Brev, bara brev,

blev det för mig, trots att temat för dagens tisdagstrio är ”Brev & dagböcker”.

The Postman in a Shelter with a Friend"

Roger De La Fresnaye,1917

Jag är en lantbrevbärare, jag går i snö och is,

och intet är mej kärare, än gå på detta vis.

Om världen än blir vrångare, för yrket jag ej skäms,

min äldste föregångare, Merkurius benämns.

Mitt kall hör till de ringare, ej vingar har min häl,

dock är jag överbringare, av bud från själ till själ.

      Den tänkande lantbrevbäraren 

         av Hjalmar Gullberg

Det verkar som bara tanken på brev — både att skriva och få dem, sätter igång en skrivprocess hos människor med skrivklåda. Annars skulle det väl inte finnas oöverskådliga mängder av dikter, sånger och verser, om brev, eller både brevromaner och brevsamlingar. Jag gillar dem alla — utom ”Bästa Broder samlingarna”, de där som ofta avslutas med tuus. Nästan alltid ger de intryck av att ha skrivits för eftervärlden, snarare än för en god vän.

För den mångordiga, utan större litterära ambitioner, kan brevet vara en räddning — för att det är svårt att begränsa sig, har många vittnat om. 

“I have made this [letter] longer than usual because I have not had time to make it shorter.”

Blaise Pascal

Just det här citatet har tillskrivits många skrivande personer — kanske var Blaise Pascal en av de första att sätta det på pränt.

  

”Jag öppnar brefvet för att fråga om en sak. Hvad menar du med fult, enligt ditt språk efter du särskilt fäst dig vid det ordet? Jag vet, att det finnes en del uttryck som jag begagnar orätt, därför att de brukades så hemma på landet. Ful betyder för mig rätt och slätt ”ej vacker” och i din sak menade jag att den nu föreföll mig så farlig och orosfylld, skadlig för dig att det ej var ett nöje att tänka mer den mer. Men det förefaller mig som ful för andra har bibegreppet af simpelhet, råhet, stygghet. Kanske än värre. I sådant fall tar jag visst tillbaka uttrycket. I så fall vill jag säga, att jag ej kan tänka att något du gör är fult.” 

 Så skriver Selma Lagerlöf i ett brev till Sophie Elkan 1895.

Det var många som kastade sig över Selmas privatkorrespondens, så snart den blev fri — nu väljer jag en av brevsamlingarna: ”Du lär mig att bli fri, Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan”.

En bok som jag bara var tvungen att få med i dag är ”Och jag målar ändå”

Helen Schjerfbecks brev till målarkollegan Maria Wiik 1907-1928.

En stor och vacker bok, rikligt illustrerad med både foton och målningar. Lena Holger, vår främsta Schjerfbeckkännare, som valt ut materialet, har kommenterat breven, och ger komplimenterande bild av de båda konstnärernas liv.

The Letter, 1925

Rex Whistler 

”Det goda privatbrevet börjar genast, känns kort, växlar snabbt, upptager en helt, slutar tvärt. Språket är förtroligt och 

ger utrymme för känslor. Privatbrevet är den skrivna vänskapen. Vänskapen ger rätt till intimitet, inte bara mellan vänner, utan också när det gäller andra: vänner, fiender, makthavare. Mottagaren kan svara eller låta bli – det räcker att en skriver för att korrespondensen skall hållas igång. En viktig egenskap hos privatbrevet är oväsentligheterna. Ju oväsentligare, dvs. ju mindre information, som förlorar sin aktualitet eller bara rör de 

inblandade, desto bättre behåller det sitt läsvärde. Att skriva om ingenting är svårt. För att hålla adressatens intresse vid liv 

måste man skriva underhållande och bra.”

Ur ”Brevet - en genre för kvinnor. Traditioner och förebilder för kvinnors brev”, en mycket läsvärd essä av Marianne Alenius.

Så många fynd som det här tisdagstemat gett upphov till, tror jag inte jag varit med om tidigare. Jag tror det skulle räcka till inlägg för ett helt år. Jag inser att jag blir tvungen att återkomma till brevtemat i framtida inlägg.

Idag slutar jag med en fiktiv brevväxling — en klassisk ungdomsbok, som jag vet att många i min generation uppskattade i tonåren: ”Britt-Marie lättar sitt hjärta”, 

Astrid Lindgrens debutroman. Hur den skulle tas emot av dagens tonåringar, har jag inget begrepp om, men jag vet att den lockar fram minnen hos många gamla tanter. 

Korss och kröke,

gud beware oss wäll för Spöke. 

Melting Watch

Salvador Dali - 1954

För ett spöke har uppenbarligen flyttat in här — hur kan jag annars förklara att fem av husets klockor (två elektriska och tre batteridrivna) gick en timme efter i morse‽

Kanske ett skämtsamt spöke, eller en som bara ville visa sitt missnöje med den stundande klockomställningen. 

