Trafikfara

Mitt val står mellan att införskaffa en lastbil, eller avlägsna gullriset, som skymmer sikten när jag, i min pyttelilla bil, ska köra ut från min uppfart. Eftersom mitt körkort inte gäller för lastbil, så valde jag det senare alternativet. 

När jag fyllt min skottkärra med gullris, och en del lupiner, kom jag att tänka på att om jag skaffade häst och vagn, så skulle jag att sitta högre upp, än i den befintliga bilen. Äter hästar gullris? Det skulle ju vara ett ypperligt sätt att begränsa de invasiva växterna! Nu har jag förstås aldrig själv kört häst och vagn — bara varit passagerare, och det är nog inte riktigt samma sak. Jag får nog finna mig i att avlägsna gullriset, lupinerna, renfanan och balsaminerna manuellt även i fortsättningen. Men visst låter det idylliskt att färdas i lugn takt längs älven och fälten. Fast några män som arbetar på fälten, blir nog svårt att hitta.

He drove past grey-shingled farm-houses in orchards, past hay-fields and groves of oak, past villages with white steeples rising sharply into the fading sky; and at last, after stopping to ask the way of some men at work in a field, he turned down a lane between high banks of goldenrod and brambles. At the end of the lane was the blue glimmer of the river; to the left, standing in front of a clump of oaks and maples, he saw a long tumble-down house with white paint peeling from its clapboards. 

                                             ur "The Age of Innocence" av Edith Wharton

Varje gång jag fyller en skottkärra med lupiner, undrar jag om man inte skulle kunna använda dem till något, men det är knappast något man äter — halmmadrasser (lupinmadrasser), verkar inte heller särskilt attraktivt. Så jag har gett upp tanken på att återanvända dem — ända tills i dag, då jag läser i Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken" (1555), att de är rena mirakelmedicinen:

I Norden anse emellertid de flesta, som äro måna om sin hälsa, såsom ett osvikligt medel mot pest — för öfrigt sällsynt där — ett slags mos, som de använda icke blott i pesttider, utan äfven vid hvarje början till någon sjukdom; och det brukar tillagas så: Man tager 1/2 ℔ fuktad, väl stött aloe hepatica eller lefverfärgad aloe, 1/2 uns fin kanel, 1/2 uns mastix, 1/2 uns brända hjorthorn, 1/2 uns centaurea minor, 1/2 uns gentians, 1/2 uns hvit kretisk diptam, 1/2 uns lupin, som skall vara rostad, så att man kan taga af baljan. Allt detta pulvriseras, hvar sort för sig, och därefter blandas det samman. Sedan tager man 5 ℔ honung, som väl skummas af öfver elden i en kopparkastrull. Då den efter kokningen åter blifvit ljum, blandas det ofvannämnda pulvret däri, och sedan rör man noga om det hela, tills det bildar en grötliknande massa. På detta sätt får man ett mos. Om man tidigt på morgonen tager in däraf i godt hvitt vin så mycket som en hasselnöt, så drifver det ut allt gift och alla sjukdomsämnen ur kroppen utan att göra minsta våld på denna. Detta mos har andra underbara verkningar. Genom en lätt utrensning afvärjer det många sjukdomar.

Broomsticks — sommarläsning

Eileen Mayos illustration till "Broomsticks"

Miss Chauncey's cat, Sam, had been with her many years before she noticed anything unusual, anything disturbing, in his conduct. Like most cats who live under the same roof with but one or two humans, he had always been more sagacious than cats of a common household. He had learned Miss Chauncey's ways. He acted, that is, as nearly like a small mortal dressed up in a hairy coat as one could expect a cat to act. He was what is called an 'intelligent' cat.

But though Sam had learned much from Miss Chauncey, I am bound to say that Miss Chauncey had learned very little from Sam. She was a kind, indulgent mistress; she could sew, and cook, and crochet, and make a bed, and read and write and cipher a little. And when she was a girl she used to sing 'Kathleen Mavourneen' to the piano. Sam, of course, could do nothing of this kind.

