174

dagar kvar 

i

En oart!

Ooo, så trött jag blir på alla inkorrekta o-ord. Varifrån kommer detta otyg? Opopulär, ostabil, oeffektiv, otypisk, okapabel, otrovärdig är bara några av dessa märkliga nykonstruktioner som jag hört på sistone.

 O , den femtonde bokstaven i den svenska versionen av det latinska alfabetet.Den motsvarar grekiskans omikron, vars fornsemitiska ursprungstecken på hebreiska kallas ˙ayin, på arabiska ˙ayn.

175

dagar kvar 

i

Krusbär

Gooseberry Relish 

5 cups gooseberries

3 tablespoons ginger 

1 1/2 cups raisins

3 tablespoons salt 

1 onion

1/4 teaspoon cayenne 

1 cup brown sugar

1 teaspoon turmeric 

3 tablespoons mustard

1 quart vinegar 

Pick over, wash and drain gooseberries. Add raisins (from which seeds have been removed) and onion, peeled and sliced. Chop or force through a meat chopper, put in preserving kettle and add sugar, mustard, ginger, salt, cayenne and turmeric. Pour over vinegar, bring slowly to boiling point and let simmer forty-five minutes. Strain through a coarse sieve, fill bottles with mixture and seal.

Ett recept från Fannie Merritt Farmers "A New Book of Cookery från 1912. Låter inte så dumt  (bara man minskar på socket), men jag tänker nog göra marmelad av mina krusbär. Vad man än gör med sina bär, så är det trevligt att plocka de stora bären, som snabbt fyller kärlet man plockar i. Man kan ju ta med sig en pall till buskarna, och låta tankarna vandra medan man sitter där och låter solen värma ens rygg medan händerna sköter plockningen. 

Jag vet att jag har skrivit om krusbär tidigare*, och tror att jag tog upp även "the gooseberries" etymologi, men jag minns inte om jag tog upp uttrycket "to play gooseberry" — ett uttryck som man inte hör särskilt ofta nu för tiden, så jag kollade vad The Phrase Finders hade att säga om saken, och det var en hel del:

What's the meaning of the phrase 'Play gooseberry'?

To play gooseberry is to act as a chaperone to a couple who are romantically inclined. 

What's the origin of the phrase 'Play gooseberry'?

Before we start on the derivation of 'play gooseberry' let's just consider why a gooseberry is called a gooseberry. Rather frustratingly, the OED, which is the best source of knowledge on word origins, has a few speculations but nothing definitive. They suggest that may be a corruption of 'gorseberry', which is plausible as gooseberry bushes do superficially resemble gorse, or it may be a corruption of 'groseberry', which is formed from the French name for the bush 'grosielle'. In the end though they admit defeat and say:

The grounds on which plants and fruits have received names associating them with animals are commonly inexplicable.

Coming back to the expression playing gooseberry; this is mostly limited to the UK and even there is somewhat archaic. Other parts of the English-speaking would use 'being the third wheel', which has a similar meaning. When 'play gooseberry' was coined, in 19th century England, it referred to someone acting as a chaperone to a couple. It was widely accepted in middle class circles that it would be improper for a woman of good character to be alone with a man of marriageable age. More recently the expression has come to refer to anyone who is present as a third party to a couple who would rather be alone, whether deliberately or not - more like the US 'third wheel'.

So, why gooseberry? 

The expression alludes to the role of the chaperone, who had to be present and within earshot of the romantic couple but had also to pretend to be otherwise occupied. If this scene was played out inside a home the pretext might be sewing or reading a book; if outside it might be picking flowers or fruit. 'Playing gooseberry' began as 'playing gooseberry picker'.

The first use of 'play gooseberry' that I can find in print is in the glossary of the English author Mary Palmer's A Dialogue in the Devonshire Dialect, 1837 

Gubbs, a go-between or gooseberry. ‘To play gooseberry’ is to give a pretext for two young people to be together.

It's worth noting that the social conventions of the time that 'play gooseberry' was coined compelled Mary Palmer's name to be omitted from the above book, where she is listed only as 'A Lady'.

The fact that Palmer listed 'play gooseberry' as a synonym for the slang word 'gubbs' suggests that the phrase would have been known to her 1830s readers and may have been widely known for some years by then.

