Katter i konsten

 Långt före You Tube, var efterfrågan på gulliga kattungar stor. Nätet vimlar av sockersöta målningar, av skiftande konstnärlig kvalitet, på kattungar och barn. En av många konstnärer som insett att det var en lukrativ marknad var Jules Gustave Le Roy som levde mellan 1856 och 1921. Man vet inte så värst mycket om honom — annat än att han uppenbarligen var produktiv — och att blandas ihop med sin far, även han konstnär, och även han vid namn Jules Le Roy.

 Curious Kittens and Wasp

 Kitten Playing with String

A Cat with a Bowl of Milk

 Kitten in a Chest of Drawers

Playing with the Chess Pieces

Three Kittens in a Sewing Basket

 Three Kittens in a Sewing Box

Two Kittens

Three Kittens Playing with Yarn

Trouble

Temaknåp med utlottning på julens sjunde dag

I dag skickar den givmilde fästmannen sju svanar till sin hjärtans kär, och Helena uppmanar oss att tipsa om en bok med anknytning till något av versens temata. 

"On the seventh day of Christmas,
my true love sent to me
Seven swans a-swimming,

 Inte så värst mycket att välja på tycks det — den första titeln som kommer för mig är "Gitt, simmarflickan" av Ann Finlayson, en 60-tals bok tror jag. Problemet är att jag inte minns mycket av boken, jag tror att Gitt tillbringar sitt sommarlov på ett "sim-läger", men det är allt,  så jag funderar vidare och kommer att tänka på "Pluck, berättelse för ungdom om en Newfounlandshund" av Gösta Högelin, en annan bok som jag bara minns att jag tyckte mycket om — och som fick mig att önska mig en newfounländare. 

 Det fick jag nu aldrig, men jag fick vakta en, på hundutställningar. Om någon undrar vad den boken har för anknytning till dagens vers, så är det att  newfounländare är utmärkta simmare, de har simhud mellan tårna, och används som livräddare.

Den mentala inventeringen går vidare, och jag förkastar "Vår vän Swann" som ännu mer långsökt.

Apollo Charming the Swans 

Wilhelm List 

 Men så kommer jag att tänka på Yeats "The Wild Swans at Coole", så idag får det bli en dikt:

THE WILD SWANS AT COOLE

The trees are in their autumn beauty,

The woodland paths are dry,

Under the October twilight the water

Mirrors a still sky;

Upon the brimming water among the stones

Are nine and fifty swans.

The nineteenth Autumn has come upon me

Since I first made my count;

I saw, before I had well finished,

All suddenly mount

And scatter wheeling in great broken rings

Upon their clamorous wings.

I have looked upon those brilliant creatures,

And now my heart is sore.

All's changed since I, hearing at twilight,

The first time on this shore,

The bell-beat of their wings above my head,

Trod with a lighter tread.

Unwearied still, lover by lover,

They paddle in the cold,

Companionable streams or climb the air;

Their hearts have not grown old;

Passion or conquest, wander where they will,

Attend upon them still.

But now they drift on the still water

Mysterious, beautiful;

Among what rushes will they build,

By what lake's edge or pool

Delight men's eyes, when I awake some day

To find they have flown away?

Temaknåp med utlottning på julens sjätte dag

 GOOSEY, GOOSEY, GANDER

Goosey, goosey, gander,

  Whither dost thou wander?

Upstairs and downstairs

  And in my lady's chamber.

There I met an old man

  Who wouldn't say his prayers;

I took him by the left leg,

  And threw him down the stairs.

I dag väljer jag en saga om en gås, och det första jag tänker på är "Gåsmors sagor" — nätet är fullt av dem i olika varianter på olika språk, med allt från fantastiska illustrationer, till inte fullt så bra illustrationer.
I Bröderna Grimm finns det ju också sagor med gäss, och jag har en känsla av att nästa alla sagosamlingar har minst en saga där det förekommer en gås.

Jag väljer en kinesisk saga från A Chinese Wonder Book, av Norman Hinsdale Pitman med illustrationer av Li Chu-T'ang.

The Mad Goose and the Tiger Forest handlar om Hu-lin, vars far sålde henne till en elak man när hon var liten. Den elaka mannen, som bodde på en husbåt, hade köpt många små flickor, som han på dagarna skickade ut för att tigga. Flickorna kallade mannen för "Svarta Hjärtat", för hans grymhets skull, han slog flickorna om de vilade om så bara för ett ögonblick.

