I dag för 101 år sedan

Nyårsafton på Skansen 

Eric Hallström

Framtid, nutid & fotbeklädnader

 Washing Up, c.1924-25

 Walter Bonner Gash

Mitt i disken slog det mig att det är årets sista dag, och mina tankar gick inte, som jag hade väntat, till alla trevliga nyårsaftnar jag upplevt. Nej, bilden som dök upp var ett par rätt obekväma skor, så kallade finskor, i ett svart mockaliknande, väldigt styvt och hårt, material, och med lägsta möjliga klack. De var rätt snygga, men det var allt, så varför i all världen kom jag att tänka på dem, det måste ju vara snudd på ett halvt liv sedan jag använde dem senast — så jag blundar och väntar på att något av alla de andra minnena ska spelas upp. Men nej, i dag ligger mina minnen på en låg nivå, det som visar sig för mitt inre öga är barndomens pjäxor, med raggsockor nedvikta över skaften. 

Inget av minnena är konstiga, vi åkte mycket skidor under jul- och nyårshelgen, och det var mycket finkläder på kvällarna — men ändå, jag som i normala fall inte kan ta ett steg utan att snubbla över meterhöga minneshögar.

 Men visst får det mig att fundera en del, när disken är avklarad och jag sitter vid arbetsbordet i verksta'n och ser ut över älven undrar jag vad det egentligen är för märkvärdigt med nyår och nytt decennium — varje dag är ju en nystart, som ingen av oss vet så värst mycket om. Personligen tycker jag att det tjatas lite väl mycket om det, och inte bara om nyåret, utan vareviga röd dag, eller märkesdag, så får man höra talas om det till leda på radion, här i syberspejset eller för den delen i verkliga livet, i den mån man vistas där.

I stället funderar jag över hur i all världen jag ska kunna putsa fönstren, utan att slå ihjäl mig. För i detta typiska 40-tals hus finns det på övervåningen tre fönster i rad. Två av dem öppnas som vanliga fönster, så man kan öppna det ena, sträcka sig ut och putsa utsidan på det stängda fönstret — med det tredje fönstret, går ju inte att komma åt.

Här kan man ana de tre fönstren på övervåningen.

Jag låter Bessie Rayner Parkes Belloc, en av sin tids mest framstående feminister, (och ja, mamma till Marie Belloc Lowndes och Joseph Hilaire Belloc), få sista ordet.

 New-Year’s Eve And New-Year’s Day 

GOOD bye, Old Year!
And with thee take
Thanks for the gifts to every land
Thou broughtest in thy bounteous hand,
And all that thou hast taught to hearts thy lingering steps forsake.

Good bye, Old Year!
The Past awaiteth thee,
Who ruleth in her power alone
The kingdom of Oblivion.
Silent she sits in ebon chair;
Falling mists of dusky hair
Veil her dark eyes' glorious shine,
Full of wise help, and truth divine.
Silent, unless a fitful sound,
As from some cavern underground,
Steal from her lips; the company
Of ancient Years that round her be,
Then chanting, one by one, give tongue
To old experience in their song.

Good bye, Old Year!
Thou goest forth alone,
As we shall do: thy pages gay,
Seasons and months who round thee play,
Attend thee to Earth's farthest verge, then back! to greet thy son.

Hail, New-born Year!
Cradled in morning clouds
Golden and white. I cannot see
Thy face--'tis wrapp'd in mystery;
But Spring for thee is painting flowers,
And Summer decks her woven bowers;
Rich Autumn's sheaves will soon be reap'd,
With store of fruits in sunbeams steep'd,
And one by one with gentle hand folds back thy sunlit shrouds.

Hail, New-born Year!
Shining and beautiful.
Thou wilt step forth in plenitude
Of youth and its rejoicing mood.
Last child of the half-century,
And time of coming victory
Over the spirits of night and sin,
Whose howlings of defeat begin:
Thou bringest hope, and labour bless'd
In visions of successful rest,
Bringest great thoughts, and actions wrought
In fire upon that forge of thought,
And with the soul of earnestness I think thy youths are full.

Hail, New-born Year!
My utterance is too weak
To tell of all I think thou bringest,
To echo back the song thou singest;
But the very winds of Heaven, for those who listen to them, speak.

                    Poem by Bessie Rayner Parkes 

386

dagar kvar 

i

387

dagar kvar 

i

388

dagar kvar 

i

Grattis William!

