En boll i luften

 kan vara en boll för mycket, vissa dagar.

Jag nystar garn medan jag lyssnar på nyheterna, och kommer på mig med att samtidigt försöka läsa en artikel på skärmen. Av artikeln, minns jag inget, och alla nyheter gick mig förbi — men jag fick faktiskt till ett nystan.

Vet att jag nyligen läst en artikel om det förkastliga med att göra flera saker samtidigt, men minns naturligtvis inte var. Men det gör inte så mycket, för söker jag på "multi-tasking" får jag fler napp än jag orkar läsa. De flesta av dem förklarar att man inte får så mycket gjort som man tror. Nu har jag aldrig trott att jag har någon simultankapacitet att tala om — även om jag försökt intala både andra och mig själv, att så är fallet. I motsats till andra bloggare vet jag bestämt att jag missade mycket av lektionerna när jag ritade, virkade eller stickade under lektionerna. Mycket snabbt var jag mer koncentrerad på händernas verk, än på vad läraren sa.

På ett ställe läser jag att "multi-tasking" kan ge 

lägre intelligentskvot

sänker produktiviteten

markant ökar risken att göra fel

föranleder stress

Många forskare är alltså överens om att man inte vinner något på att göra för mycket samtidigt, sök på nätet, det finns hur många artiklar som helst i ämnet.

Nu när jag kommit så här långt, inser jag hur rätt alla forskare har — för det var inte om människans förmåga (eller oförmåga) att göra flera saker samtidigt som jag tänkt skriva.  Två tankar i huvudet, var för mycket, nu minns jag inte längre vad inlägget skulle handla om.

 En rätt lång paus fick mig inte att minnas, men när jag ser mitt nystan kommer jag att tänka på att en klassisk present till mor, en gång i tiden var en nystpinne. Jag kan tänka mig att många av dagens mödrar skulle titta undrande på den lilla pinnen om de fick en. Själv använder jag förresten hellre tummen än en pinne.

 Läser i en notis att det finns 2,8 millioner mödrar i Sverige, hälften av dem har två barn, medan ungefär 300 mammor har fler än 10 barn. Vidare står där att 70% av landets mödrar blir firade, förutom i Jönköping där 82% blev ihågkomna med middag och presenter.

Oöversättbart

 — Verkligen intressant, sa professorn. Men lyckligtvis har jag konstruerat en språkmaskin som kan översätta alla jordens språk till svenska. Kankse duger den för fummeluriska också. Vi ska se!

   En stund senare hade han hämtat maskinen, som bestod av ett par hörlurar att sätta för öronen och en låda att hänga i en rem om halsen. På lådan var en taltratt och en massa små skruvar och rattar.

   Professorn vred hit och dit på några av rattarna och lyssnade uppmärksamt. Så ljusnade hans min och han nickade glatt.

   — Ja, det går, viskade han. Nu förstår jag vad de säger.De förefaller att vara hyggligt folk, för de ropar att vi är välkomna. De tycker att vi är underliga. och ordet "knas" betyder mycket riktigt "konstig". 

                                                     Ur Gumiguttas sällsamma resa

Om Carsten Ström och hans Gumiguttaböcker, har jag skrivit tidigare.

Det skulle inte vara dumt med en sådan språkmaskin — i synnerhet om den översätter bättre än Google! Då skulle vi kanske slippa alla klagomål på hur fattig svenskan är, denna svårutrotade myt*. Förmodligen beror den på att de som klagar har ett dåligt svenskt ordförråd. 

I någon av mina anteckningsböcker har jag en lång lista på ord som inte har någon motsvarighet på engelska, för visst är det så att alla språk har ord som inte går att översätta.

"Lost in Translation", av Ella Frances Sanders, är en rolig liten  bok där författaren ritar och beskriver ett antal ord, från många språk, som inte har någon motsvarighet på engelska.

"Mångata" och "resfeber" är ett par av de svenska exemplen, och dit kan vi väl nästan räkna det norska orden "pålegg" och "forelsket". Liksom vi inte har några svårigheter att förstå det nederländska ordet "struisvogelpolitiek".