A text that explicitly links the term 'playing gooseberry' with acting as a chaperone is found in the English writer Edmund Yates' novel Nobody's Fortune, 1872:

"Not interrupting you, I hope?" said Mr. Womersley, as he came up to Frank. "Not that you [a young couple] haven't as much time to yourselves as you can possibly wish. I think I play my part in that remarkably well. I am never in the way; and when I am with you, I betake myself in gooseberry picking, or watch the butterflies, with a discretion seldom to be found in an old gentleman so situated.

The phrase 'play gooseberry' is now used much less than in the past. It had little hope of persisting into the 21st century for at least three reasons. Firstly, it is no longer considered social death for a woman to be alone in the company of a man and chaperones are rarely called upon. Secondly, it has been overtaken by 'third wheel' in most parts of the world. Thirdly, gooseberry bushes, which were commonplace in English gardens in the Victorian age, are now a rarity and 'playing gooseberry picker' makes little sense to those in a culture who have never seen a gooseberry let alone a gooseberry bush.

Before finishing I should mention the idea that some people have put forward, that 'playing gooseberry' is in some way associated with devilry or violent mischief. This isn't right and comes about because of a confusion with an earlier phrase 'to play old gooseberry'. This is defined in George Grose's Classical Dictionary of the Vulgar Tongue, 1796:

He played up old gooseberry among them; said of a person who, by force or threats, suddenly puts an end to a riot or disturbance.

'Old gooseberry' was a medieval name for the Devil, and again we have no real understanding of why. What we can be sure of is that the similarity between the phrases 'playing gooseberry' and 'playing old gooseberry' is coincidental.

På svenska hittar jag bara ett enda "krusbärsuttryck": "att se ut som en krusbärsbuske i huvudet", vara krusig i håret.

*Hittade inlägget, här är det, Litterära och nyttiga bär. Där finns även ett recept på gooseberry-fool.

176

dagar kvar 

i

Grattis Alice!

Why We Oppose Pockets for Women   

1. Because pockets are not a natural right.  

2. Because the great majority of women do not want pockets. If they did they would have them.  

3. Because whenever women have had pockets they have not used them.  

4. Because women are required to carry enough things as it is, without the additional burden of pockets.  

5. Because it would make dissension between husband and wife as to whose pockets were to be filled. 

 6. Because it would destroy man's chivalry toward woman, if he did not have to carry all her things in his pockets.  

7. Because men are men, and women are women. We must not fly in the face of nature.  

8. Because pockets have been used by men to carry tobacco, pipes, whiskey flasks, chewing gum and compromising letters. We see no reason to suppose that women would use them more wisely.

Alice Duer Miller

28 juli 1874 –  22 augusti 1942

Alice var en av de många intelligenta, modiga och hängivna kvinnor som kämpade för kvinnors rättigheter — nu gäller det för oss att se till att deras insatser inte var förgäves.

Alice böcker finns både hos Gutenberg, FadedPage och Internet archive. Båda citaten här är tagna ur hennes bok Are Women People?

Father, what is a Legislature?  

A representative body elected by the people of the state.  

Are women people?  

No, my son, criminals, lunatics and women are not people.  

Do legislators legislate for nothing?  

Oh, no; they are paid a salary.  

By whom?  

By the people.  

Are women people?  

Of course, my son, just as much as men are.

177

dagar kvar 

i

178

dagar kvar 

i

Sommarsöndagsnovell av ett födelsedagsbarn

"A Woman Reading a Book"

 Maurice Brazil Prendergast 

Aldous Huxley målar sällan upp de vackraste sidorna hos mänskligheten, han är cynisk och träffsäker — och det medelst ett i högsta grad njutbart språk. I novellsamlingen Mortal Coils börjar jag från början med novellen "The Gioconda Smile", en berättelse om en självupptagen man och hans kvinnoaffärer. Som vanligt lär han mig några nya ord och bättrar på min allmänbildning — som vem Louise de Keroual var och hur hon såg ut.

Louise de Keroual, Duchess of Portsmouth

Studio of Sir Peter Lely

Ja, jag vet att jag skrivit om Aldous flera gånger förut — och jag kommer säkert att göra det igen!