William Davenport Adams

28 december 1851 - 26 juli 1904

One is for ever hearing enough and to spare about old books and those who love them. There is a whole literature of the subject. The men themselves, from Charles Lamb downwards, have over and over again described their ecstasies—with what joy they have pounced upon some rare edition, and with what reverence they have ever afterwards regarded it. It is some time since Mr. Buchanan drew his quasi-pathetic picture of the book-hunter, bargaining for his prize,

‘With the odd sixpence in his hand, 
And greed in his gray eyes;’

having, moreover, in his mind’s eye as he walked

‘Vistas of dusty libraries
Prolonged eternally.’

Vanitas Still Life

Adam Bernaert

 William är en av alla trevliga författare som jag hittat av en slump hos Gutenberg. Så värst mycket står inte att läsa om honom.  

"By-ways in Book-land" var den essäsamlingen jag trillade över— och medge att en essäsamling om böcker låter oemotståndlig! 

Den första essän "Paper-Knife Pleasures" behandlar det för mig så välbekanta ämnet varför läsa gamla böcker när det finns nya — och tvärtom. Och bara ordet papperskniv, ger mig trevliga minnen, fast det har jag nog skrivit om tidigare. 

Namnet Davenport Adams känns så bekant, och en utflykt till LibraryThing bekräftar min misstanke — jag har några flickböcker skrivna av Ellinor Davenport Adams, som alltså är syster till dagens födelsedagsbarn, men ingen av hennes böcker finns på nätet. Förmodligen därför att det "bara" var barn- och ungdomsböcker, och för att hon "bara var en dam"

Fast helt säker på att du fyller år i dag William, är jag inte, för när jag började läsa om din syrra, insåg jag att hon kanske var din dotter — och i så fall var du Williams far! Det är vådan av att ge sina barn samma förnamn som en förälder, Kanske är det bara jag som inte kan hålla reda på mina hjärnvindlingar, men jag får en känsla av att det finns de före mig som blandat ihop far och son eftersom båda två ibland, tillskrivs samma författarskap.

Assuredly new books are so far like new bread, that we should not consume them in too rapid succession. At the same time, let us be thankful for them, inasmuch as they have the unquestionable gift of novelty. Lord Beaconsfield’s Lady Montfort said she preferred a new book, even if bad, to a classic. That was a strong saying, but there are points of view from which it is perfectly defensible.

389

dagar kvar 

i

Det låter så bekant

"Defense! Ha! It won't amount to bug dust. I chose the panel and I shall chair the panel and the panel will vote to terminate her." Henry was becoming very agitated. His pacing was now fast and choppy.

"She's one of those trouble makers who do so well in their job that it's hard to find a reason to get rid of them. It is vital that we hold this hearing and terminate her. We must provide an example." Turning back toward the table, Henry started to shuffle the papers busily. "We've gone over most everything in the handbook on procedure and as far as I can see, everything is proper. What do you think?"

Reading Girl

Sandor Alexander Bihari

Det vill säga, jag personligen har aldrig upplevt något liknande — men det tycks som alldeles för många kvinnor råkat ut för det.

Jag hittar Ruth Spragues bok "Wild Justice" hos Gutenberg, vilket var lite oväntat eftersom boken är från 1993. 

Det handlar om hur ledningen (bara män) vid Belmont University manövrerar ut en av de kvinnliga lärarna. Boken är både rolig och upprörande.

Jag önskar att jag visste lite mer om författaren, men jag hittar inga uppgifter om henne. 

Here she was, sixty years old, twenty five of those working at Belmont, with never even as much as a traffic ticket citation, facing a university hearing panel. Here she was—accused of forging seven student feedback forms. The lump in her stomach and the one in her throat were trying to join together and drag the rest of her down into a black, empty tunnel of fear. Resisting the pull, she looked around the hearing room and met the eyes of the stenographer who smiled at her encouragingly.

390

dagar kvar 

i

Grattis Samuel!

Samuel W. Francis

26 december 1835 - 25 mars 1886

Det är gårdagens författare Samuel W. Francis som jag talar om. Jag har ju bara läst en enda novell av honom, och kan väl knappast kalla mig för en Francis-expert, men jag är ändå böjd att påstå att han var mer intressant som uppfinnare än som författare. Fast egentligen var han läkare, som inte kunde låta bli att pyssla med en massa annat.

Varenda artikel jag hittar om honom, har som rubrik att han var mannen som uppfann "the spork". Personligen tycker jag inte att det är så märkvärdigt — det finns väl många som har kommit på den idén. Men att skapa en skrivmaskin som ser ut som ett litet piano, det är grejor det!

