1300

dagar kvar

i

1301

dagar kvar

i

1302

dagar kvar

i

1303

dagar kvar

i

1304

dagar kvar

i

1305

dagar kvar

i

Kulmen

Midsummer, 1900

Eva Bonnier

Sommarsolståndet är redan förbi
och dagarna påskyndar färden.
Ljusare junikvällar än vi
har ingen i hela världen.

Än skall fjärdarnas glitter och svalornas flykt
och allt lövsuset länge bestå.
Lite vemodigt, det har jag alltid tyckt,
är midsommardagen ändå.
                             Alf Henriksson

1306

dagar kvar

i

1307

dagar kvar

i

1308

dagar kvar

i

1309

dagar kvar

i

1310

dagar kvar

i

1311

dagar kvar

i

1312

dagar kvar

i

1313

dagar kvar

i

1314

dagar kvar

i

1315

dagar kvar

i

1316

dagar kvar

i

1317

dagar kvar

i

1318

dagar kvar

i

1319

dagar kvar

i

1320

dagar kvar

i

1321

dagar kvar

i

1322

dagar kvar

i

Om att rösta

Canvassing for a Vote, 1851-1852

George Caleb Bingham   

Vote for the man who promises least; he'll be the least disappointing. 

                                                                   Bernard Baruch

1323

dagar kvar

i

I valet och kvalet

"What had impressed him most was the difference between war as imagined and witnessed. As imagined it had seemed the most immense of sports; as witnessed it was merely murder."

 "THE little house, tell this story. It was lived within my walls; not a line is invented and it was I, by my interfering, who brought about the happy ending. Who wants a story that does not end happily, especially a Christmas story? To have been responsible for the happy ending is pretty nearly as clever as to have made the story up out of one’s own head or, as we houses say, out of one’s own walls.

Perhaps you never heard before of a house telling a story. If that be so, it is because you don’t listen or because you go to bed too early. Unlike people, we houses sleep all day long; but after midnight we wake up and talk. When the clock strikes twelve, our stairs begin to crack and our windows to rattle and our floors to creak. If you ever hear these sounds, don’t be frightened; they simply mean that the kind old walls that shelter you have begun to remember and to think. And we have so many things to remember and to think about, especially we old houses who have been standing for almost two hundred years. We have seen so much; we have been the friends of so many generations. More little children have been born beneath our roofs than we have stairs on which to count. We reckon things on our stairs, just as people reckon things on their fingers. When our stairs crack after midnight, it’s usually because we’re counting’ the births and love-makings and marriages we have watched. We very often get them wrong because there are so many of them. Then the doors and windows and floors will chip in to correct us. “Ha,” a window will rattle, “you’ve forgotten the little girl who used to gaze through my panes in 1760 or thereabouts.” One of the doors will swing slowly on its hinges and, if anyone disputes with it, will bang, shouting angrily, “Wrong again—all wrong.” Then the walls and the windows and the doors and the floors all start whispering, trying to add up correctly the joys and sorrows they have witnessed in the years beyond recall.

Det finns gånger jag vill ha något att läsa — men jag vet inte vad, och förkastar de ena efter de andra av alla förslag jag ger mig själv.  Jag söker i minnet efter lämplig författare, eller försöker att åtminstone sätta fingret på vilken sorts bok jag vill ha. Det känns som om min hjärna har rest bort, jag klarar inte av något djupsinnigt eller komplicerat — så många böcker ramlar bort i första omgången. Något spännande? Nej, till och med en mysdeckare är mer än jag kan svälja nu — inte ens en Miss Marple. Förresten kan jag nästan alla Miss Marple-böckerna utantill. Något romantiskt då, tänker jag — nej tack, inget slisk.

Ja, jag är svår att göra till lags.

Gutenberg blir min räddning — som vanligt. Han pekar på en författare som jag aldrig hört talas om: Coningsby Dawson. Jag slår upp honom, och blir varken imponerad eller intresserad. Men Gutenberg ger sig inte i första taget och kommer med ett nytt förslag — samma författare men en annan titel: The Little House. Jag som gillar hus, ger efter — och är glad att jag gjorde det. En charmig bok på min nivå. Ett enkelt men gott språk, och ett lite ovanligt grepp att låta ett hus berätta vad som händer på  “Dolls’ House Square.” 