Vi får lära oss att japanskan har ett ord för hur solljuset silas genom ett lövverk — "komorebi"

Den handpräntade textern är inte helt enkel att tyda — i synnerhet inte när de pyttesmå bokstäverna är textade i vitt på kulört bakgrund.

Inuiternas "iktsuarpok" känns närbesläktat med det svenska fenomenet som får det att fläkta i grannens gardiner, när man kommer hem sent eller har gäster.

*Man har räknat ut att Shakespeare använde sig av 29066 ord — vilket ofta ta's till intäkt för engelskans ordrikedom — med exakt samma metod har man kommit fram till att Strindberg använde sig av 1192888 ord!

Att bita i gräset

Vandrar efter gräsklipparen och förundras över att den biter av gräset snarare än biter i det — gräset är högt, tjockt och fuktigt, men min trogna (om än något nyckfulla) gräsklippare kämpar på.

Jag har inget emot att klippa gräs, det ger mig gott om tid att fundera över vad jag hört och läst, eller bara låta tankarna fara i tid och rum. 

Grunnar över de perfida tingens djupa motvilja till samarbete, som är en evig källa till irritation. Efter att i en vecka försökt, men inte lyckats, starta gräsklipparen, ger jag upp och ringer gossen som säljer och sörvar slika maskiner. Han kommer farande med släpkärra, redo att ta den med sig till verkstaden — men först vrider han om nyckeln, och maskinskrället startar hur snällt som helst. "Lagen om alltings", kallades sådant ända till man tyckte att engelska låter mer världsvant än svenska, och uttrycket ersattes med ett engelskt. 

Som bekant, är jag löjligt blödig när det kommer till att meja ner den vackra grödan, men jag biter ihop och kör över kärrvioler, humleblomster och alla vackra gräs, som pryder mina mossmattor, och det känns bra att veta att jag är i gott sällskap. När Thoreau står inför valet att låta ogräset ta över bönlandet, eller att så småningom kunna skörda bönor, beklagar han sig över nödvändigheten av att göra "orättvisa distinktioner".

I sin bok "En andra natur. En trädgårdodlares  bildningsväg" (Second Nature: A Gardener's Education) filosoferar Michael Pollan över idén med en trädgård, om livet, amerikaner och deras förhållande till gräsmattor, och naturligtvis vad män som Emerson och Thoreau hade för förhållande till naturen. Både Bokus och Adlibris har hans böcker, de är många.

Pelle Holm vet att berätta varför det heter att bita i gräset; urspr. med syftning på en iakttagelse att dödligt sårade i dödskampen bet i marken. - Jfr Homeros, Iliaden 2,418

Bai Fang Li

Läs om Bai Fang Li, som avstod från att gå i pension som rickschawförare, för att kunna tjäna pengar som han donerade till fattiga barn, så att de kunde gå i skolan.

Myrorna

 Myrorna

 

De röda myrorna hatar de svarta.

Det tycks dem så främmande och aparta.

 

De svarta myrorna hatar de röda.

De förmodas ta både husrum och föda.

 

Det är säkert åt skogen i båda fallen.

Men aldrig får myrorna det in i skallen.

 

Det är troligen inget att göra åt.

Men en tänkande människa brister i gråt.

                                                                 Alf Henrikson

                                                                             1972

O eller Å?

 Vem har sagt att det ska vara lätt att stava rätt? För det är det inte — däremot är det hur lätt som helst att slå upp ett ord, särskilt när man redan har fingrarna på tangentbordet. Man behöver inte ens resa sig för att hämta en ordlista, det finns redan flera stycken där under fingertopparna.

 Två ord som man oftare ser fel- än rättstavade är fåtölj och följetong. Ska vi avskaffa fenomenen, ändra stavningen eller rent av börja att slå upp de svårstavade orden?