Eller en tandborste med gummiborst?

Vad som var speciellt med hans patenterade skor från 1871, vet jag inte, men visst ser den bekväm ut.

Eller vad sägs om en likkista som går att öppna inifrån. Skräcken har nog alltid varit stor att man skulle begrava en skendöd person, förmodligen var risken inte försumbar eftersom man på den tiden inte hade våra tekniska möjligheter att avgöra huruvida en person var död eller ej.

 En hopfällbar kälke kan ju vara bra att ha, liksom ett "monogram visitkort", som jag inte riktigt begriper mig på. 

Om sin symaskin skriver han:

  Sewing apparatus or machines with mechanism for lateral movement of the needle or the work or both for making ornamental pattern seams, for sewing buttonholes, for reinforcing openings, or for fastening articles, e.g. buttons, by sewing with mechanisms for needle-bar movement

Han skrev några böcker i vetenskapliga ämnen, som "Curious Facts, concerning Man and Nature", där förde han fram sin teori att Gud har skapt myggor för att människan ska hålla sig borta från områden där de kan smittas av malaria.

Så talar han om kroppsdelarnas likhet med sådant som kommer rån växtriket — som valnötter till exempel.

It is a remarkable fact that many, if not all parts of the human body, are copied in some form or other, in the wide field of nature. Fruits, Vegetables and Flowers seem to imitate man, as to some portion of his shape or claim at least one representative of his organization. Many articles of food, not at present recognizable to the popular mind, will be found, in time, to have been made in the image of other and inferior animals whose preculiarities and anatomy have not as yet been compared on this principle.

Så går han igenom nästan hela människokroppen — förhoppningsvis ska somliga likheter inte avskräcka oss från att även i fortsättningen äta vissa frukter.

​

​The long cucumber is a good substitute for the colon; amd small gourds, beans, squashes and tamarinds &c., are no mean likenesses of the duodenum, jejunum, coecum, rectum and even glands.

A tomato is the counterpart of anus seen particulary well in the horse after defecation, and the Rhodanthe Macula calls the same locality up to mind.

391

dagar kvar 

i

Förbryllande advenstläsning

Alexander Serebriakov, Reading A Book

  Zinaida Serebriakova

Jag läser "A Christmas Story" av Samuel W. Francis, en novell som jag inte får någon rätsida på. Det känns som slutet på berättelsen saknas — eller också är det jag som inte har rätt sorts humor. Men jag är inte ens säker på att det är humor, eller eventuellt satir. Är det varken det ena eller andra, så är Samuel en självgod karlslok — eller i alla fall är William d'Aubrey det — William som är novellens berättarröst. 

Och varför berättelsen heter "A Christmas Story" är mer än jag förstår.

Förklara gärna för mig vad jag inte förstår!

392

dagar kvar 

i

393

dagar kvar 

i

Adventsläsning

 Men assembled in the store and talked it over, women with shawls over their heads scuttled into each other's houses before their work was done. Any deviation from the ordinary course of life in this quiet town was enough to stop all progress in it. Everybody paused to look at the staid, independent figure on the side track. There was a difference of opinion with regard to her. Some held her to be insane; some, of a lawless and rebellious spirit.

 The End of the Chapter

 William Rainey    

Länge leve handlingskraftiga fruntimmer! Redan i första stycket i Mary Freemans novell "The Revolt of Mother", från 1890, undrar jag hur Sarah Penn ska få sin vilja igenom — för det råder inget tvivel om att hon kommer att få det. Jag läser berättelsen med ett leende på läpparna.

Jag har läst många av Marys noveller, men just den här hittade jag nyligen, vilket gjorde mig glad. Mary själv skydde nämligen allt slags hushållsarbete, vilket upprörde hennes mor, och man tror att den här berättelsen visar på en av anledningarna till att hon gjorde det. Den lär också ha satt igång en diskussion om lantbrukarhustruns beroendeställning.

The barn threshold might have been Plymouth Rock from her bearing. 

"I don't doubt you mean well, Mr Hersay," said she, "but there are things people hadn't ought to interfere with. I've been a member of the church for over forty years. I've got my own mind an' my own feet, an' I'm goin' to think my own thoughts an' go my own way, an' nobody but the Lord is goin' to dictate to me unless I've a mind to have him."