Jag har ingen aning — men skumt är det.

Time tuner

Jacek Yerka - 2006

Eller är det en ”Time turner” som flyttat in hos mig?

 

Ojämnt falla ödet lotter

och det är just det vi ska tala om i dag, för dagens tema, som Ugglan i sin allsmäktiga vishet gett oss, är ”De fattiga & de rika”.

 Real poverty is lack of books

Sidonie Gabrielle Colette (1873-1954)

På nätet får jag veta att ”Ojämnt falla ödets lotter” är ett finskt ordspråk. Helt övertygad är jag inte, visserligen använde Runeberg det i ”Fänrik Ståls sägner”, 1860:

Ojämnt falla ödets lotter, så en högre vishet bjöd, 
jag fått glans och rika håfvor, du fått ringhet, du, och nöd; 
men det bästa ha vi lika, trohet, aldrig vilseförd, 
ära, med vårt blod beseglad och vårt hjertas vitnesbörd. 

 men redan 1822 skriver Tegnér, i ”Fritiofs saga: ”Ej lika falla ödets lotter”:

Men Hilding sade: ”Fosterson,

den älskog vänd din håg ifrån;

Ej lika falla ödets lotter,

den tärnan är Kung Beles 

Någon som vet varifrån Esaias fick ordspråket — om det nu är ett ordspråk?

Av någon outgrundlig anledning har jag medvetet undvikt att läsa något av Hubert Footner — kanske vetskapen om att han skrev deckare avskräckte mig. Nu vet jag bättre, och gläder mig åt att jag kan se fram emot att läsa fler av hans böcker.

Jag har faktiskt nämnt honom i ett inlägg, och sagt att jag nog inte kommer att läsa honom, trots att han hade en kvinnlig deckare i flera av sina böcker.

Dock inte i ”Sinfully Rich”, från 1940. En bok jag kan rekommendera till andra harhjärtade fegisar, som liksom jag blundar (nästan) när läsningen blir (för) spännande. 

Den här boken utspelar sig i New York City, den som känner till staden kan se för sig hur Mike, amatördeckaren, rör sig mellan kända platser, och hur han träffar kända personer.

Från New Yorks inneställen på 40-talet är det ett rejält skutt till fattigsverige på 17-hundratalet. 

I ”Et Ord för den Fattiga” målar Anna Maria Lenngren upp en bild av något som kanske kan liknas vid dagens situation?

”Hå! hå! sade den fattiga Enkan — och kastade en sorgsen blick på det toma brödspettet i taket. Än en gång ransakade hon sin kjortelsäck — men den sista penningen var redan förtärd. Fyra halfnakna små barn tuttrade och qvidde på et halmbolster i et hörn af det oeldade rummet. Hon gick til fönstret och tittade ut genom en fläck som hon flåsade up på den tjocka isen.”

     från ”Et Ord för den Fattiga”

Som vanligt velar jag mellan alla intressanta böcker när jag måste göra dagens sista val; ska jag välja den finländska kvinnosakskvinnan Adelaïde Ehrnrooth, Anne Charlotte Leffler, Vilhelm Ekelund, Werner Aspenström, Love Almkvist eller någon av alla de andra författarna som gett sig i kast med både fattig- och rikedom.

Jag har nästan bestämt mig för att välja klassikern ”Poor Little Rich Girl” av Eleanor Gates. Eftersom jag inte minns så värst mycket av boken ta’r jag en sista titt på den, och minns att jag nog tyckte den var lite väl långrandig, och ännu värre, en riktigt sliskig snyftare.p

Det fick bli Fanny Ferber istället — hon är aldrig sentimental. 

I ”Ginger-Snaps” hittar jag novellen ”Poverty and Independence”, och noterar att även om mycket kunde vara bättre i vårt samhälle, så har mycket blivit bättre sedan Fanny skrev de här berättelserna — i synnerhet för kvinnor.

”I DON'T like those sewing-girls," remarked a friend to me. "Why don't they go into some respectable family as chamber-maids, or nurses, or cooks? If they are too proud to to do this, I have no pity for them." Now there is just where the speaker and myself differ. I pity them, because they are too proud to do this. Besides, I do not think it is altogether because the name or position of "servant" is so obnoxious to them. It is the confinement of their position. It is the duration of their hours of labor—extending into the evening, and often till late in the evening, week after week, to which they object; whereas the working-girl in most other departments of service is released at nightfall, and is her own mistress till another day of toil begins. Now, answer me: Were you, and you, similarly placed, would you not desire, even in the face of the drawbacks attending it, your evenings to yourself? I think so. 

   ur ”Poverty and Independence”

klaak i ruskot währ

 Morgonen var grå och kulen, snö flög i luften, vägen var knagglig af nattfrosten. 