But then, Miss Chauncey could no more have caught and killed a mouse or a blackbird with her five naked fingers than she could have been Pope of Rome. Nor could she run up a six-foot brick wall, or leap clean from the hearthmat in her parlour on to the shelf of her chimneypiece without disturbing a single ornament, or even tinkling one crystal lustre against another.

Miss Chauncey, och Sam, bor mitt ute på en hed, (i det fulaste hus som någonsin byggts) utan några grannar inom synhåll. Jag känner mig lätt befryndad med miss Chauncey:

As for Miss Chauncey herself, she was a niggardly eater, though much attached to her tea. She made her own bread and cookies. On Saturday a butcher-boy drove up in a striped apron with her Sunday joint; but she was no meat-lover. Her cupboards were full of home-made jams and bottled fruits and dried herbs—everything of that kind, for Post Houses had a nice long strip of garden behind it, surrounded by a high old yellow brick wall.

Miss Chauncey är djupt fäst vid den kolsvarte Sam, och de lever i bästa sämja — ända tills Miss Chauncey börjar lägga märke till att Sam beter sig underligt.

Novellen "Broomsticks" ingår i "Collected Stories for Children" från 1947, för vilken han erhöll "The Carnegie Medal". Jag är inte helt säker på att jag skulle ha uppskattat berättelsen som barn — men nu gör jag det, mycket för det detaljerade småpratet, som gör att berättelsen långsamt tar form. Walter de la Mare skrev ju gärna om det övernaturliga — kanske gör han det även här, men man får aldrig någon förklaring till händelserna.

Katter i konsten

 Henri Matisse med sin katt 

Katten med röd fisk

Marguerite med svart katt, 1910

Flicka på röd soffa med katt. 1938

Katt klipp

Boy — sommarläsning

Jag är en stor beundrare av Roald Dahls böcker, och hur han alltid står på barnens sida. Ibland har jag undrat över koncentrationen av elaka, ja rent sadistiska, vuxna, som förekommer i hans böcker.
Nu när jag har läst han bok "Boy, Tales of Childhood", inser jag att hans bardom var full av den sortens förlagor. Och som om det inte var nog med förfärliga lärare, rektorer och präster, så frodades pennalismen på de internatskolor där han gick.

Men hans hem var en motvikt, och hans sommarlov paradisiska — en bok väl värd att läsa. Boken är skriven för barn, men jag garanterar att även vuxna har stor behållning av den.

Jag blir så glad (och rörd)

när jag läser om hur Laura Moulton startade Street Books — ett bibliotek för hemlösa i Portland, Ore. Titta på filmen och läs artikeln i the New York Times!

Grattis William!

William Shakespeare Hays

19 juli 1837 – 23 juli 1907

Ja, hette faktiskt så — det vill säga när han började skriva sånger gav hans vänner honom smeknamnet Shakespeare, vilket han så småningom la till så att det blev hans lagliga namn.

Jag talar alltså om den William, som jag nämnde i går därför att han skrev texten till Mollie Darling. Jag upptäcker att han var en mycket produktiv man, som skrev minst 350 sångtexter under sitt liv. Men han skrev inte bara sånger, därtill var han journalist, flodbåtskapten och en god historieberättare.

Med tanke på hur produktiv han var, finns det förvånansvärt få av hans sånger på nätet. Av de som finns, är en stor del översatta till japanska, med tanke på illustrationerna till några av dessa, undrar om inte somliga japaner blandar ihop honom med den store William Shakespeare.

Molly Darling — sommarläsning

Jag fortsätter  min novellfråssa, nu med Vaughan Kesters Molly Darling, ur "The Hand of The Mighty and Other Stories", från 1913. 

Det är något speciellt med "riktiga" böcker, att ha en trave liggande på bordet, bredvid tekannan — att kunna bläddra i dem, känna lukten av böcker och känslan av att hålla i en bok går utanpå e-böcker. Å andra sidan, vill jag inte för allt i världen vara utan e-böckerna — tänk att kunna ha med sig några hundra böcker i paddan, när man sitter på en ö utan internet, postgång eller affärer — och möjligheten att kunna slå upp ord, personer eller som i det här fallet musik, är fantastiskt. Nåja, på ön utan internet, får jag klara mig utan att slå upp. Att söka på nätet fick vänta tills jag kom hem. 