Aldous Leonard Huxley, 

26 juli 1894 - 22 november 1963 

179

dagar kvar 

i

Lördag med Gutenberg

FORE! THE AMERICAN GIRL TO ALL THE WORLD.

Skulle tro att de flesta av er någon gång mött "a Gibson Girl" - även om ni inte är medvetna om det.  Charles Dana Gibson var en produktiv, och uppskattad illustratör, som sålde sin första illustration till Life magazine, när han var 19 år. Efter 1918 avtog intresset för hans "Gibsonflickor" och han började måla i olja, men det är främst som "pen-and-ink" konstnär som han är ihågkommen.

I dag hittar jag tre böcker med hans teckningar hos Gutenberg, men jag ser att det finns fler, både hos Gutenberg och Internet archive.

Americans

PICTURESQUE AMERICA. ANYWHERE ALONG THE COAST.

A NORTHEASTER. SOME LOOK WELL IN IT.

THE CABLE CAR.

London

Outside Morley’s

Hyde Park Corner

 Patiently Listening

 Pictures of People

TO A BIG AMERICAN GIRL.

AT A COMEDY.

IN DAYS TO COME THE CHURCHES MAY BE FULLER

A CHILD OF FORTUNE.

He: I came within an ace of running over a lady this morning when I was on my wheel.

“That was lucky.“

“Wasn’t it? It was only the other day that I had it freshly enameled.“

180

dagar kvar 

i

181

dagar kvar 

i

182

dagar kvar 

i

183

dagar kvar 

i

Perfekt sommarläsning

Från kryddsängen till köksträdgården är ej steget långt. Här är ännu realism. Här förmälas lukt och smak. Dill, mejram, lök, selleri lova oss kulinariska fröjder,, som ej mankera. Redan länge ha vi fråssat på smultron och hallon. Vi äro lotofager*, vi äta både lukt och färg. Snart öppnar Pomona sitt stora magasin. Ät, o människa! Det skall förbättra ditt blod och din dunst. Ditt kött skall genompyras av doft som en myskoxes. Aldrig har du luktat som en liljekonvalj, ej ens som en nattviol, möjligen som en stallört. Men på dig kan fullbordas Höga visans ord: Lukten av din näsa är som äpple.

                      ur "Lukt och doft. En sommarpredikan"

                                            av E. A. Karlfeldt

* benämning på ett i Odyssén omtalat folkslag (som livnärde sig av lotusträdets frukt; enl. Herodotos boende i Libyen).  

Sisters Gathering Raspberries and Roses Summer  

 Ole Henrik Olrik

Märkligt att jag som läst Karlfeldt sedan jag var sju år, inte tidigare kommit på tanken att läsa hans prosa. Nu läser jag hans "Tankar och tal", en samling av en del av hans texter, några om kända svenska män (ja, bara män), andra om de mest skilda ämnen som "Ett ofritt land" och "I Dalarne", kanske kan man kalla dem refextioner — men vad man än kallar dem finner jag dem intressanta.

I "Lukt och doft. En sommarpredikan", tror jag han behandlar snart sagt varenda doftande växt man kan finna i en svensk trädgård. Ett stycke att läsa långsamt och njuta av alla bilder det framkallar.

Men han nöjer sig inte bara med att hålla sig i trädgården, han har också synpunkter damers vana att parfymera sig.

Men på banketten sitta de baraxlade damerna som avkapslade, uppdragna parfymkrus. Deras vällukt strömmar kring salen, blandat med matos och fråsseriets utdunstningar. Där sitter den grovlemmade, rödbrusiga brunetten, som utsänder mild viol; där den spinkiga blondinen, som dunstar mäktig, bedövande heliotrop. De mena ingenting med det, de ha bara valt på måfå. Men det hela bildar en sådan atmosfär, att man vill stå upp och ropa: Nej, gå tillbaka till det naturliga eller helst det neutrala!

Han frågar sig: ​Hur skulle man förtydliga eller ens antyda en liljekonvaljes doft för den, som aldrig känt den? och det undrar jag också.

184

dagar kvar 

i

En herrlig sommarmorgon!