I ett skjul, inte långt ifrån floden där Hu-lin bodde i husbåten, bodde en gammal snåljåp, och utanför skjulet höll en gås vakt. Gåsen som hette Ch'ang och Hu-lin hade blivit vänner, och varje gång Hu-lin gick förbi, så stannade hon en stund och talade med Ch'ang.

Hu-lin hade mycket hellre velat leka på ängarna, och titta på alla fåglar som fanns där, och en dag försökte hon rymma — men Svarta Hjärtat sprang ikapp henne, och piskade henne så hårt och länge att hon inte orkade resa sig, utan blev liggande på ängen, där Ch'ang finner henne. 

Det är en saga om har alla ingredienser som ska finnas i en riktig saga.

Temaknåp med utlottning på julens femte dag

 Temat för The Fifth Day of Christmas blir därför guld eller något gyllene eller ringar (eller något annat smycke)" säger Helena som står för "Temaknåp med utlottning" med utgångspunkt från " The Twelve Days of Christmas". 

Den första titel som dyker upp i mitt huvud är "Drottningens juvelsmycke" — en bok som jag läste i tonåren och som jag inte äger, så jag börjar fundera över vad jag själv äger för böcker som skulle kunna passa in. Rätt många visar det sig, och går jag utanför mitt eget bokbestånd finns det massor med gyllene titlar, så jag bestämmer mig för att stanna hemma — det är svårt nog att välja bara en av mina ägandes böcker.

Efter en del funderande har jag tre böcker att välja mellan, varav jag endast läst en, Jascha Golowanjuks "Min gyllene väg från Samarkand, hans kompis Axel Esséns "Primadonnans juveler" och Johannes Buchholtz "Under det gyllene trädet". Primadonnan väljer jag snabbt bort, det är för mycket skälmroman över den, för att passa mig. Det skulle vara intressant att läsa om "Min gyllene väg från Samarkand", jag läste den under ett jullov i tonåren, då jag var ohyggligt förkyld — och jag blev mycket fascinerad av författarens öde.

Men jag beslutar mig till sist för att läsa "under det gyllene trädet" — så i dag rekommenderar jag en bok som jag inte läst!

På tal om pepparkakor

Jag är övertygad om att vi diskuterat stora mjuka pepparkakor här på bloggen, för flera år sedan, men jag får inget napp, vad jag än söker på. Ett minne som dök upp i går när jag funderade över om lunchpepparkakor verkligen kan vara tunna. Det jag skrev om, kallades i min barndom för smörgåspepparkakor, och jag har flera gånger, utan att lyckas, försökt att få till något liknande. 

Men i år drabbades jag av en tillfällig huslighet, och bakade "Big Soft Ginger Cookies" efter ett recept jag hittade på nätet (var minns jag inte). Då, när jag bakade dem hade jag inte en tanke på barndomens smörgåspepparkakor, men det slog mig när jag provsmakade dem att hade de varit större, och med en mer traditionell pepparkakskryddning, så hade de kommit nära barndomsminnet. Nu tyckte jag att de var bättre än de supersöta pepparkakorna som jag minns, så kanske kommer jag att försöka utveckla dem, när jag får nästa husliga ryck — med ännu mindre socker, men mer ingefära.

Originalreceptet följer, men först några ord om sockermängden — jag halverar alltid sockermängden i amerikanska (och många svenska) recept — och här använde jag inget vitt socker utan mörkt muscovadosocker och lönnsocker — och istället för melass tog jag 2 msk mörk sirap. Och skeden vatten behövdes inte.

Ni som bor i Staterna har säkert stött på de där oglaserade keramikrundlarna som är avsedda att läggas i paketet med farinsocker.  Jag har aldrig sett dem här, vilket förstås kan bero på att jag undviker alla sorts butiker. Men när jag en dag hittade en bit stenhårt lönnsocker, önskade jag att jag hade haft en slik rundel. I stället skurade jag bitar av en sönderslagen blomkruka och stoppade i burken med socker. Och nu, långt efteråt, när jag kom på att jag skulle använda sockret, så var det hur lätt som helst att strö ned rätt mängd i smeten. 

big soft ginger cookies

2 1/4 cups all-purpose flour
2 teaspoons ground ginger
1 teaspoon baking soda
3/4 teaspoon ground cinnamon
1/2 teaspoon ground cloves
1/4 teaspoon salt
3/4 cup margarine, softened
1 cup white sugar
1 egg
1 tablespoon water
1/4 cup molasses
2 tablespoons white sugar

Preheat oven to 350 degrees F (175 degrees C). Sift together the flour, ginger, baking soda, cinnamon, cloves, and salt. Set aside.