Morgonpromenad

 Eftersom SMHI förutspår regn, beger jag mig ut i gråvädret, iklädd yllecape, gummistövlar och yllevantar över flera lager kläder. Jag är tämligen ensam ute, en cyklist tittar undrande på mig, när jag försöker fotografera min spegelbild i en regnpöl. Annars är det bara jag, och bygdens alla snäckor, sniglar och daggmaskar som är ute. Intressanta djur, jag läser att en snigel håller en snittfart av 2 meter i timmen.

 Jag ser att den holländska bilen som stått parkerad utanför ett hus, nu är borta, och det lilla vackra huset ser övergivet ut. Dess närmaste granne däremot är inte det minsta övergivet — det är pyntat till taknocken, gången är kantad av vita stenar, gräsmattan full av vita grodor, ankor, gäss, konstgjorda blommor och ännu fler vita stenar. Undrar hur det ser ut inne i huset — för mitt inre öga ser jag kopparpryttlar på väggarna, trasmattor på nyskurade golv och prydnadssaker, varhelst det går att peta in.

En bit längre bort ondgör jag mig över att någon plockat det enda ståndet med gullvivor jag sett här i trakten.

Två tranor lyfter innan jag hinner trycka av, på bilden syns bara två suddiga streck framför ett par hus, som ser som klippta ut ur en huskatalog från 60-talet.  De stora grönytorna runt husen ser ut som de är trimmade med nagelsax och grusgången krattad med finkam. Min fantasi räcker inte riktigt till för att föreställa mig hur det ser ut inne i husen.

 Promenader är som gjorda för djupdykningar i  minnets bottenlösa slabbkista. En trave med virke får mig att minnas barndomens söndagsutflykter, då vi ofta intog matsäcken uppflugna på stockarna i  de många virkestravarna som fanns efter småvägarna.

Bulliga moln tornar upp sig bakom huset med hästhagarna, utan hästar, det ser ut som en målning av prins Eugen. Och de ledsna huset, det som stått igenbommat i över trettio år, ser förvånansvärt väl  bibehållet ut för att ha varit övergivet så länge.

 Som alla andra dagar, pratar jag med hästarna som alltid går ute — och som alla andra dagar, ger de så mycket som flyger och far, i mig. En av dem sneglar på mig genom luggen, och lyfter sedan på svansen.

  När jag spurtar upp för sista backen, ta'r regnet i ordentligt, och jag blir utskälld av en våt katt, som tycker att jag varit ute för länge.

Alldeles innanför dörren hänger husets mest uppriktiga spegel, man lär ju bli så vacker av regnvatten, men jag har uppenbarligen inte varit ute tillräckligt länge så jag skyndar mig förbi spegeln medan jag nynnar:

Darling, I am growing old, 

Silver threads among the gold, 

Shine upon my brow today; 

Life is fading fast away.

Av godaste teet finns inte mycket kvar, men jag skrapar ur de få bladen, och kokar en dl vatten i hopp om att kunna tina upp.

Det bankar på dörren, ett par vidtalade gossar står utanför med svällande muskler, tatueringar och svartprilliga leenden. På fem minuter har de burit ned den stora bulliga TVn som har tagit så mycket onödig plats i flera år.

När pojkarna gått, låter jag ytterdörren stå öppen för att vädra ut doften av dem — kanske var det rakvatten, eller bara luktagott i största allmänhet.

Det är med promenader som med de där sista 10 minuterna innan man somnar på kvällen — de lämpar sig för planering, för allt blir så enkelt, först gör jag det, och när jag ändå är där så gör jag något annat, och när jag ändå är i farten så finns det ett antal saker som går hur geschwint som helst att göra i tankarna.

Dagen har gått och jag har inte hunnit med en bråkdel av det jag tänkte ut under promenaden.

Grattis Elin!

Elin Matilda Elisabet Wägner

16 maj 1882 - 7 januari 1949

Framsynt kvinnosakskvinna, freds- och miljöaktivist — och mycket läsvärd författare.