 Summer"s Day, 1874 

 Frederick George Cotman

Nu är det måndag. Hvilken herrlig sommarmorgon! en fri måndag för all spelande glädje i hela naturen. Solen rullar upp, som ett guldäpple från hesperidernas trädgård, på det blå hvalfet. Ingen molnfläck, intet damm, intet dun i den höga dômen. På näckrosorna i ån, utanför gästgifvaregårdens fönster, sitta surrande trollhästar, och på stranden hvila i en rad de små, gula gåsungarne. Katten sitter och sleker tassarne på tvättbrädet, har kanske onda tankar i sinnet; och i pilen, som doppar grenarne i vattnet, lockar en bofink.

                     ur "De tre familjerna" i Freja. Poetisk kalender III (1831)

                                                                       av Carl Fredric Dahlgren

185

dagar kvar 

i

Söndagsläsning

   Portrait of Margarete Reading a Book in a Striped Lawnchair, 1930-1939 

Hermann Israel Fechenbach

“In times of storm and tempest, of indecision and desolation, a book already known and loved makes better reading than something new and untried ... nothing is so warming and companionable.” 
                                                                                      Elizabeth Goudge

Så är det, och som så ofta förr, återvänder jag till Barbro Alving— hon får mig att skratta (ofta!), att tänka till och så lär jag mig alltid något.

Jag är lite osäker på om "Med skrivmaskin & mikrofon", ska kallas krönikor, kåserier eller reportage — men spelar det någon roll? Bang är alltid suverän. I den här boken har hon samlat skriverier från ungefär 40 års skrivande, och det slår mig att det som var aktuellt för 79 år sedan är lika aktuellt i dag (tyvärr). I det första kapitlet "Mannen och det halva barnet", jämför hon mannens och kvinnans roll, och här flödar hennes bitska bangska humor.

186

dagar kvar 

i

Sommarmorgon

Det är inte mycket som går upp emot att ta sin frukost och vandra ut till lämplig sittplats i trädgården — också en mulen dag som i dag, med relativt hög luftfuktighet.

De flesta fåglarna har slutat sjunga, bara några enträgna duvor hörs koande från skogen, och så har jag ju den lilla rödhaken som alltid håller mig sällskap allt under det att den tjattrar.

 Breakfast-Time (1887)

Hanna Pauli  

Nej, jag har inte något faktotum, så den här sortens frukostbord ses alltmer sällan här.

"Breakfast in the Garden" 

Frederick Carl Frieseke

Lite mer åt det här hållet har jag det, även om jag får erkänna att min frukostklädsel inte kan mäta mig med den här damens — dessutom misstänker jag att Friesekes hushåll höll sig med ett par pigor.

Lördagar är den dag i veckan då jag har bestämt mig för att aldrig ha dåligt samvete — varken för att jag vadar i dammtussar eller knappt tar mig fram i den överdådiga vegetationen runt huset.

Efter en lång samvaro med Gutenberg, beger jag mig ut i sagda vegetation för att plocka vinbär till lunchen — jag kommer tillbaka med hallon, både tama och vilda, somliga stora som tomteluvor andra minimala. Men goda är de allesammans.

Jag trasslar in mig i de av regnet nedslagna lupinerna. På en lupinstjälk sitter en rejäl larv, av en sort jag aldrig sett tidigare. Det är svårt att leta efter saker på nätet, när man inte vet vad man ska söka på, så jag är glad när jag i en av mina böcker hittar en bild på en likadan larv.

Den här ekspinnaren har jag snott

på nätet, men just nu har jag tappat

bort adressen dit.

Tallspinnare tror jag att det är, men jag hittar inga bra bilder på nätet av sådana, däremot finns det bilder av ekspinnare som ser nästan likadan ut. Men eftersom vi har ont om ekar här så gissar jag att den kommer från någon av de tallar som inte älgarna lyckats utrota.

Den röker inte vattenpipa, men påminner starkt om larven som ger Alice goda råd.

John Tenniel

 

187

dagar kvar 

i

Jympadojjor

var väl inte det bästa valet denna våta morgon —  men jag tänkte att de skulle ge mig det bästa väggreppet, eller rättare sagt vägrensgreppet, för det är på den sluttande vägrenen som smultronen växer. Och så de växer! Trodde att smultrontiden snart skulle vara över, men jag fick ihop mer än vanligt. Våta fötter fick jag också. 