In a large bowl, cream together the margarine and 1 cup sugar until light and fluffy. Beat in the egg, then stir in the water and molasses. Gradually stir the sifted ingredients into the molasses mixture. Shape dough into walnut sized balls, and roll them in the remaining 2 tablespoons of sugar. Place the cookies 2 inches apart onto an ungreased cookie sheet, and flatten slightly.

Bake for 8 to 10 minutes in the preheated oven. Allow cookies to cool on baking sheet for 5 minutes before removing to a wire rack to cool completely. Store in an airtight container.

Länken till en bra omvandlingstabell finns i högerspalten.

Temaknåp med utlottning på julens fjärde dag

är temat fåglar, och boken om måsen "Jonathan Livingston Seagull" av Richard Bach kommer genast för mig. 

Det är svårt att förstå att en bok som var så omåttligt i ropet när den kom 1970, förefaller totalt bortglömd i dag. Eller ska jag kanske vända på det och fråga mig hur i all världen en bok som i dag är så bortglömd, kunde vara så otroligt populär under 70-talet.

Jag vet arbetsplatser och organisationer som hade boken som tema, och satte upp citat ur den på sina anslagstavlor, mer eller mindre regelbundet. Och jag minns hur ungdomar tryckte måsar på sina T-tröjor, just den kvällen jag besökte deras kyrka. 

Nu när jag bläddrar i boken inser jag att jag inte minns så mycket av den, men att den bara är en annan vinkel på den amerikanska tesen att vem som helst kan bli vad som helst — till och med president.  

Reklam

Läser nummer 9 av Hertha från 1935 — där finns mycket intressant att begrunda, och när jag gjort det, övergår jag till de nästan lika intressanta annonserna. Annonser som väcker många minnen till liv.

Jag förflyttas till den tiden då det var självklart att träffa sina vänner på kondis — och jag känner mig uråldrig som minns Filips konditori på Regeringsgatan. Visserligen var jag nog rätt ung, när det stängdes, men min mamma träffade ofta vänner där, så visst har jag varit där. Och jag minns inte enbart konditorierna, utan kanske ännu mer vännerna — personligheter allesamman. Bitar av samtalen kommer för mig, och som alltid med minnen är det både roligt och vemodigt.

Tillbringar mer tid på nätet än vad som är rimligt, utan att hitta varken bilder eller någon slags historia om Filips. Och jag blir lite förvirrad när det nämns ett konditori Filips på Nortullsgatan — stängde det tidigare än det på Regeringsgatan, minns inte att jag någonsin hört talas om mer än ett Filip konditori

Fullt så vemodigt är det inte att tänka tillbaka på alla besök på Vete-Katten och Sture-Katten, eftersom de konditorierna fortfarande finns kvar — även om inte alla vänner längre är i livet.
Visst går vi fortfarande ut och fikar med våra vänner — men utbudet av konditorier är inte lika stort. Jag läser att omkring 600 konditorier stängdes under 60-talet, bara i Stockholm! 

Den här annonsen sätter lite myror i huvudet på mig — tunna lunchpepparkakor —jag trodde att kriteriet för en pepparkaka att få kallas lunchpepparkaka, är att den är tjock och mjuk. En sväng på nätet stärker mig i den tron. Kan någon reda ut begreppen? 

Konststoppningens ädla konst är inte helt död, jag får lära mig (på nätet naturligtvis) att det fortfarande finns några få personer som behärskar konsten. Och jag minns mina promenader norrut på Södermannagatan, när jag gick till Medis för att simma eller gå till Vår Teater.  Strax innan jag kom fram till Folkungagatan fanns det två affärer som jag alltid dröjde vid; det ena var en butik där man sålde dragspel, och där spelades det ofta på instrumenten, och så var det en verkstad, där man kunde lämna in kläder för konststoppning. Alldeles vid fönstret satt det en kvinna och stoppade. Jag kunde stå långa stunder och betrakta henne, och så vitt jag minns låtsades hon aldrig om att hon var iakttagen.

