Den nuvarande skolans resultat — hvilka äro de?
Utsliten hjärnkraft, svaga nerver, hämmad
originalitet;slappadt initiativ, förslöad blick på
de omgifvande verkligheterna; kväfd idealitet,
under den feberaktiga ifvern att nå fram till
en »tjänst», för hvilken skolgossarna räkna
»turen» i statskalendern, och flickorna sin
möjlighet att snarast få pension —: en hetsjakt
under hvilken föräldrar som barn anse förlusten
af ett år som en stor olycka! När examen är färdig,
när en del år gått, då vaknar, i bästa fall, behofvet
att på nästan hvar punkt göra om sina studier på
ett lefvande sätt! För flertalet är resultatet nu att
de ej ens med verklig behållning kunna läsa en
tidning, och de, hvilka fullt förstå en bok på
det utländska språk — åt hvilket otaliga timmar
offrats — äro sällsynta undantag, ifall ej
hemmet understödt skolans språkundervisning.
Oförmågan att själf iakttaga, utreda och genom
reflexioner sammanbinda företeelserna blir
genom skolans preparationssystem — ytterligare
understödt af moderns läxförhör i hemmen —
alltmer påfallande. Redan Axel Key har, från
sin erfarenhet som lärare vid Karolinska
institutet, framhållit huru lärjungarna redan
i skolan blifvit oförmögna att se, att tänka,
att arbeta. Från ett ämbetsverk i Stockholm
har jag nyligen hört alldeles samma iakttagelse
om de unga herrarnas redlöshet inför de
praktiska uppgifter, där de skulle bruka sina
i en »vacker examen» ådagalagda kunskaper.
Systemet tjänar således icke ens sitt eget
sekundära ändamål, medan det motverkar alla
högre ändamål med en människas tillvaro.
Denna erfarenhet skall slutligen medföra dess
undergång — om några hundra år?
på det här fotot har visserligen någon
skrivit "Clary Karlström" (J. O. Karlstöms
yngsta dotter), men vilken av flickorna
som är Clary, kan jag bara gissa.
Om några hundra år! Det låter som om vi har minst hundra år kvar innan vi får se Ellen Keys drömskola.
Det är lätt att småle åt Ellen Keys idealism, nu när vi vet hur det ser ut 114 år efter det att hon skrev "Barnens århundrade". Den politiker finns nog inte, som skulle komma på tanken att framför hennes tankar i skoldebatten.
I dag när målet är att pumpa ut unga akademiker, så snabbt som möjligt på arbetsmarknaden, känns boken mer aktuell än någonsin. Läs den! Den finns på Projekt Runeberg, men är inte korrekturläst, så jag rekommenderar dig att låna den på biblioteket, om du inte råkar ha den i din egen bokhylla. Jag kan garantera att du kommer att bli allmänbildad på kuppen, för Ellen var en synnerligen beläst kvinna, och om du liksom jag känner dig tvungen att ideligen slå upp alla personer hon nämner, då har du hela hösten räddad.
I framtidens skola skall nutidens ängsliga
oro »att bli något», vara alldeles försvunnen.
Skolans stilla, stora stämning kommer
att hos de unga grundlägga vissheten
att det yppersta hos en människa icke är
verkningarna utan väsendet. Om det också är
ett hårdtord detta, att gemeine Naturen zahlen
mit dem was sie tan, edle mit dem was sie sind,
så innebär det dock en djup sanning, hvilken i
verksamhetens och kvinnans århundrade
varit glömd, men som åter torde bli ihågkommen
i konternplationens och barnets århundrade!
Då kommer man kanske äfven på det praktiska
arbetets område därhän att — medan maskiner
och elektricitet förrätta de arbeten, i hvilka
ingen skapandets glädje ingår — hantverket åter
blir en del af människans lycka. Man skall
då upplefva en andra renässans: förnyelsen
af den personliga glädje, som äldre tiders
människa erfor när det konstfulla beslaget,
den färgrika väfven, det vackra snideriet utgick
ur hennes hand. Äfven i detta fall leder skolans
nuvarande system till dussinfabrikation af
onödigheter,icke till en äkta kärlek för och
insikt i något visst yrke, den kärlek och insikt
ur hvilka, under konstens största tider,
konstnärskapet organiskt framväxte.