Advertisement for Samuel Winter's Lawn Tennis und Yachting Shoes, 

illustration from 'The Queen, The Lady's Newspaper', May 29 1886 

Skorna är gamla —  mycket gamla, men inte mycket använda, och här står jag nu och tänker tillbaka på barndomens gymnastikskor. Eller kallades de för tennisskor? 

På den enda bilden av mig iförd slika fotbeklädnader, som jag hittar i datorn, syns inte skorna särskilt väl —  men jag minns att det fanns både vita och blå skor. Vita skor är ju inte speciellt praktiska, det tar inte lång tid innan ett par fräscha skor ser bättre begagnade ut. Kritat mina skor har jag aldrig gjort, bara läst om flickor som kritade sina skor till helgen. Därför blev jag förvånad och road när jag var i Polen och såg att flickorna kritade sina skor. De tittade förundrat på mig när jag filmade dem. Filmen har jag någonstans, men lampan till projektorn har gått åt skogen, och det går inte att få tag på lampor till en så urmodiga projektorer.

Men när jag nu kom hem med mina solkiga skor tänkte jag att jag skulle prova om det går att använda vanliga gammaldags tavelkritor. 

Jag har sagt det förr, och säger det igen: städa aldrig! Innan jag städade visste jag precis var jag hade en låda med tavelkritor —  det var då det.

Men det utomförträffliga nätet vet råd, hittar en hel sida med regöringstips.

188

dagar kvar 

i

189

dagar kvar 

i

Grattis Inigo!

Inigo Jones

15 juli 1573 – 21 juni 1652

målning av William Hogarth

Inigo var redan på sin tid en välkänd man — både som arkitekt och målande konstnär.

The Queens House in Greenwich designed 

by Inigo Jones (copyright Anthony Blagg)

Drawing of a Lady Masquer; Also a fiery spirit 

from Thomas Campion's The Lord's Masque 

performed alongside The Tempest in 1613 

 Jag var nog 12 eller tretton år när jag läste Phyllis Matthewmans fyra böcker om Peter (Petronella) och hennes hund Mr Jones.  Jag har skrivit om Phyllis tidigare, och de trevliga biverkningar hennes böcker hade. Men då skrev jag bara om en utflykt som Peter och hennes vänner gjorde, inte om det som var huvudmotivet i boken "Thanks to Mr. Jones" ("Mr. Jones gör ett fynd"). Det var nu som jag lärde mig vad ett maskspel var och vem Inigo Jones var. Vem han var, blev jag tvungen att slå upp för det förutsattes att man kände till honom. 

Som i så många ungdomsböcker från den tiden bodde huvudpersonen i en herrgårdsliknade byggnad, med diverse ekonomibyggnader på egendomen — och så den klassiska vinden, där man kan göra fynd. Och fynd gjorde mr Jones och Peters vänner, ett antal kulisser som Inigo Jones gjort till några maskspel.

Det har alltid varit vanligt att författare smugit in allmänbildning i barn och ungdomsböcker, och med risk för att bli tjatig så upprepar jag att jag gillar det!

190

dagar kvar 

i

191

dagar kvar 

i

Sommardag

Flowering Landscape

Aristide Maillol

Nu sjunger marken under mina fötter
och lekfull vindil blåser i mitt hår,
där gnolande och sommaryr jag går
en väg med blekta barr och blanka rötter,
som solen full med gröna fläckar sår.

Mot skrovlig tallbark fågelnäbbar spika
och ludna bromsar brumma mig förbi.
Ur molnen skär en svalsvärms visselskri.
Jag själv är flygstark och jag ville skrika
mig hes av glädje för att jag är fri.

Det är så stort att jag får gå på jorden
ännu en sommar, full av doft och sken,
och bjudas in av varje dikesren
till smultronmiddag på de gröna borden
och sova ut på någon skuggig sten.

Så tackar jag min jord att jag får vara
vid liv, en människa, ett blod, ett jag,
ett hjärta, som kan slå med lätta slag
och låta sorgsna drömmerier fara
som moln i fjärran på en sommardag. 

                                 Erik Lindorm

192

dagar kvar 

i