Det har nog hänt otroligt mycket på ögonfronten på de 81 år som förflutit sedan den här tidskriften gavs ut — vilket vi förmodligen ska vara tacksamma för. 

Då, 1935 fick man tydligen betala för sitt emaljöga själv — 30 SEK år 1935 kunde köpa lika mycket varor och tjänster som 941.4 SEK år 2016 mätt med konsumentprisindex — vad en ögonprotes kostar i dag, har jag ingen aning om, men vi ska förmodligen vara glada över att landstinget betalar det. För de gör de väl‽

Temaknåp med utlottning på julens tredje dag

På julens tredje dag uppmanas vi att rekommendera en bok, antingen med höns tema, eller som har fransk anknytning. Genast går mina tankar till "Lyckans dagar" ("Le pain blanc") av Lucie Delarue-Mardrus, den första franska bok jag läste — eller rättare sagt, den första bok som jag var medveten om, att den var fransk. 

En bok som jag hittade i föräldrarnas bokhylla, förmodligen när jag var i tolvårsåldern. Att jag överhuvudtaget minns något av den, beror förmodligen på att det var ett barn som var huvudpersonen, i alla fall i början, för minns jag rätt växte hon upp till en ung kvinna innan boken var slut. Ett olyckligt slut — eller i alla fall ett sorgligt slut, som gjorde så pass stort intryck på mig att jag en lång tid framöver skrev berättelser och uppsatser med tragiska slut. Men eftersom jag inte minns mycket mer än så, tänkte jag välja välja något annat franskt — och eftersom jag inte är särskilt bevandrad i den franska litteraturen, betyder det att jag inte har så värst mycket att välja mellan.

 När jag nu står inför det slutgiltiga valet, så har jag tre franska barnböcker att välja mellan — och väljer dem alla tre:

 Böckerna om Madeleine, en liten fransk flicka som bor i en klosterskola i Paris. Ludwig Bemelmans skrev och illustrerade böckerna. Dem väljer jag för att de är charmiga och Madeleine är en typisk flicka i förskoleålderna, trots de inte särskilt realistiska illustrationerna.

Dragspelsmysteriet av Paul Berna, som egentligen hette Jean-Marie-Edmond Sabran. Barnen i Bernas böcker bor i Paris fattigkvarter, och löser mysterier. Jag trodde jag hade skrivit om honom och hans böcker, men inser att jag nog bara tänkt göra det — förutom när jag berättar om hur det gick till när jag köpte boken, hur barn togs på största allvar av kunnig bokhandelspersonal.

Den tredje boken är en bok av Anatole France, men jag skulle behöva komma in på Gutenberg för att skriva om den — men de håller uppenbarligen på att möblera om hos sig, jag kom in en kort stund i morse, men nu går det inte alls — kanske får jag skriva om den senare.

Och höns vimlar det av på Gutenberg, men för att berätta om dem så behöver jag tillgång till Gutenberg — så hönsen får ett eget inlägg när Gutenberg är mer samarbetsvillig.

Temaknåp med utlottning på julens andra dag

Första kapitlet.

Agnes och Axeline.

Det var en skön sommarmorgon, en morgon sådan att englarne gladde sig deråt, då de från kometernas svansar kikade ned på den i dagens första skimmer prunkande jorden. 

Aurora steg ur sin purpurbädd i öster och bolstrarne i hennes paulun började visa sig för den nyvaknade menniskan.

Hela naturen log och jorden stod som en enda lugn och herrlig filbunke.

Tvenne unga, sköna flickor vandrade tillsammans uti den herrliga trakt af Stockholms omgifningar, som nu kallas Djurgården.

Mulna anleten på en sådan morgon! Hvadan detta? Skåden eder omkring på denna herrliga filbunke, I sköna jungfrur, och glädjens!

»O, Agnes,» hviskar den ena, »jag är så lycklig, Gustaf älskar mig, och jag älskar – nej tillber honom!»

En skugga af förfärlig blekhet smög sig öfver Agnes mjellhvita kind. Hon darrade häftigt.

Förtviflans mod lyste i hennes öga, och hon hviskade en lyckönskan.

Stackars Agnes! Äfven hon älskade Gustaf, men Axeline var den lyckliga.

De vandrade tysta och drömmande fram på den saftiga gräsmattan, då plötsligt flera smällar af skott hördes från staden.

