje boken, för där mellan sidorna 64 och 65 ligger fortfarande, efter många år, ett bokmärke.
Den 29 böcker långa serien handlar om Theodosia Browning som har en tehandel ”Charleston’s Indigo Tea Shop” där hon hittar på ny teblandningar (hiskliga teblandningar tycks vara en amerikansk specialitet), och löser mordgåtor på löpande band.
Författaren Gerry Schmitt skriver under pseudonymen Laura Childs.
Det torde inte vara något problem att hitta böckerna i handeln.
Jag har rätt länge tänkt titta närmare på Boyd Cables ”The Grapes of Wrath”, en bok som kom ut 1917, alltså 22 år innan Steinbecks druvor låg på bokhandlarnas diskar.
Det märkliga är att folk fortsätter att beställa fel bok, när de vill ha Steinbecks bok — och nu fyller olika bokhandlares recensionsspalter med ilska kommentarer. De beskyller den stackars Cables, död sedan över 80 år, för att vilja sko sig på Steinbecks bekostnad.
Hur som helst så var dessa gamla druvor vad jag först tänkte skriva om, när temat var frukt och bär. Men så upptäckte jag att boken handlar om första världskriget och jag tänkte låta den vila till nästa vecka, när vi ska vara krigiska.
Nu när jag läst de fem första kapitlen tror jag inte att jag kommer att läsa de återstående elva kapitlen.
Inte för att boken är dålig, för det är den definitivt inte. Personteckningarna är fina — så fina att jag glömmer att pojkarna är soldater — språket är gott och boken lättläst, men för ögonblicket räcker det med de pågående krigen.