Många av de gamla sångerna och dikterna som nämns i böckerna, har jag aldrig hört talas om tidigare — som "Molly Darling".

OUT of the warm distance came the song:

"Do you love me, Mollie darling?

Say you love none else but me—"

The man seated in the cabin door raised a battered face and listened, as down the trail came the singer and the song.

"Mollie, sweetest, fairest, dearest;

Look up, darling, tell me this.

Do you love me, Mollie darling?

Let your answer be a kiss!"

The dog at the man's feet cocked his head knowingly on one side and seemed to listen, too. The man addressed the dog.

"Duffer, that's a right sweet old song, ain't it?—a right plaintive air. When you're fifty odd, Duffer, them old songs dig holes in your memory." As he spoke he gently caressed the dog. It was yellow and palpably of uncertain breed, but just as palpably of distinguished social qualities. "Duffer, I'll bet you what you like he ain't fifty,—and that his Mollie's within safe walking distance!"

Around a turn in the trail, a winding path that led up and up, and from behind a big boulder, came the singer in blue work-stained overalls and blouse. He swung a tin dinner pail with one hand and his cap with the other. His years were plainly a scanty half of fifty. Catching sight of the man in the cabin door, he paused, while the song died abruptly on his lips.

Så inleds den här novellen där sången inte har någon betydelse för handlingen, annat än att ge den sin lokalfärg. Vaughan Kester är en ny bekantskap för mig — en trevlig sådan, och det trots att jag inte har något till övers för män av tvivelaktig karaktär i Vilda Västern. Men här är det den försynte mr. Brown (Duffers husse) som med en pistol i handen ser till att allting ordnar sig till det bästa. 

Jag gillar språket i berättelsen med de snabba personteckningarna, som lämpar sig utmärkt för diskussioner om hur trovärdiga de är:

M. Ferguson was another Mollie, the younger Mollie's aunt. Years before while Sunset was still a prosperous mining camp, she had come West to make her home with her brother and to take charge of his motherless child. The brother had died in that evil time when the bottom was dropping out of Sunset. She had given the best years of her life to her niece; singlehanded she had fought a long fight with adverse circumstances and had won a modest victory. Now one can not live an utterly self-sacrificing life to no purpose, so Miss Mollie had a certain sweet dignity that came of much goodness, and a soul at peace with itself.

_ _ _

From under the flapping brim of his hat Brown stole a covert glance in her direction. She was very good to look at, he decided, with her soft brown hair drawn smoothly back from her comely face, and her dark eyes that held just the hint of a sorrow lightly borne.

som hur man med ögonkast avgör att någons ögon "held just the hint of a sorrow lightly borne".

_ _ _

Johnny listened abashed to Mr. Bunny's easy flow of words. It might have occurred to him that this fascinating stranger never spoke of anybody but himself; that his own moods, emotions, ambitions, thoughts so called, occupied him entirely and to the exclusion of all else, for he moved in a world of men rock walled by his own towering egotism. It was wasted labor to try to change the drift of the conversation. Whatever was said instantly reminded Mr. Bunny of himself. At the most, one merely opened up fresh and inviting fields for him to enter and claim his place in the foreground"

_ _ _

"Naturally she's feeling some annoyed the way you've acted, but if you go back humble... Look here,—you don't know the first thing about a woman's love. It don't go by merit. Just look at a woman,—take her as a mother,—it's a boy, or a girl, or it's twins,—and she's there with her love. She never makes a kick, not she! That boy, or that girl, or them twins, suit her apparently down to the ground. It's pretty much the same when it's a case of man. You come along and you're what she loves; not because you're any good—which you ain't—but you're what life's offerin' her and it's up to her to make the best of her chances. Does she notice any rake-off when she sizes you up? Nope, she don't. It's her nature to make mistakes and have poor judgment. She just loves you because you happen to be you. That there's a sixty dollar a month limit to the game you'll play, don't bother her none, for she's got a heap more courage than sense; she takes her fightin' chance. She's ready to believe in the luck you'll never taste, and through it all think you're a good man but unfortunate."