»Min Gud! man strider – låtom oss skynda.»

från Romaner i västfickformat - parodiska strövtåg, av Gustaf Teodor Gullberg

I dag förväntas vi ha något att säga om kärleksromaner — eftersom det är min sämsta litterära gren tog jag en promenad i hopp om att det skulle stimulera de små grå, och framkalla några gamla läsminnen. Jo, visst fick det mig att minnas en del av de gamla romantiska romanerna, med ljuva och rodnande ungmör och höviska ynglingar — men knappast böcker jag kan rekommendera. Så jag rådfrågade Wikipedia:

 Kärleksroman (engelska: romance novel; tyska: Liebes- und Familienroman, ’kärleks- och familjeroman’, vilket också var en vedertagen svensk benämning) är en skönlitterär genre. Den moderna kärleksromanen uppkom i västvärlden under 1600- och 1700-talet. Detta innebär givetvis inte att västvärlden eller anglosfären uppfann litteratur som är inriktad på kärlek. Här avses en genre som följer ett bestämt mönster. Det fundamentala i den västerländska, moderna kärleksromanen är att den fäster störst vikt vid utvecklingen av en relation och en romantisk kärlek mellan två människor. Den måste ha ett känslomässigt tillfredsställande slut, vilket länge också innebar ett (för samtiden acceptabelt) moraliskt slut och dessutom ett lyckligt slut. Som regel är den skriven ur ett kvinnligt perspektiv med en kvinna som huvudperson.

_ _ _

För att en roman skall definieras som en kärleksroman, måste den romantisk-erotiska kärleken mellan två människor vara den centrala handlingen, och deras förening vara intrigens klimax. Till kärleksromanen räknas traditionellt därför inte romaner som handlar om andra sorters relationer, eller om andra faser i en kärleksrelation.

Sedan författare anpassat genren till det förändrade samhället har dess definition luckrats upp. Till kärleksromaner räknas därför ibland även psykologiska romaner som handlar om kärleksrelationer, och en del romaner med olyckliga slut.

Inget som gjorde mig klokare, och inget som väckte det minsta lilla avsomnade minne till liv. Så jag ställde mig att diska — det gjorde susen, att jag inte kommit att tänka på Gustaf Teodor Gullberg på en gång. Det är ju inte länge sedan jag läste hans "Romaner i västfickformat" från 1880, en parodi på sin tids romaner. Jag tyckte den var hejdlöst rolig — men kanske krävs det att man har läst ett antal av den sortens böcker som den parodierar, för att man ska uppskatta den.

Kapitlen är föredömligt korta (hela första kapitlet ovan), och hela boken är bara 110 sidor — trots att den rymmer flera romaner!

Callista—honey—darlin'," he whispered brokenly, "you do love me." 

      "Oh, Lance—Oh, Lance!" she breathed back.

Temaknåp med utlottning på juldagen

 

Patron Teodor:
 Å vad var det för ett åkdon, som du hade letat opp åt dej? Det fanns väl inte någe mer gammaldags i hela sta’n, kan jag tro. Låta det barnet åka sex mil i en rapphöna! Låta mej, patron Teodor Fristedt, stå å ropa hurra för en pinnskrinda!
                                                                     ur Dunungen av Selma Lagerlöf

Den enda bekrivning, som jag lyckats hitta, av en rapphöna, är hos Hellquist:
2. rapphöna, numera huvudsakl. om äldre förh., såsom skämtsam anv. av föreg.: ett slags tvåhjulig skjutskärra med en korg av fyra i kvadrat hopfogade brädlappar o. utan fjädrar, t. ex. 1832, Zedritz 1857, N. P. Ödman, S. Lagerlöf osv.; enl. Cronholm 1908 skämts, även kallad ’kärlekens vingar’. Namnets ursprungliga innebörd är oviss o. flertydig. 
Lite förvånande med tanke på att det tycks ha varit ett vanlig namn på en enkel kärra, Hjalmar Berman använder även han ordet i "Herr von Hancken":
Den minsta rapphöna som någonsin rullat på ett par hjul, drogs av en liten liten norrbagge och körsvennen var en otering till pojke, alnen hög som det tycktes.

Och för att få veta vad en otering är, fick jag åter vända mig till Elof Hellquist:
otera, sv. dial., orena, nedsmutsa, oterig, nedsölad, smutsig, även i ä. nsv., t. ex. Bib. 1541, motsv. ä. da. uterig (jfr nda. uterlig), okysk o. d., efter mlty. untér(l)ich, vedervärdig,opassande, till untêre ds. = mhty. unziere, oskön, till ty. zieren, pryda (se det nära besl. lånordet sira). 