394

dagar kvar 

i

395

dagar kvar 

i

Adventsläsning

A Fireside Read

William Mulready 

Inte ens när det handlar om jul och julklappar, behöver man vara rädd för att få sig något sliskigt och moraliskt oförvitligt till livs, om man väljer en novell av O. Henry. "A Chaparral Christmas Gift" är en lagom spännande novell, helt i min smak.

396

dagar kvar 

i

397

dagar kvar 

i

398

dagar kvar 

i

Adventsläsning

Windsor Castle Carol Concert, 1989 

 Judy Joel

It was several nights before Christmas, and all along the freeway, cars were lined up like a vast herd of red-nosed reindeer being led off to slaughter. I glanced away from the sight and reached out to snap off the radio. I'd had far too much of the Messiah since Thanksgiving. You'd think a respectable classical station could think of something more original to saturate the airwaves with. But I knew that even if I changed the station, I'd get White Christmas, or Blue Christmas, or Dixie Christmas, or some other form of musical blasphemy. Traffic moved along sluggishly, inching up a long, curving hill. It was raining heavily—one of those sudden tropical storms, only it was happening in a refrigerator. I had the windshield wipers on full, but still I could hardly see the vehicle in front of me.

I dag håller jag mig för ovanlighetens skull till en samtida bok - för nog kan man betrakta 1994 som samtida? En bok med tre noveller, Violists, av Richard McGowan. Inte så julig som kanske smakprovet ovan får en att tro, men jag tycker att en julkonsert räcker för att berättelsen ska passa som adventsläsning.

Jag har inte lyckats ta reda på något om författaren, annat än att han är född 1952, och har skrivit rätt många böcker.

Musikstycket som berättelsen handlar av är Berliozs " Harold in Italy, Op. 16," , och tar det 42 minuter att lyssna till hela stycket.

399

dagar kvar 

i

400

dagar kvar 

i

401

dagar kvar 

i

Adventsläsning

Present Buying

 Lavinia Hamer

Christmas Games

The shops are putting on their Christmas dress. The cotton-wool, that time-hallowed substitute for snow, is creeping into the plate-glass windows; the pink lace collars are encircling again the cakes; and the “charming wedding or birthday present” of a week ago renews its youth as a “suitable Yuletide gift.” Everything calls to us to get our Christmas shopping done early this year, but, as usual, we shall put it off until the latest possible day, and in that last mad rush we shall get Aunt Emily the wrong pair of mittens and overlook poor Uncle John altogether.
                                                                        ur If I May, by A. A. Milne

Tiddley Winks, 1897

William Somerville Shanks 

Jag har fortfarande inte kommit igenom någon A. A. Milnes romaner, men som jag skrivit tidigare, uppskattar jag en del av hans korta berättelser.  

Dagens mycket korta novell handlar mest om sällskapsspel, och är småtrevlig i största allmänhet — men det är inget för den som vill ha en rejäl handling.
Jag blir påmind om bardomens loppspel (Tiddleywinks) och försöker minnas när jag senast spelade det, men det var för länge sedan, jag har ingen aning.

402

dagar kvar 

i

Lördag med Gutenberg

Man is a thinking being, whether he will or no. All he can do is to turn his thoughts the best way.  

                                                     Sir W. Temple

Att lära sig tänka vore väl en bra sysselsättning en regnig lördag, tänker jag och ger mig i kast med "Thinking and learning to think", av Nathan C. Schaeffer, men inser, innan jag kommit till slutet av det första förordet att man redan bör kunna tänka för att tillgodogöra sig den boken. 

Mount Shasta

 Jag letar vidare efter något med bilder. Att läsa om platser där man varit är alltid trevligt — man kan antingen humma instämmande, eller också muttra en del protester. 

John Muir har alltid intresserat mig så jag klickar på "The Mountains of California" av John Muir, att muttra kommer inte på tal — Muir visste vad han talade om och var en kunnig naturforskare, så här finns bara saker att lära sig — dessutom har jag inte varit på så värst många av de platserna han talar om i sin bok. Det visar sig att han inte strikt håller sig till Kalifornien, en av de första bilderna i hans bok är på Mount Hood, som uppväcker glada minnen hos mig. Därnäst kommer en bild på ett berg, som jag tack vare Anne-Marie, känner till, Mount Shasta. Nu är jag helt fast och blir kvar i Sierra Nevada trots att det finns fler böcker hos Gutenberg som jag tänkt ägna dagen åt.

Han ägnar ett helt kapitel åt douglasekorren — en art som finns i sydvästra Kanada och västra USA. Muir kallar den för ekorrarnas ekorre.