Grattis Dante!

självporträtt 1847

Dante Gabriel Rossetti

12 May 1828 – 9 April 1882

ARDOUR AND MEMORY

  The cuckoo-throb, the heartbeat of the Spring;
  The rosebud's blush that leaves it as it grows
  Into the full-eyed fair unblushing rose;
  The summer clouds that visit every wing
  With fires of sunrise and of sunsetting;
  The furtive flickering streams to light re-born
  'Mid airs new-fledged and valorous lusts of morn,
  While all the daughters of the daybreak sing:—

  These ardour loves, and memory: and when flown
  All joys, and through dark forest-boughs in flight
  The wind swoops onward brandishing the light,
  Even yet the rose-tree's verdure left alone
  Will flush all ruddy though the rose be gone;
  With ditties and with dirges infinite.

 Många (bland andra jag), anser att Dante Gabriel var bättre poet än konstnär — vilket på intet sätt betyder att han inte var en skicklig konstnär.

Familjen Rossetti var en begåvad och intressant familj, alla fyra barnen diktade och/eller målade — och deras vänner tycks alla ha varit lika talangfulla.

Det finns rätt mycket att läsa om dem alla — gör det!

Pia de' Tolomei c. 1868

THE PORTRAIT

  O Lord of all compassionate control,
  O Love! let this my lady's picture glow
  Under my hand to praise her name, and show
  Even of her inner self the perfect whole:
  That he who seeks her beauty's furthest goal,
  Beyond the light that the sweet glances throw
  And refluent wave of the sweet smile, may know
  The very sky and sea-line of her soul.

  Lo! it is done. Above the long lithe throat
  The mouth's mould testifies of voice and kiss,
  The shadowed eyes remember and foresee.
  Her face is made her shrine. Let all men note
  That in all years (O Love, thy gift is this!)
  They that would look on her must come to me.

Varför skrattar vi?

  Som jag "vid ett flertal tillfällen" sagt, hittar jag mycket spännande i bokhyllorna — spännande är kanske inte rätt ord, men väldigt många av böckerna väcker minnen och tankar till liv. Som alla jordnära böcker som skrev på 70-talet, de handlar om allt från odling till hemgjort hårschampo, ofta var de handskrivna som Molly Katzens "Moosewood-kokböcker". 

 Men vad är det som får oss att dra på munnen och komma med kommentarer om foträta skor och månskensbönder, så fort den perioden kommer på tal? Och det från folk som var med, och som hade foträta skor och komposterade sitt avfall. 

 Så finns det ju de unga som inte var med — och som nu ser 70-talet genom rosafärgade linser (oätliga). De som uppfinner hjulet på nytt och bloggar om hur man groddar frön, lagar sina kläder och inför ett köpstopp i familjen. 

 Jag har lite svårt att förstå det märkvärdiga i att inte handla annat än det nödvändiga — fattigt folk har i alla tider levt så.

Urspårad

Jag skrev ett inlägg i går — det vill säga, det blev inte riktigt färdigt, för jag ville kolla en del fakta innan jag publicerade det. Att jag ännu inte lärt mig, att kolla något alltid leder till något intressant! Nu hittade jag  en mycket intressant bok hos Gutenberg, men innan jag kommit till slutet av första kapitlet i den, ville jag kolla några fakta... 

Dessa fakta ledde till en annan bok, som jag nu beställt, så vart det som började med en blodfläck en lögardag kommer att sluta, det återstår att se.

Att ha eller vara

Nu har jag grunnat över orden dement och autistisk rätt länge. Jag har alltid sagt att man är dement och autisktisk, alternativt att man lider av demens och autism. Men jag hör allt oftare att folk säger att någon har demens eller autism. Kanske spelar engelskan in här, och man, som så ofta, direktöversätter. 

På nyheterna i dag hörde jag för första gången "ha fetma". Jag kollar med NE, som på alla punkter håller med mig — vilket naturligtvis inte innebär att vi har rätt, och kanske finns det ännu fler ord, som nuförtiden behandlas på samma sätt utan att jag lagt märke till det.

Skönskrift

Behöver du en ny namnteckning? I dag vet jag inte vart du ska vända dig för att få en dylik — men om du var elev vid Norréns korrespondensinstitut, en gång för länge sedan, så ingick det i kursen om du tog kursen "skönskrivning enligt ilmetoden".