Fast nu var det förstås inte rapphönor jag skulle ägna mig åt.

I dagens temaknåp hos Ugglan och boken ska vi utgå från första versen i "The Twelve Days of Christmas" och rekommendera en bok med ett givet tema — frukt, träd eller rapphöna. Som Helena antyder, är det inte lätt att hitta en bok som handlar om en rapphöna, än mindre har en i titeln. Det närmaste jag kan komma är nog "That Quail, Robert" av Margaret A. Stanger, vilken  är en sann berättelse om vakteln Robert. Annars är det ont om hönsfåglar i litteraturen, om man inte räknar in efternamnet Partridge, så jag väljer äpplet och rekommenderar Helene Hanffs bok "Apple of my Eye". 

När Helene en dag inser att hon inte känner sin stad, så bestämmer hon sig för att utforska den — det blev till den här annorlunda guideboken om hennes New York. En bok från 1977, men jag tror ändå att man fortfarande kan ha glädje av den, för Helene är både rolig och grundlig, man får sig lite av stadens historia till livs, och boken har fått mig att hitta till ställen som jag nog inte skulle ha hittat till om jag inte läst den. Men även om man inte har några som helst planer på att besöka New York, så är det en bok som man mycket väl kan läsa hemma i stugvärmen med en karta över New York till hands.

På min önskelista står Peter Wohllebens bok "Trädens hemliga liv" — men jag kunde ju inte gärna skriva om en bok jag ännu inte läst.

En julklapp

av det oönskade slaget, fick jag i morse. Medan tevattnet kokade plockade jag som vanligt fram lite ätbart, när en obehaglig doft når min näsa. Det luktar bakelit, och kring vattenkokaren står en sky av rök. 

 Vad som tagit åt den är mer än jag kan räkna ut, men klart är att det finns inget jag kan göra, annat än att plocka fram en vanlig kastrull, och koka vatten på spisen. 

Jag har en äldre vattenkokare, men den är större, och jag kan inte koka så små mängder som jag vanligtvis nöjer mig med — dessutom lyckas den nästan alltid spruta ånga på min handled. 

Nåja, det är inte värre än jag kan stå ut med att använda spisen.

förgät-mig-ej

 Men jag blev kompenserad av paketet från kompisen som har en specialbegåvning när det gäller att hitta trevliga presenter. Nu fick jag en burk med blomsterfrön, som ska attrahera fjärilar.

blåvinda

 Fyra sorters blommor som räcker till 10 kvadratfot, vilket jag tror är i det närmaste en kvadratmeter.

 sömtuta

solros

Moster Agnetas klagan

Moster Agnetas klagan

"De goda seder äro borta!" 
— så är min mosters jämna gnäll, 
en dygdig sextiårs mamsell. — 
"Uti min ungdom denna kväll 
åt man sig sjuk av gröt och tårta, 
sjöng så i ärbarhet en psalm 
och låg i syskonbädd på halm.

Då gick man i ett os av stekar: 
på alla bord en julgris fanns. 
Då sågs i helgen ständig dans 
och bockar med båd´ horn och svans 
och liknelse- och underlekar, 
då blev jag liknad vid en ros ... 
Men hövligheten är sin kos!

Då funnos dygder och dykränger*, 
bland folket fryntligt umgängssätt. 
Med rob matronan gick så nätt 
i lång och sedig menuett. 
Då flängdes ej som nu man flänger. 
Då lekte flickorna göm ring ... 
Men nu de gömma ingenting.

Då var det fröjd på alla kanter 
all julen om båd´ dag och natt, 
och skälmska upptåg, tusen spratt 
och damm i tak och stoj och skratt. 
Med famntag löstes många panter. 
Uti vår tid finns ingen pant, 
som ej skall lösas med kontant.

Nu man varandra julklapp sänder 
i askar utav trä och papp 
och mången obetald atrapp: 
presenten dyr och lönen knapp. 
Jo jo, nog vet man hur det händer! 
Atrapper fås nu i vart hus ... 
Min blir — som förr — ett skålpund snus." 
                    Anna Maria Lenngren (1796)

*Dykränger, dukringar — från franskan du crin, av hår — varjehanda underlägg av tagel, kanfas och dylikt i kläder, synnerligast i skörten och ärmarna, för att göra dem styva och utstående.

