Om uniformerade yrkesutövare

 

”Man ska inte plåga andra, man skall alltid bjuda till, men för övrigt kan man göra vad man vill.” säger Överkonstapel Bastian i ”Folk och rövare i Kamomilla stad”.

Först stod det stilla i skallen på mig — kunde inte komma på ett enda yrke där det krävdes uniform. Det var då jag funderade på att föreslå Thorbjørn Egners ”Folk och rövare i Kamomilla stad”.

Men så rann det till, och som vanligt blev svårigheten att välja bland alla uniformsyrken.

Först ut är ett av Barbro Alvings kåserier ”Polisunderrättelser”, som du hittar i ”Mänskligt att döma”.

 ”Det känns tryggt att verkligen stå i levande kontakt med ordningsmakten. De flesta poliser är dessutom så långa och vackra.”

Gurli Hertzman-Ericson, en intressant och mångsidig kvinna, som förutom sitt författarskap var djupt engagerad i kvinno- och samhällsfrågor.

Hennes böcker anses ha varit av skiftande kvalitet, men i ”Viktor Kant chaufför”, råder det ingen tvekan om att hon låter huvudpersonen vara intresserad, och aningens, konfunderad, av de sociala problem han ser, och upplever från sin plats i droskan.

Viktor Kant är en sympatisk ung man som, tror jag, ofta uttrycker författarens åsikter.

 

”Mången skulle ha gått honom förbi efter en flyktig blick genom bilrutan. En välväxt ung man, ett nummer bland hundratals andra i chaufförsmössa och mörkblå uniform.”

  ur Viktor Kant, chaufför

Constable Guard Thyself! 

av Sir Henry Lancelot  Aubrey-Fletcher, som skrev under 

pseudonymen Henry Wade 

Sista ordet i dag får Chief Inspector Poole på Scotland Yard, en ung sympatisk polisman som snabbt blev en favoritdeckare, när jag nyligen upptäckte honom.

När de lokala polismännen inte lyckas lösa ett mord blir han inkallad — fast på polisstationen känner han sig inte välkommen. Någon vidare gemenskap mellan poliserna verkar det inte heller att finnas. Det gnisslar rejält i samvaron mellan polismännen och gliringarna duggar tätt.