Bokmärke

Reader 

Nik Ad

 1) märke (band, papperslapp o. d.) som lägges i en bok på ett ställe hvilket man vill kunna slå upp med minsta möjliga besvär, särsk. på det ställe där man för tillfället afbrutit läsningen.

Weste, Erik Wilhelm

Svenskt och fransyskt lexicon. 1-2 

Stockholm, 1807

För flera år sedan skrev jag ett inlägg om bokmärken — kanske publicerade jag det aldrig, för nu hittar jag det inte.

Men jag minns att jag hittade mer information om bokmärken, än vad som rymdes i ett inlägg, som att känn och känne är ett skånskt dialektalt ord för bokmärke:

Känn, n. bokmärke, veck i en bok för att återfinna ett visst ställe.

Allt som är platt, och inte alltför tjockt, går ju att använda för att som bokmärke.

Smörgåsar rekommendera inte (inte ens tunnbröd), jo det lär ha förekommit, enligt en bibliotekarie!

Då är tidningspapper bättre:

Tomas vred sig på sin stol. Han visste icke hvad han skulle svara. Han satt och stirrade på det färglysande titelbladet af en amerikansk detektivroman, som låg hopslagen på pulpeten med en remsa tidningspapper inskjuten som bokmärke mellan bladen.

     ur ”Förvillelser” av Hjalmar Söderberg

Men råkar man ha ett korrespondenskort till hans så går ju även det utmärkt. Det här hittade jag i Olle Hedbergs ”Då bleknar bruden”. Det är skrivet till en äldre släktings födelsedag 1951, från hennes brorsdotter. Jag misstänker att boken var en födelsedagspresent, för även den är från 1951. Kortet ligger vid sidan 35, så det ser inte ut som den föll fastern i smaken.

Själv gillar jag de små dubbla märkena, med magneter.