Så skriver Fredrika Bremer i ”Grannarne”, men det är även en utmärkt beskrivning av vägen där jag dagligen promenerar. Den är mint sagt besvärlig att gå på. Just i morse gick jag och funderade på hur jag skulle beskriva den — har knagglig och knölig några bra synonymer.

Väl hemkommen upptäcker jag att dagens ord hos SAOB är ”knagglig”, men så värst många synonymer bjuds inte.

Så jag kastar mig ut på nätet för att se om jag kan hitta några hittills okända ord. 

Hos Almqvist hittar jag ”knastig” i Amelia Hiller.

Samuel Columbus (vem 17 läser Samuels dikter i dag?) skrev i dikten ”Comitas”:

Comitas. Wänlighet. 

För wackert Folk du wijs ett blidtt och gladligt Lynne 

Ock pass mann intet på

ett listigt Smicker-kynne:

En trumpen Surmul täcks 

som klaak i ruskot währ.

En Smicker-läpp får sist 

för Sucker Ingefähr. 

Tack och lov förklaras några av de, numera, ovanliga orden. ”Comitas” betyder glatt lynne”, och ”klaak” står för frusen, knagglig mark. 

Att tolka den, lämnar jag åt var och en.

Ännu ett nytt ord lär jag mig, fast det är ingen synonym till knagglig, utan mer som ett ord på köpet:

Har Du väl nånsin åkt på Fahluvägen? — 

( — Hvad? — Vers?! — Den blir visst Fahluvägen lik! — )

Han är en rigtig Dalkarl uti later: 

Bred — knagglig — tvärvänd vräker han sig fram, 

skriver Adolph Törneros i ”Brev och dagboksanteckningar I”, och nu får jag lära mig att TVÄRBÄND, är detsamma som motig eller besvärlig och tvär.

Kräldjur

ett tema som fick mig att glömma allt annat — inte för att jag är speciellt intresserad av dem, fastmer för att jag inte har några som helst kunskaper om det som krälar och kryper.

Vad är växelvarma djur och vad är kräldjur, till vilken grupp hör grodorna  — och massor av den sortens frågor dök upp. Ju mer jag läste desto fler frågor formades i min arma skalle.

Och frågorna blev inte färre när jag upptäckte att Somerset Maugham har en novell som heter ”The Voice of the Turtle”, 

en fantastisk novell, men när jag kom till slutet av den undrade jag vad novellens namn syftade på — för där finns inte ett endaste djur, varken växelvarmt eller varmblodigt.

En sökning på nätet förvirrade mig ytterligare, för det finns både böcker, filmer och sånggrupper som heter ”The Voice of the Turtle”. Men till slut hittade jag en artikel där jag får veta att uttrycket kommer från ”Song of Songs”, (Höga Visan), och att det härstammar från en felöversättning till engelska, av ordet ”turtle”. Originalet avsåg turturduvor, och rättades i senare översättningar.

Men i ”King James” version kan man fortfarande läsa:

2:12  ”The flowers appear on the earth; the time of the singing of birds is come, and the voice of the turtle is heard in our land;”

Medan det i ”New International Version” står att läsa:

Flowers appear on the earth;
    the season of singing has come,
the cooing of doves
    is heard in our land.

I den svenska översättningen har det aldrig varit något problem. I min gamla konfirmationsbibel läser jag:

Höga visan 2:12

Blommorna visa sig på marken,

tiden har kommit, då vinterträdgård skäras,

och turturduvan låter höra

sin röst i vårt land.

Ledsen att efter denna långa inledning

behöva erkänna att jag jag inte är riktigt säker på vad titeln syftar på — men novellen är i högsta grad läsvärd.

En av Sveriges första kvinnliga journalister, Wendela Hebbe, var en intressant person som förutom att hon arbetade som journalist, var översättare och skrev romaner. I barnboken ”I skogen”(1871) finns två korta berättelser som passar in på dagens tema: ”Sköldpaddan och Skorpionen” och ”Den sjelfsvåldige Ormen, som inte ville äta bröd till maten”.

En annan kvinna som banade väg för skrivande kvinnor var Lotten Ekman. 

Du hittar novellen ”Ormen”, en rolig satir, i hennes novellsamling ”Humoresker och stämningar”, (1914). 

Mary Elwyn Patchett skrev flera böcker om sin uppväxt i Australien, tillsammans med Ajax, en dingo (vildhund) och en mängd andra djur.

Tre av böckerna finns översatta till svenska. 