"I wonder feeling that way about women, you ain't never married," said Johnny.

"I respect 'em too highly. But if I ever had any idea of that kind, I wouldn't be like you, young man!  

I ett förord, skrivet av författarens äldre bror Paul Kester, även han författare, får man lära sig mer om Vaughan än vad Wikipedia vet att berätta. Hos Gutenberg hittar du ytterligare några av hans böcker.

  

Annat var det i min barndom

Om det var bättre eller sämre är en helt annan femma — men alla som hunnit bli torra bakom öronen vet att tillvaron är föränderlig. Det roar mig att höra att valpar födda på 80-talet kan, med vemod i rösten, tala om sin barndom på 90-talet, som om vore den oändligt avlägsen.

Tänker inte heller ge mig in i diskussionen om huruvida det är bra eller ej, att ha det lite tråkigt — men tråkighet var sällan ett problem. Vi visste så innerligt väl att om vi frågade vad vi skulle göra, så svarade förmodligen en äldre kusin att vi skulle ta katten i rumpan och köra, eller en förälder föreslog att man skulle städa eller läsa läxor — nej, då var det bättre att hitta på något själv. 

 Härförleden gjorde jag en djupdykning i en låda och hittade några egenhändigt tillverkade saker, som jag hade glömt bort. I en gammal chokladask hittade jag "löjliga familjen", eller rättare sagt en version som kanske borde kallas "löjliga jyckarna". 

 Jag minns aldrig att vi spelade med den, förmodligen var tillverkningen den roliga (och mest tidsödande) biten.

 Det var ju inte så att vi inte hade köpeleksaker — ett antal liknande kortlekar finns i min ägo.  

 Somliga med blommor, andra med djur och så finns ju de lärorika "Sveriges städer". 

Pappersdockor var populära, både ark med köpedockor, och slaskiga veckotidningsvarianter — förutom de rätt taffliga hemmagjorda.

 Som enda barnet, gällde de ju ofta att roa sig på egen hand, pappersdockor kunde jag ju pilla med utan någon kompis, men då var det roligare att läsa — men ibland plockade jag fram 5-öresgolfen. 

Tack och lov ligger det ett par femöringar i spelet, så jag fortfarande kan spela stilenligt. Läser på nätet att det finns de som nuförtiden spelar med femkronor.

Katter i konsten

När man läser om konstnärer — och annat känt folk också, för den delen — är det lätt att få den uppfattningen att de flesta av dem gillade (gillar) katter. Om det verkligen förhåller sig så, har jag ingen aning om, och tänker inte heller forska vidare i ämnet — däremot tänkte jag (eftersom jag är kattmänniska), presentera en del av dessa konstnärer, och deras konst.

 Trots att Norbertine Bresslern-Roth (1891 - 1978) var en av föregångarna när det gällde linoliumtryck, finns det förvånansvärt lite skrivet om henne — och det mesta som finns är på tyska, eftersom hon var österrikiska. 

Redan 1912 studerade hon i Wien för Professor Ferdinand Schmutzer, vilket var en sensation eftersom kvinnor officiellt fick tillträde till Wiens konstakademi först 1921.

 Två katter

Svart katt 1925

träsnitt

Siames 1946

Sovande katt och julgran

Catnap

 Hon avbildade även andra djur, ofta afrikanska, efter en studieresa till Afrika, men också alldeles vanliga skadedjur.

 Mäuseplage 

Jag har skrivit massor om katter, de här fyra är konstrelaterade.  

Katter, katter, katter

Inga traditionella kattfröknar

Grattis Suzanne

En omvänd kattfobiker

Hooking Watermelons — sommarläsning

Watermelon Abstract

Joel Barr

Novellutmaningen har fått mig att hålla utkik efter fler noveller, som jag har kommit på är utmärkt sommarläsning på balkongen — och som passar utmärkt till en kopp te. 