Den lilla boken med 37 skrivlektioner är tyvärr odaterad — men av språket att döma har den rätt många år på nacken.  

 Det är intressant läsning, i så gott som varje brev, framhålls vikten av att öva, och inte ge upp. Det har väl aldrig varit en populär uppmaning, i synnerhet inte bland barn, och jag misstänker starkt att det är få människor i dag som är tillräckligt motiverade för att lägga ned så mycket tid som krävs för att genomföra den här kursen.

 Handstilen bör vara vårdad, lättläst och flytande; skönskriften eller kalligrafi'en lägger därjämte an på estetisk verkan genom vacker linjeföring och sirater.

När hörde du senast ordet sirater?

 I de första breven ägnar man sig enbart åt enstaka små bokstäver, i lektion 11 börjar man sätta ihop bokstäver och uppgifterna blir att skriva enstaka ord:

"Ordet riddare är en ganska svår sammansättning och tarvar därför mycket arbete. God hastigheteungefär 15-20 ord i minuten."

 Nu först, i lektion 21, får man ta sig an de stora bokstäverna:

"Öva flera sidor A, ty de stora bokstäverna äro i allmänhet svårare än de små, beroende på att de ej förekomma så ofta som de senare. En god hastighet är 50 A i minuten."

Tonen i breven är lätt mästrande — men säkerligen inte mer än i andra läroböcker från den tiden:

"Kom ihåg, att aldrig börja en övning utan att Ni känner lust för skrivning samt är fullt överens med Eder själv hur Ni ska öva. Studera lugnt och sansat, studera varje brev från början till slut, innan ni börjar skrivningarna."

Frågan är hur mycket övat det blir, om man bara övar när man har lust.

"Brådska ej, utan öva varje brev åtta, ja gärna fjorton dagar ett par timmar dagligen, ty just genom regelbundna övningar vinnes resultat.

Den som finner nöje i sitt arbete och med energi bedriver sina övningar, skall känna verklig tillfredsställelse och snart finna, att hans arbete krönes med framgång."

Man nöjer sig inte med enbart hurtiga tillrop, utan ställer beskäftiga frågor i slutet på breven:

"1. Vad lär man sig genom hastighetsskrivning?

2. Varför måste man öva formen på bokstäverna, innan man övar hastighetsskrivning?

3. Varför få ej fingrarna  glida ned på pennan?"

Och så vidare.

Jo, visst har en lärare, inte bara rätt att ställa frågor till sina elever — han ska göra det, men det är ju vuxna människor det rör sig om! Det känns som mellanstadieuppgifter, "vad gjorde du på sommarlovet?" eller "berätta med egna ord vad du har för nytta av grammatik!"

På klingande svenska

Att vi talar samma språk, innebär inte att vi alltid förstår varandra. Jag talade nyligen med en kvinna på några och fyrtio, en alldeles vanlig (tyvärr alltför vanlig) lågstadielärare. När jag beskrev mig själv som loj, tittade hon på mig med tom blick, och efter en stunds tystnad frågade hon vad det betydde.

Inte långt efter det samtalet ringer min väninna Lina, jag berättar om den episoden för henne, och hon har två andra att ge mig i utbyte.

För en tid sedan lyssnade hon och hennes drygt nittioåriga mor på nyheterna — i ett inslag om Hilary Clintons möjligheter att bli president säger korrespondenten något i stil med att hon måste uppgradera* sig så att vi får en Hilary Clinton 2.0. Det var inte helt enkelt för Lina att förklara för sin mor, vad det innebar.

Lina kunde också berätta att hon åkt buss vid rusningstid, ett gäng ungdomar diskuterade livet, och en flicka, gissningsvis i förskoleåldern lyssnade intresserat. Så vänder hon till sin mamma och säger med klar röst, så klar röst som bara barn i den åldern har, " vad betyder våt dröm?", innan den generade mamman hunnit fundera ut ett lämpligt svar, fortsätter flickan "är det när man kissat i sängen?"

*Noterar till min stora glädje att stavningskontrollen inte heller gillar det här ordet — den gillar förresten inte heller att bli kallad stavningskontroll.