Julens tolv dagar

Den gamla julsången " The Twelve Days of Christmas" har blivit populär i Sverige — vi betraktar den som brittisk men den lär ha sitt ursprung i Frankrike. 

Mor och jag brukade skämta om att man behöver en bra stor gård, om man ska kunna ta emot den sortens gåvor. Så jag skrattade gott när jag nyligen fick en julhälsning med John Julius Norwich version från 1998, av den gamla sången. Jag har läst en del av hans "Christmas Crackers" tidigare, men den här var ny för mig. (Att inte bilderna alltid stämmer överens med texten, beror på att det finns ett otal varianter av sångtexten).

Och nu ser jag att Ugglan & boken använder temat i ett "temaknåp med utlottning".

TWELVE DAYS OF CHRISTMAS
(A Correspondence) 
by
John Julius Norwich

25th December.  My dearest darling, That partridge, in that lovely little pear tree! What an enchanting, romantic, poetic present! Bless you and thank you. Your deeply loving Emily.

26th December. Mr dearest darling Edward, The two turtle doves arrived this morning and are cooing away in the pear tree as I write. I'm so touched and grateful. With undying love, as always, Emily. 27th December. My darling Edward, You do thinks of the most original presents: whoever thought of sending anybody three French hens? Do they really come all the way from France? It's a pity that we have no chicken coops, but I expect we'll find some. Thank you, anyway, they're lovely. Your loving Emily. 28th December. Dearest Edward, What a surprise — four calling birds arrived this morning. They are very sweet, even if they do call rather loudly — they make telephoning impossible. But I expect they'll calm down when they get used to their new home. Anyway, I'm very grateful — of course I am. Love from Emily.  29th December. Dearest Edward, The postman has just delivered five most beautiful gold rings, one for each finger, and all fitting perfectly. A really lovely present — lovelier in a way than birds, which do take rather a lot of looking after. The four that arrived yesterday are still making a terrible row, and I'm afraid none of use got much sleep last night. Mummy says she wants us to use the rings to 'wring' their necks — she's only joking, I think; though I know what she means. But I love the rings. Bless you. Love, Emily.  30th December. Dear Edward, Whatever I expected to find when I opened the front door this morning, it certainly wasn't six socking great geese laying eggs all over the doorstep. Frankly, I rather hoped you had stopped sending me birds — we have no room for them and they have already ruined the croquet lawn. I know you meant well, but — let's call a halt, shall we? Love, Emily.  31st December.  Edward, I thought I said no more birds; but this morning I woke up to find no less than seven swans all trying to get into our tiny goldfish pond. I'd rather not thinks what happened to the goldfish. The whole house seems to be full of birds — to say nothing of what they leave behind them. Please, please STOP. Your Emily.  1st January. Frankly, I think I prefer the birds. What am I to do with eight milkmaids — AND their cows? Is this some kind of a joke? If so, I'm afraid I don't find it very amusing. Emily  2nd January. Look here Edward, this has gone far enough. You say you're sending me nine ladies dancing; all I can say is that judging from the way they dance, they're certainly not ladies. The village just isn't accustomed to seeing a regiment of shameless hussies with nothing on but their lipstick cavorting round the green — and it's Mummy and I who get blamed. If you value our friendship - which I do less and less — kindly stop this ridiculous behaviour at once. Emily  3rd January. As I write this letter, ten disgusting old men are prancing abour all over what used to be the garden — before the geese and the swans and the cows got at it; and several of them, I notice, are taking inexcusable liberties with the milkmaids. Meanwhile the neighbours are trying to have us evicted. I shall never speak to you again. Emily  4th January. This is the last straw. You know I detest bagpipes. The place has now become something between a menagerie and a madhouse and a man from the Council has just declared it unfit for habitation. At least Mummy has been spared this last outrage; they took her away yesterday afternoon in an ambulance. I hope you're satisfied. 5th January. Sir, Our client, Miss Emily Wilbraham, instructs me to inform you that with the arrival on her premises a half-past seven this morning of the entire percussion section of the Liverpool Philharmonic Orchestra and several of their friends she has no course left open to her but to seek an injunction to prevent your importuning her further. I am making arrangements for the return of much assorted livestock. I am, Sir, Yours faithfully, G.CREEP Solicitor-at-law