Track of Douglas Squirrel once down and 

up a pine-tree when showing off to a spectator

Nog har jag betraktat ekorrar, och hur de rör sig mellan grenarna och andra träd, men jag har aldrig kommit på tanken att notera hur de rör sig uppför en trädstam — det gjorde Muir.

George Allan Englands verser får vänta till en annan dag.

 

403

dagar kvar 

i

404

dagar kvar 

i

Ed

Writing a Letter  

John Lessore

Jag är lite osäker på hur länge jag varit på internet — förmodligen se'n i mitten på 80-talet. Mycket har hänt sedan jag först började stappla runt i cyber-rymden, försökte orientera mig, och snabbt insåg att den största vinsten var alla intressanta bekantskaper man gör här. Några blev nära vänner medan andra utgjorde trevliga och ibland minnesvärda tillfälliga möten.

På den tiden var det listor som gällde — jag tillhörde ett antal grupper där vi diskuterade allt från vävtekniker och böcker till te och livet i största allmänhet. Det var på en sådan lista jag träffade Nancy och Ed, de imponerade på mig med sin stora allmänbildning — det spelade ingen roll vad vi talade om, de hade alltid något klokt att tillföra samtalet. Amerikaner brukar inte ha så stora kunskaper om Europa, men jag kan nämna vilket lite ort som helst i Sverige, och nog vet Ed var den ligger, och känner till en del om det aktuella landskapet. 

Förra året dog Nancy efter 63 års äktenskap, så nu får Ed, som är 94 år, klara sig själv i sin stuga, med en del hjälp från sina döttrar.

Häromdagen fick jag ett mejl från honom, och jag småler när jag läser hans avslutningsfras: Thank you for sending Greta Thunberg here.  

405

dagar kvar 

i

Högläsning

 Högläsning hos familjen Georg Pauli

 Hanna Hirsch-Pauli 

jag är så fascinerad av olikheterna mellan den
här målningen av Hanna Hirsch-Pauli 

och hennes mer kända "Vännerna"

Ja, jag vet, högläsning är omodernt – och kan vara olidligt om den som läser inte gör det bra. Men varför inte samla en liten grupp kring brasan och och varva bokprat med lite högläsning. Det behöver ju inte vara hela böcker man läser, utan bara smakprov på vad någon eller några i gruppen tycker om.

Och behöver man något att diskutera så ger Ellen Keys 12-sidiga häfte "Om läsning", mycket att tala om.

 Ju mer läskunnigheten har ökats och billiga böcker samt tidningar  erbjuda lätta tillfällen till läsning, dess mer har nämligen förmågan aftagit att med värklig behållning fördjupa sig i en bok. Och dock är  förmågan att läsa  den allra viktigaste för vår bildning. 

 Frågan om hvad vi läsa och huru vi läsa är en  lika viktig fråga för vår själ, som frågan hvad vi äta  och huru vi äta är för vår kropp! Hvarje människa vet nu att, om hon vill bevara  sin hälsa och sin arbetskraft, då måste hon erhålla  kraftig hvila, en efter sin smak lämpad och omväxlande  samt riklig föda. Hon vet äfven, att hon bör äta den  långsamt. Hon inser också, att hon icke har råd att  bruka stora mängder af födoämnen med ringa näringsvärde. Och hon undviker de rätter, som hon funnit icke  passa henne, liksom hon aktar sig för en allt för stor  enformighet, hvilken borttager matlusten. Slutligen vet hon att det är lika farligt att föräta  sig som att svälta och att en måttfull, men riklig njutning af födan är det för hennes välbefinnande bästa!

Man får  endast akta sig för den slutsatsen, att boken i sig själf  skulle vara ledsam, emedan man själf finner den så,  eller att man själf alltid skall finna den ledsam! Vi äta  som vuxna med god smak många rätter, hvilka vi som  barn icke kunde svälja ned. Och så kan det äfven gå  oss med en bok!

Mycket av det hon säger i den här skriften, är sådant som brukar komma upp i samtal bokvänner emellan – som den eviga frågan om man ska tvinga sig att läsa ut en bok man inte tycker om

Men det är alldeles visst en dum tidspillan att  hålla på med en bok, som, i vårt nuvarande utvecklingsskede, icke ger oss  någon slags njutning eller nytta.