Stella Langdale (1880–1976) har illustrerat boken — hennes mörka, ofta dramatiska, kolteckningar balanserar bokens aningen sentimentala innehåll.

1324

dagar kvar

i

 

Sommarståt

syre´n subst. ~en ~er 

ORDLED: syr-en-en
• typ av buske med motsatta blad och välluktande blommor i täta, klaselika samlingar allmänt odlad i trädgårdar och parker: syrenberså; syrenbuske; syrenhäck; det doftade honung i junikvällen från torpets alla vita och lila ~er
BET.NYANS: vanl. med tonvikt på blommorna: syrendoft; syrenfärgad
HIST.: sedan 1693; av lat. syringa med samma bet., till syrinx 'rör; herdeflöjt'

 Säg mig den författare som aldrig nämnt syrener i sina böcker — nåja, det var väl en lätt överdrift, och jag kan rabbla upp en mängd författare som aldrig skriver om syrener — men många är de, som använder björkar, syrener och röda stugor för att framhålla det svenska. Förresten är det många icke-svenska författare som planterar syrener i sina böcker, men jag förbigår dem alla och koncentrerar mig på Daniel Fallström. Denne romantiske poet vars poesi är lika yvig som hans mustascher.
Jag har ägnat några dagar åt Daniel och hans dikning, och kan trots yvigheten och "glitter och kvitter" inte låta bli att tycka om honom — det är något avväpnande vänligt i hans vardagliga dikter. 

Fleurs de lilas. 

På mina hvita rullgardiner, 

som draget rör emellanåt, 

den heta junisolen skiner 

i all sin glans och sommarståt. 

Här inne är det svalt i rummet —

dit gatans buller dämpadt når — 

men flugans surr blir klart förnummet, 

när hon mot tak och väggar slår. 

Men ur min dröm hon ej mig väcker: 

en fluga ingen sommar gör, 

och jag kan drömma, vintern täcker 

med drifvor gatan nedanför.

Jag drömma kan, att stormen sopar 

med silfverkvast min trottoar, 

att ingen gök i skogen ropar 

och får af andra gökar svar. 

Jag glömmer sommaren, som smyger 

sin blomsterkrans kring flod och mark, 

och därför pennan rastlöst flyger 

i rytm hän öfver hvita ark. 

Men plötsligt på min dörr det ringer, 

och när jag ut att öppna går, 

och rigeln bort för fingret springer, 

den glömda i tamburen står. 

Fru Sommar själf! Ur mjuka händer 

ett fång jag af syréner tar, 

som stänkts af dagg på skärgårdsstränder 

och ha sin doft af morgon kvar.

Med hvit syrén har hatten smyckats, 

syréner i sitt skärp hon bär, 

och när hon ler åt, att hon lyckats, 

en hvit syrén mig syns hon är. 

Hvad tjänar då att längre dikta 

med bläckstreck på ett pappersark, 

när under blomster, hvilka svikta, 

står sommarn rosig, ljuf och stark? 

Nej, mot din barm, du länge svunna, 

mitt hufvud lägger jag till ro 

och ber, att himlen vill oss unna 

ett skogsomsusadt fågelbo!

Jag läser på nätet att dikten ska vara tonsatt, men hittar inga inspelningar av den. Den som vill ha syrenmusik, får läsa och lyssna på mitt gamla inlägg "The Lilac Tree", där melodin spelas på ett självspelande piano.

Mer syrencitat och prat finns i inläggen "Jubel och vemod" och "Från min hängmatta".

1325

dagar kvar

i

Vardagslycka

 Afternoon Tea, 1895 

Harry Brooker 

"The only difference between

an extraordinary life

and an ordinary one

is the extraordinary pleasures

you find in ordinary things."

                                  Veronique Vienne

 

1326

dagar kvar

i

4 juni 1800 avslutades byggandet av

Vita Huset

1327

dagar kvar

i

1328

dagar kvar

i

1329

dagar kvar

i