Edward Bellamy är väl i dag mest hågkommen för sin utopiska framtidsroman "Looking Backward" från 1888. Riktigt som han tänkte sig år 2000, blev det väl inte, men somt har slagit in. Han skulle säkert gråta blod över dagens lönesättning, han som ansåg att alla skulle ha samma lön, eftersom alla gör sitt bästa på jobbet.

Han var liksom William Morris socialist, men deras visioner stämde inte alltid överens, vilket man förstår om man läser Williams "News from Nowhere", som kom 1890.

Men nu var det som sagt noveller jag var ute efter, och det blev "Hooking Watermelons, som handlar om hur det går för en ung man som en natt vaktar sin fars vattenmelonodling.

En lättläst och nöjsam novell.

Den råd lyder är vis,

sägs det. Jag är rädd för att jag inte är särskilt vis, även om jag älskar att läsa (och begrunda) alla dessa, mer eller mindre, goda råd, som tidningar så gärna strör omkring sig. På sistone har jag ägnat mig åt att läsa gamla nummer av Idun, och nu vill jag dela med mig av de råd jag inte har för avsikt att lyda. Alla äro de från Iduns första provnummer 1887.

Toaletten.

Att rengöra hårborstar. En lösning af soda i kallt vatten är bättre än varmt vatten och tvål. Sodan, som har slägtskap med fett, rensar borsten, utan att man behöfver gnida den allt för mycket, då deremot det varma tvålvattnet gör taglet mjukt och ofta helt och hållet förderfvar borsten.

Köket.

Att färska upp smör. Man brukar först det härskna smöret med kalkvatten, genomknådar och urtvättar det derefter väl med rent, mjukt vatten och slutligen med mjölk. Kalkvattnet tillredes af 1 del släckt kalk, som bestänkes med litet kallt vatten, så att den smular sig, hvarefter man tillsätter 50 delar kallt vatten (allt efter vigt) under ständig ormöring. Blandningen får stå under en avarts timmas tid, så att de grumliga delarna sätta sig på bottnen; den vätska som flyter ovanpå, är det omtalade kalkvattnet. Efter denna behandling förlorar smöret det mesta af sin härskna smak.

Emaljerade jerngrytor, i hvilka emaljen blifvit brun, skall man bestryka invändigt med utspädd saltsyra och derpå låta dem stå öfvertäckta några timmar, hvarefter de skuras med sand och sköljas omsorgsfullt.

När mjölkmat brännes vid. Inträffar en dylik olycka, hälles maten genast i en annan gryta. Härefter ilägges en hel lök eller ett litet stycke hvit flanell, hvarvid den brända smaken vanligen alldeles försvinner eller åtminstone betydligt förminskas. Har man ej ny flanell att tillgå, kan man använda litet hvitt ullgarn.

 Husgerådet

Att rengöra glas och skålar. Glas och porsslinskålar, på vilka organiska ämnen intorkat och äro svåra att få bort, rengör man bäst på följande sätt. Man fuktar de ställen, som skola rengöras, med koncentrerad svafvelsyra, strör härefter sönderstött dubbelt kromsyradt kali på syran och låter blandningen stå några timmar (t. ex. öfver natten) på en lagom varm ugn. Härvid upplösas alla organiska ämnen fullkomligt och aflägsnas jemte den öfriga syran medels vatten.

Hvarjehanda.

Huru skrufvar utdragas. Ofta är det mycket svårt att få ut skrufvar ur trävirke, om de hafva suttit der länge, och stundom händer det, att man slutligen måste skära bort något af träet för att fa ut dem. Allt detta besvär kan undvikas, om man blott berör skrufven några få minuter med ett glödgadt jern.

Och slutligen något för eftermiddagsfikat. Metoden att slå äggvitorna är ny för mig, låter rätt krångligt, men jag får väl leta fram ett kopparlock, om husligheten skulle sätta åt mig.

