Det är intressant att se att vissa motiv kommer igen hos många konstnärer. Här har konstnären lyckats få med flera favoritmotiv, ett fönster, en katt, en pelargon och en tulpan.
4. Läs en novell av en Nobelpristagare — Et Styggt bardomsminne, 1889, av Bjørnstjerne Bjørnson.
Jeg kunde være såpass som syv år, da det en søndag eftermiddag rygtedes på præstegården, at samme dag hadde to mænn der
rodde forbi Buggestranden i Ejdsfjord, funnet en kvinne styrtet ut over en bærghammer, der hun var blet halvt hængende, halvt
liggende like ved havspejlet. De rørte henne ikke, før de hadde prøvd at få ut av henne hvem som hadde gjort det.
Det är en förfärlig historia om en ung man som dräper flickan han gjort med barn — eller var det verkligen han som mördade henne?
Hur det än var med den saken så handlar den här novellen om något som verkligen hänt i Bjørnstjernes barndom.
Per Hagbø som var 23 år erkände mordet och två år senare blev han halshuggen. En halshuggning som Bjørnstjerne åsåg. Inte underligt att han att en liten kille på nio år tyckte det var otäckt:
Selv gik jeg derifra så hjærtesyk, ja så forkommen av frygt, som skulde jeg være den næste der henrettedes. Og jeg talte siden med mange som nøjagtig hadde hat samme følelse.
När jag ger mig ut på nätet för att läsa mer om novellen, upptäcker jag att det i dag var på dagen 176 år sedan Per avrättades. Man kan läsa om det här.
Säger jag Acker, vet många vem jag talar om — medan förmodligen bara de engagerade jazzfantasterna genast skulle associera till Acker Bilk om jag använde hans dopnamn Bernard Stanley. Själv förflyttas jag snabbt tillbaka i tid och rum, till den dagen jag köpte min första grammofon. En liten enkel historia där högtalaren (ja, singularis) satt i locket. På den tiden hade lärarnas inköpscentral (LIC, en numera avsomnad inrättning) en liten butik på Regeringsgatan, alldeles invid Karl Staaffs park, dit gick mor och jag för att införskaffa denna nödvändighetsartikel.
Bernard Stanley "Acker" Bilk"
28 januari 1929 - 2 november 2014
Vårt hus hade visserligen en grammofon — men den hade bara en hastighet, och det var för "stenkakor". På köpet fick jag två ep-skivor, den ena med "Petit Fleur" på ena sidan och "Wild Cat Blues" på andra. Jag inser nu när jag tänker tillbaka, att det var förmodligen då, i yngre tonåren, som jag fick smak för jazz.
Fast det var inte Acker Bilk som spelade på min skiva, det var Chris Barber's Jazz Band.
Någonstans någon gång har jag läst att man försökte inför en tiodagars vecka — men det visade sig att det var för långt mellan vilodagarna —folk orkade inte med de långa veckorna. Så kanske får vi nöja oss med att göra söndagarna till läsdagar — och då infaller ju läsdagarna oftare. För läser gör jag, men inte enbart på söndagar, och te dricker jag — men skulle jag vara lika lättklädd som damen på bilden skulle jag snart få lunginflammation. Och då skulle kanske någon skicka mig en så här stilig bukett. Fast jag är nog hellre utan bukett om det kräver lunginflammation!
fick tandläkaren George Green patent på en elektrisk tandläkarborr.
Dental surgery. Dentist holding a portable battery and
directing his assistant during a dental operation. Artwork
from the tenth volume (second period of 1892) of the
French popular science weekly 'La Science Illustree'.
Dessförinnan hade man drivit borren genom att trampa på en pedal. I den här artikeln kan man läsa om tandläkarborrens historia, där får jag lära mig att redan för 9000 år sedan borrade man i tänder.
Mitt över de väldiga skogarna, dem västan vaggar, stå flera stjärnor. Varför längtar jag icke till dessa planeter, dessa kanhända bebodda världar, utan endast till aftonstjärnan, till Jupiter, där intet liv kan finnas? Är det därför att jag ville helt uppslukas och försvinna i dess röda ljus, bli atomer i ångorna kring planetens månar?
Varför vart jag en varelse med medvetande och icke en röd, röd vallmo, eller varför vart jag icke Jupiter själv? Varför får jag icke vara en aftonstjärna och sända mitt ljus hit ned till detta fönster ...
När det kommer till Dan Andersson, tänker jag i första hand på honom som poet, så det är tur att Litteraturbanken finns med många av hans prosaverk.
Som så ofta i Dans Anderssons böcker, är det en lågmäld berättelse som utspelar sig på landsbygden.
Och jag kan inte flyga genom etern, jag kan icke komma in i kvällsstjärnans ljuskrets, jag har en golvyta fem meter lång och fyra meter bred att vandra, och jag kan icke gå ut, ty då träffar jag människor, som jag är rädd för. O, det är så långt till aftonstjärnan!