Nutidsmänniskornas allra största fel är att de  läsa sina böcker för fort.  Visserligen har Bacon rätt att somliga böcker endast  böra slukas! Men numera slukas nästan alla böcker och  det är just på det sättet, man föräter sig på böcker, dem  man alls icke hinner att smälta och tillgodogöra sig för sin  andliga näring. Man läser sida efter sida, äfven i en  lättfattlig roman, utan att man för sina ögon ser hvad  man läser; boken ger oss inga taflor, med färg och lif.  Och är detta redan fallet med romanen, så är det än  mer fallet med den svårlästare boken. Där glider man  tanklöst förbi de krångligare satserna och bryr sig icke  om att stanna och begrunda dem. Man är nöjd med  en svag aning om det lästa och man skulle icke kunna  göra reda för en sida i den bok, man nyss lagt ifrån  sig! Sålunda vänjer man sig vid det flyktiga, sväfvande,  halfklara, ytliga läsandet, som roar för stunden, men lika  litet ger själen någon värklig mättnad, näring eller växtkraft, som kroppen blir mätt endast af de doftande ångorna från aldrig så många fat med läckra rätter!

Hon avslutar sitt bokprat med ett par sunda regler för läsning – men dem får du själv leta rätt på.

406

dagar kvar 

i

Adventsläsning

It had been raining in the valley of the Sacramento. The North Fork had overflowed its banks and Rattlesnake Creek was impassable. The few boulders that had marked the summer ford at Simpson's Crossing were obliterated by a vast sheet of water stretching to the foothills. The up stage was stopped at Grangers; the last mail had been abandoned in the tules, the rider swimming for his life. “An area,” remarked the “Sierra Avalanche,” with pensive local pride, “as large as the State of Massachusetts is now under water.” Nor was the weather any better in the foothills. The mud lay deep on the mountain road; wagons that neither physical force nor moral objurgation could move from the evil ways into which they had fallen, encumbered the track, and the way to Simpson's Bar was indicated by broken-down teams and hard swearing. And farther on, cut off and inaccessible, rained upon and bedraggled, smitten by high winds and threatened by high water, Simpson's Bar, on the eve of Christmas day, 1862, clung like a swallow's nest to the rocky entablature and splintered capitals of Table Mountain, and shook in the blast.

      från "How Santa Claus Came to Simpson's Bar" 

 Young Girl Reading, 1868

Jean-Baptiste-Camille Corot 

Ännu en julaftonsberättelse — men inte av den gulliga sorten. Jag är inte så mycket för äventyrsberättelser från vilda västern, med guldgrävare och cowboys, men det händer att jag läser en och annan novell av Bret Hart, eftersom jag uppskattar hans skriverier. "How Santa Claus Came to Simpson's Bar" som ingår i novellsamlingen "Mrs. Skaggs's Husbands and Other Stories" utspelar sig i norra Kalifornien, och jag får lära mig att Taffelbergen finns på fler ställen än i Sydafrika. Persongalleriet består av idel råbarkade män, som förefaller leva av whisky. En riktigt spännande novell (med lyckligt slut — på sätt och vis).

407

dagar kvar 

i

408

dagar kvar 

i

409

dagar kvar 

i

Lördag med Gutenberg

Christmas Tree 

Stanislav Zhukovsky 

Det var klent med nya böcker hos Gutenberg i dag — men vad gör väl det när där redan finns böcker som räcker för ett antal liv. Jag valde på måfå bland böckerna med jultemata och fastnade för Dostojevskij. Jag har inte läst jättemycket av honom, men det jag har läst tycker jag om, och dagen novell "The Christmas Tree and the Wedding" är inget undantag, även om det inte är läsning som försätter en i glatt julhumör. Nej, jag fick en klump i magen vid tanken på att samma sorts sociala orättvisor och handel med barn förekommer än i dag — förhoppningsvis inte i någon större utsträckning i Sverige, men väl i andra länder. 

Läs "The Christmas Tree and the Wedding", den är kort.

410

dagar kvar 

i

Grattis Ève!

Denise-Ève Curie 

6 december 1904 - 22 oktober 2007

Ève var Marie och Pierre Curies yngsta dotter, den enda i familjen som inte ägnade sig åt något vetenskapligt. istället blev hon pianist, och senare i livet kom hon att ägna sig åt journalistik, under krigsåren var hon krigskorrespondent, men hon skrev också regelbundet om musik i en tidskrift. Efter moderns död skrev hon biografin "La vie de madame Curie", på svenska ”Min mor, Marie Skłodowska Curie”.