Lloyd

 Jag behöver en ny nyckelring och vet att jag sett flera stycken någonstans, så jag beger mig på nyckelringsjakt och hittar snart — inte den jag tänkt mig, utan en mycket äldre, som jag inte ens minns att jag sett tidigare. 

Men bilmärket minns jag, i min barndom hade vi en Lloyd*.

 En Lloyd som var i betydligt bättre skick än denna, som med nöd och näppe överlevt både min, och gästande gossars rallyfasoner. 
Vad min far gjorde kvällen den 14 februari vet jag med säkerhet, för i min ägo har jag denna inbjudan till middag: 

 Lloydbilar var aldrig särskilt vanliga, 1954 såldes 1830 bilar av det märket i Sverige — av totalt 126 617 sålda bilar. Att det inte var ett status märke är lätt att förstå när man tittar på vem som köpte en Lloyd. Inga legationer köpte ett sådant simpelt fordon, inte heller något statligt eller kommunalt verk. Men 103 handelsresanden höll till godo med en Lloyd, liksom arbetare — där hittar jag 524 nyinköpta Lloydar.

  Hur vet jag nu det? Jo i fars bokhylla finns "Bilismen i Sverige 1955", rolig läsning för den som gillar tabeller och statistik. Det roar mig våldsamt att se hur man delar in bilägarna efter yrken. På den här sidan är det bara en grovindelning, som "Läkare, veterinärer lantmätare m.fl.", längst bak i boken kan man läsa vilka andra yrken som räknas dit: "diakonissa, lantmätningstekniker, länsarkitekt, massör, präst, sjukgymnast och sköterska. Bland "ej angivet yrke" och "övriga" finns bland annat baroner, friherrinnor, häradsdomare, fröknar, husägare och fotografer.

Vidare lär jag mig att i Malmöhus län har de flesta belagda vägarna, att 5600 bussar och lastbilar importerades 1954 och att nyregistreringarna sexdubblades sedan 1929.

 Tittar på min nyckelring, som initierade det här inlägget, och tänker att om jag ville samla på något skulle nyckelringar vara ett lämpligt objekt. I all synnerhet som jag redan har en bra början till en sådan samling. Men jag nöjer mig med mitt ofrivilliga samlande.

Vänder jag på "medaljen" så hittar jag lämpligt nog den helige Kristoffer som är bilisternas helgon. 

*I förstone kan det vara lite förvirrande att det har funnits två olika bilmärken med samma namn. Det jag talar om är det tyska märket, som tillverkades av Norddeutsche Automobil und Motoren GmbH.

E-mail å tocke

 Jag försöker vara metodisk när jag tuggar mig igenom bokhögarna, men ibland behöver jag omväxling, i synnerhet när det finns många böcker inom ett ämne, då svingar jag mig över till en hylla med mer omväxling. Nu har jag hamnat bland osorterade böcker, många som jag inte ens vet att jag sett tidigare. Jag plockar med mors böcker och inser att hon köpte, och läste, böcker om pedagogik, läsmetodik och barn med särskilda behov tills hon var en bra bit över 90 år. Jag lider verkligen ingen brist på intressant litteratur!
Och mitt bland allt det pedagogiska hittar jag en tunn diktbok "Bortätter bäcken", en tunn bok av Urban Andersson, med omslag och illustrationer av Jessica Stuart-Beck. Den är skriven på mangskogsmål, men jag tror nog att du kan förstå vad som sägs.

E-mail å tocke

E-mail ä en pocka å ha

Hôlles dä geck utta begriper inte ja 

En slriver ett mail å dä ä framme jämt strax

Dä kan ja kontrollere se enkelt mä ett fax

å faxen...den liter ja nästan helt på

men för säkerhets skull gär ja helt enkelt så

att ja slôr en liten pling på mobiltelefonen

å koller att faxen är framme

Sä går se fort se dä går jämt för samme

Tänk se möa "bragrejer" en ôrker ha

men hôlls dä geck utta dom...fatter inte ja