Söndag morgon

I want to know how to live; and the Rev. —— only tells me that I've "got to die." I want to know how to manage with to-day; and the Rev. —— only speculates about what may or what may not be in eternity. I want to be soothed, and helped, and propped, and comforted; and the Rev. —— tries to scare me with an "angry God," and a "sure damnation." I want earnestness in the pulpit; and instead, I find the Rev. —— drawling lazily, "And the Lud Ged said unto Adam."

I want to know what the Rev. —— is talking about; instead—half of the time, I am convinced—he don't even know that himself.

       från ”Ginger-Snaps

Sunday Morning 2015

 by Ellen Dreibelbis 

Precis så här har jag tillbringat denna söndagmorgon.

Fanny Fern är alltid lika nöjsam att återvända till — men i dag nöjer jag mig med att läsa ett kort stycke, ”Sunday in the Village”

ur  hennes ”Ginger-Snaps”.

Se’n ägnar jag mig åt Cyril Hare (pseudonym för (Francis Pettigrew). Det är i det närmaste ett år sedan jag upptäckte honom — och skrev ett kort inlägg om det.

Ända sedan dess har jag tänkt titta lite närmare på hans skriveriet, men nätets utbud av böcker är stort, och andra böcker har fångat mitt intresse. Men nu har turen kommit till ”Best Detective Stories of Cyril Hare”, från 1959.

   Jag tänker att noveller kan vara lagom munsbitar så här en söndag — lagom för att ge mig ett hum om det är någon idé att hugga in på en längre bok. (Och det visar sig vara en mycket god idé).

På nätet och hittar jag den här presentationen av boken.

These thirty stories, selected and introduced by fellow crime writer and lawyer Michael Gilbert, are a terrific introduction to Cyril Hare’s inventive and clever Golden Age detective fiction, which often turns on an ingenious use of the law.

Born in 1900, Hare was a barrister and judge and only began writing at the age of thirty-six. Some of his first short stories were published in Punch and he went on to write nine novels including his most famous, Tragedy at Law.

Two of the stories in this collection feature Francis Pettigrew, a barrister and amateur detective who appeared in several of Hare’s novels and was perhaps his best-loved creation.

‘Dazzlingly ingenious.’ Sunday Times

‘Of Cyril Hare’s detective stories my only complaint is, that they are too infrequent.’ Tatler

‘A master of the short story.’ Spectator

‘Neat, taut and sufficiently dipped in irony to give a sharp tang to the quirks of love and life.’ Glasgow Herald

På Östersjön

 

Summer Sunlight (Isles of Shoals) Childe Hassam

Runt Östersjön är dagens tema, som jag avviker en aning från — för jag håller mig mest på vårt svenska innanhav.

Som alltid utgår tisdagstemat från Ugglan & boken.

En skötöka låg en majafton för bidevind ute på Gåsstensfjärden. Rökarna med sina i skärgården ökända tre pyramider började blåna, och på den klara himmeln bildade sig moln, när solen tog till att sjunka; det skvalpade redan utanför uddarna, och obehagliga ryckningar i råseglet antydde, att landvinden snart skulle bryta sig mot nyväckta luftdrag ovanifrån, utifrån, bakifrån.

Så inleder Strindberg sin roman ”I  havsbandet”, och nå’n gång emellanåt bör jag väl släppa fram ”Ågust”, och tycker att det kan vara ett lämpligt tillfälle nu.

Den som hellre läser den på engelska hittar även en översättning hos Gutenberg. 

:”On the Seaboard: A Novel of the Baltic Islands”

Då låter första stycket så här:

A fishing boat lay one May evening to beam-wind, out on Goosestone bay. "Rokarna," known to all on the coast by their three pyramids, were changing to blue, while upon the clear sky clouds were forming just as the sun began to sink. Already there was dashing outside the points, and a disagreeable flapping in the mainsail signified that the land-breeze would soon break against newborn currents of air, from above, from the sea and from aft.

Så kommer här en svensk ungdomsbok — jag fick den av en släkttant på min namnsdag när jag var 10 år. 

Fyra syskon jagar några bovar i den delen av Stockholms skärgård där jag tillbringade större delen av mina somrar. Naturligtvis gillade jag boken eftersom jag kunde visualisera alla platser — lanthandeln där vi handlade ibland, Jussi Björlings sommarställe och den tremastade roslagsskutan som låg i en vik mittemot Vettershaga.

Carl A. Anderssons ”Salta  prickar” gavs ut redan 1958, och är förmodligen inte lätt att få tag på.

”A Rock in the Baltic”, från 1906, av Robert Barr, förefaller vara skriven för att passa alla slags läsare — här finns äventyr, inklusive kidnappning, ett rymningssäkert fängelse, romantik (en stilig sjöofficer och en debutant), rysk säkerhetspolis — och mycket, mycket mer. En gnutta överväldigande, kan det tyckas, men Robert Barr, som var en välkänd och populär författare var nog väl medveten om vad som sålde.