Bakverk

 Tebröd i S-form. 1/2 ℔ socker 1/2 ℔ hvetemjöl, 8 lod smält smör samt 3 ägg arbetas väl tillsammans, trillas till ett fingers tjocklek och formas till S. Dessa senare smörjer man med ägghvita och beströr med groft socker. Några droppar vanilj kunna med fördel tillsättas. Degen är så lös, att den ej bör tagas ur fatet mer än litet i sänder, allt eftersom man trillar ut den.

                                                         Hilda

 Mandelkransar

Två ägghvitor slås med en knif på ett kopparlock till hårdt skum, hvilket bör ske i kallt rum. Häri hälles en matsked ättika samt några droppar eau de cologne, varefter iröres 1/2 ℔ rivet socker samt 11/2 ℔ sötmandel och sex stycken bittermandlar. Mandeln skalas först och skäres längs efter i tunna skifvor. Degen formas med en tesked till kransar på vaxade plåtar, som insättas i sval ugn.

                                                           Eva

Rösträtts-spelet

 Röstat har man nog gjort i alla tider — det vill säga män har röstat, medan kvinnor bara har haft rösträtt i knappt hundra år. Hos Litteraturbanken hittar jag det här spelet från 1910, om du klickar dig dit kan du se hela spelplanen i större format. 

Det här står att läsa om spelet:

Ivar Hæggströms Boktr. A.-B., Stockholm 1910. Ur beskrivningen i ALVIN ”Rösträtts-spelet med porträtt av Carrie Chapman Catt, Ann Margret Holmgren, Karl Staaf, Signe Bergman och Carl Lindhagen samt vyer från städer och platser där frågor kring kvinnans rösträtt varit aktuell.” Publicerat av Föreningen för kvinnors politiska rösträtt.

 Det är spännande att läsa under bilderna och se vilka kvinnor och byggnader man valt, och vilka episoder som renderar fram- eller tillbakaflyttning av spelpjäserna.

 Lärorikt är det också — jag hade ingen aning om vad BIL-BOL var, och det visste inte google heller. Men hos NE får jag en förklaring under Carl Cederström:

Hågen stod emellertid till den nya tidens teknik. Han startade firman Bil-Bol (Bilbolaget), som förutom bilförsäljning även bedrev taxirörelse i Stockholm. Verksamheten var mycket inkomstbringande, men när Cederström fick höra talas om Louis Blériots flygning över Engelska kanalen 1909 – för övrigt fyra dagar före den första motorflygningen i Sverige – begav han sig omedelbart till Frankrike för flygutbildning. Cederström blev därmed Sveriges förste pilot med certifikat nummer 1.

The Little Rock Nine

Lyssnade ni på Gloria Ray Karlmark, när hon sommarpratade den fjärde juli? Om inte kan jag rekommendera dig att leta upp programmet och efterlyssna! 

Jag var tolv, eller möjligtvis tretton år, när jag blev medveten om vad som hänt i Little Rock — för då fick jag boken "Mary Jane" av Dorothy Sterling. En vit författare som specialiserat sig på "svart historia". Boken "Mary Jane" skrevs 1959, och var säkerligen inspirerad av händelserna i Arkansas, även om bokens huvudperson bara är tolv år, och det bara är två elever som tillsammans får kämpa mot de fientligt inställda vita skolkamraterna och deras föräldrar. Efter att ha hört Gloria sommarprata inser jag att verkligheten var mycket hårdare än den som skildras i barnboken, som har en ljusare ton — framför allt har boken ett hoppfullt slut. Boken gjorde ett enormt intryck på mig, och när jag nu plockar fram den, inser jag att jag minns varenda detalj i handlingen.

Vill du läsa den, vilken den är värd, så får du antingen fråga efter den på biblioteket, eller söka den antikvariskt, för den tycks inte längre finnas i tryck, varken på engelska eller svenska.

Pie - sommarläsning

Two Women Sitting in a Garden, 1933 

Eric Ravilious

Min sommarläsning är av den mest skiftande karaktär, barnböcker, fackböcker, en och annan deckare, noveller, lyrik, biografier, snyftare och som vanligt en övervikt av gamla böcker. Min boksmältning tycks inte ta någon skada av blandningen — förresten är jag övertygad om att en allsidig kost är lika nyttig för själen som för kroppen.

