Inquisitive Boy
Ja, jag vet att jag redan talat om alla fantastiska biverkningar nöjesläsningen ger — men ni slipper inte undan, jag kommer att fortsätta att tjata om dem.
Barnböcker vimlar (eller borde jag säga vimlade) av mer eller mindre tydliga referenser till sådant som lockar till att utforska vidare. Många författare har säkert haft en vilja att vidga sina läsare bildning, och jag gick på det varje gång.
Jag var nog i tioårsåldern när jag läste Enid Blytons "St Clare-böcker", en av hennes serier som utspelade sig på en internatskola. I en av de senare böckerna i den här serien finns en rätt odräglig elev, Anne-Marie, som betraktar sig själv som poet och som skriver melankoliska dikter. Hennes lärare i engelska, Miss Willcox, en bohemisk kvinna som gett ut en diktsamlig, är även hon odräglig.
I början av terminen avgudar Anne-Marie Miss Wollcox, men när hon upptäcker att hennes älskade förebild gör narr av henne blir hon arg.
Anne-Marie had prepared her little trap for Miss Wilcox, and she had prepared it very carefully. Every week Miss Willcox set the girls some kind of composition to do, and they sent in their entries, which were carefully gone through by her and marked.
This week the subject set was a poem. It had to be only eight lines long, the first and third lines had to rhyme, and the second and fourth, the fifth and seventh and the sixth and eighth. The subject was to be "Thoughts".
Anne-Marie tar till det klassiska knepet, för att sätta dit sin lärare, hon snokar upp en mindre känd dikt av en känd författare, som stämmer in på kraven, och lämnar in som sin egen. Miss Willcox sväljer betet:
And now at last we come to the poet of the class, Anne-Marie. A sad, heart-rendering poem as usual. Listen to the wailings of our poet.
THOUGHTS
The thoughts that rain their steady glow,
Like stars on life's cold sea,
Which others know, or say they know —
They never shone for me.
Thoughts light, like gleams, my spirit's sky,
But they will not remain.
They light me once, they hurry by,
And never come again.
Miss Willcox read these lines out in a mock-heroic way, exaggerating the feeling in them, making fun of the whole poem.
Nu kom Anne-Marie stora ögonblick när hon triumferande kunde säga att den dikten som miss Willcox kallat klassens sämsta, var skriven av Matthew Arnold.
Då hade jag aldrig hört talas om Matthew Arnold, men kunde ju inte låta bli att ta reda på vem han var och när han levde. Sedan dess har jag läst en en del av hans poem — och naturligtvis tänkt på Anne-Marie varje gång, men inte förrän nu har jag kikat på hans prosa. Så nu, med stor del av världslitteraturen vid mina fingrar, har jag upptäckt vilken intressant person han är:
"Matthew Arnold," wrote G. W. E. Russell in Portraits of the Seventies, is "a man of the world entirely free from worldliness and a man of letters without the faintest trace of pedantry". Arnold was a familiar figure at the Athenaeum Club, a frequent diner-out and guest at great country houses, fond of fishing and shooting, and a lively conversationalist, with a self-consciously cultivated air combining foppishness and Olympian grandeur. He read constantly, widely, and deeply, and in the intervals of supporting himself and his family by the quiet drudgery of school inspecting, filled notebook after notebook with meditations of an almost monastic tone. In his writings, he often baffled and sometimes annoyed his contemporaries by the apparent contradiction between his urbane, even frivolous manner in controversy, and the "high seriousness" of his critical views and the melancholy, almost plaintive note of much of his poetry. "A voice poking fun in the wilderness" was T. H. Warren's description of him.
En del av hans böcker finns hos Gutenberg, han är väl värd en titt, även om du inte fördjupar dig i hans skriverier!