Jag inledde sommarläsningen vid brasan, en regnig dag, med "Pie", en charmig barnbok av Sarah Weeks. En ny författarbekantskap för mig, som jag kommer att läsa mer av.

Varje kapitel inleds med ett pajrecept, och det är också ett sådant recept som är bokens "huvudperson", förutom den elvaåriga Alice, den vresiga katten Lardo och Alice kompis Charlie. 

Alice och Charlie avslöjar recepttjuven och löser mysteriet med det försvunna receptet. Boken är orealistisk på samma vis som många av Roald Dahls böcker — vilket bidrager till dess charm.

Ett glatt återseende

Jag hade ett ärende till ett av uthusen i dag — den sortens bod, som blivit en avstjälpningsplats för allsköns bråte — där stod jag i dörröppningen, och undrade hur jag skulle komma in, när jag fick syn på något rött. Efter en veritabel hinderlöpning nådde jag mitt mål och kunde konstatera att det var vad jag trodde — min gamla "pogopinne" (som jag skrev om för några år sedan).

På en hemsida finns en berättelse om hur pogopinnen kom till, vilken förmodligen inte är sann, även om den är söt. Men där lär jag mig att en man vid namn Hansburg fick patetent på sin "Pogo Stick" 1919, och den gjorde omedelbart succé, och var otroligt populär under 20-talet. Både Ziegfeld Follies och The New York Hippodrome chorus girls, använde pogopinnar i sina shower. Tävlingar anordnades och det fanns de som gifte sig på sina pinnar (livet på en pinne?), men det sägs inget om huruvida även prästen hoppade runt under vigselakten.

Visst ser det kul ut? Men jag vill ändå, å det bestämdaste avråda gamla tanter från att försöka! Ska du nödvändigtvis prova på det, så använd hjälm!

Grattis Annette!

 6 juli 1887 - 5 november 1975 

Annette Marie Sarah Kellermann 

i en vågad scen ur filmen 

"A Daughter of the Gods", 1916

Som sexåring blev Annette tvungen att bära skenor på benen som försvagats av rakitis. För att stärka benen satte hennes föräldrar henne i en simskola, och i yngre tonåren var hon så gott som återställd. och som femtonåring vann hon sin första simtävling. Det var vid den här tiden, medan hon fortfarande gick i skolan, som hon började ge sim- och dyklektioner, och började träna och koreografera konstsim.

Annette var en varm förespråkare för en hel baddräkt — i motsats till den vanliga med klänning över bloomers, och hon skapade ett eget baddräktsmärke. En sådan baddräkt bar hon hon på Revere Beach i Massachusetts, för vilket hon blev arresterad eftersom det betraktades som oanständig klädsel.

Å, så respektabel jag är

Deep summer is when laziness finds respectability. 
                                                                           Sam Keen

Oavhängihetsförklaringen

Sammanträde i kontinentalkongressens 

utskott för författande av en 

oavhängighetsförklaring. 

Från vänster till höger: Benjamin Franklin, 

John Adams och Thomas Jefferson.

målning av Jean Leon Gerome Ferris

Det var Thomas Jefferson som 1776 knåpade ihop oavhängighetsförklaringen, i alla fall det mesta av den. Inspiration tycks han ha hämtat hos John Locke, vars ord bitvis lyser igenom.

"Vi hävdar dessa sanningar som självklara: 

Att alla människor skapats lika, att de begåvats av sin skapare med vissa oförytterliga rättigheter, att bland dessa är livet, friheten och sökandet efter lyckan.

Att för att säkra dessa rättigheter regeringar har upprättats bland människorna, vilkas maktbefogenheter beror av de styrdas samtycke.

Att när helst en regering av vilket slag som helst blir dessa ändamål till fördärv, det är folkets rätt att ändra aller avskaffa densamma och att upprätta ny regering, vars grundval fotas på sådana principer och vars makt ordnas i sådana former som efter folkets mening bäst är ägnade att åvägabringa trygghet och lycka."