lördag 31 maj 2014

Grattis Petronella — och Lennart!




Petronella, därför att hon har namnsdag i dag, och Lennart Hellsing därför att han fyller 95 år den 5 juni.
Den här sången sjöng vi när jag gick i småklasserna — och minns jag rätt så lät det bättre än på det här klippet. Vi hade en mycket duktig lärare, som (i motsats till en del äldre kollegor) lärde oss många av Lennart Hellsings roliga visor  visor som då var relativt nya och inte gillades av alla.

måndag 26 maj 2014

Far och flyg

men se till att du är insatt i terminologin. I alla fall om du är kaffedrickare — för flyger du i östra U.S.A. och tackar ja till "regular coffee", så innebär det kaffe med mjölk och socker, medan det i västra delarna av landet betyder svart kaffe.
När sedan flygvärdinnan ber dig om "your service items", så är det skräpet hon är ute efter. Detta därför att man vill undvika att stöta sig med passagerare som uppfattar "your trash?" som "you're trash".

måndag 19 maj 2014

Handen på hjärtat


vad skulle du göra om du hittade ett par hundratusen kronor i soffan du köpt begagnad?
Här kan du läsa hur några New Yorkbor handlade. Även kommentarerna som följer är intressanta.
Det får mig att tänka på den här berättelsen som jag hittade i ett nummer av barntidskriften "Chatterbox", från 1906

HUNDRED YEARS AGO.
True Tales of the Year 1806.
II.—THE OLD ROSEWOOD ARMCHAIR.

On a cold winter's afternoon, in the year 1806, the little crowd that had been attending a sale of furniture at the chief auctioneer's in Wolverhampton was slowly melting away, for the few lots still left to be sold mostly consisted of worn-out saucepans, broken towel-rails, and some shabby chairs, and such-like worthless articles.

Very poor people, however, cannot be too fastidious, and a few buyers still remained who were glad to bid for such things, and amongst these people was a respectable-looking widow, in threadbare mourning, with a boy of about thirteen years old by her side.

'Lot 213!' said the auctioneer, with a yawn; for the excitement of the sale was over, and he did not waste professional jokes except on well-to-do hearers. 'Rosewood armchair, upholstered in best wool damask! Now, then, what offers?'

His assistant meanwhile had hoisted on to the table the very shabbiest chair that had ever occupied so prominent a position! No doubt it might once have been a good piece of furniture, but now the rosewood was so encrusted with dirt that it required much scrutiny to say what the wood really was; and, as for the 'best wool damask,' that must have existed only in the auctioneer's imagination, for the chair looked as if it were upholstered in a ragged, colourless canvas, with the stuffing sticking through in numberless places.

Some of the little audience laughed and jeered as the chair was placed before them, and one man said, derisively, that 'it wasn't worth breaking up for firewood.'

The little widow's eyes, however, brightened, and she whispered to the boy, 'That's the chair I told you of. I saw it yesterday. I could clean it up, and make it comfortable for your grandfather. I can't bear to see him sitting on that hard chair of his, with his rheumatism and all. But I'm afraid it will go for more than I have.' And she clutched the leather bag, with its solitary half-crown, more firmly in her hand.

'It's a big chair,' said the boy; 'but it's all to pieces, mother.'

'I could settle it, if only I get it,' said the widow, anxiously, still looking at the chair.

'Now! What offers?' repeated the auctioneer, looking impatiently round. 'Come, make a bid! A good rosewood chair, upholstered in damask.'

There was silence. No one seemed to want such a wretched piece of furniture, except the widow, who longed for it so earnestly that the power of speech seemed to go from her.

'George,' she gasped, as she pulled her boy's sleeve, 'say you'll give a shilling. I can't make him hear me.'

'A shilling!' shouted out the boy, and the auctioneer turned in his direction at once.

'A shilling for a rosewood chair, upholstered in best damask!' he said, in a voice of scorn. 'And this in the respectable city of Wolverhampton!'

The spectators laughed, but no one bid any further sum, so the auctioneer, who wanted to get home to his supper, banged his hammer on the table, and to her surprise and delight the widow found that the chair was hers.

With her boy's help she got the chair home, and cheered her invalid father by telling him 'his old bones should ache no longer. She would have him in an easy-chair by the following day.'

She was up at daybreak, and immediately after their frugal breakfast she dragged the chair into the yard, and began ripping up the fusty old lining.

'Let me do that, mother. I can rip finely,' said George, taking the knife out of her hand, for there is a certain joy in tearing and cutting that appeals to a boy.

'Very well,' said his mother, 'then I will get a pail of warm water, and we will scrub the rosewood, and get all this black dirt off it; and when that's done I'll begin the upholstering. I'm going to cover it with my old red cloak. It will be fine and soft for your grandfather, and I don't wear colours now, so that I can spare the cloak. But, first of all, I will put Grandfather in the window-seat, so that he can see all we are doing. It will amuse him; his life is dull enough, poor dear old man.'

She went indoors, and George continued the ripping, enjoying the clouds of dust he raised in the process.

The little woman had just settled her father comfortably on the wooden settle, where he could look out of the window and see all that went on in the yard, when they were startled by a cry from George.

'Mother! Mother! Oh, come!'

'He has cut himself!' said the poor woman, turning deadly pale, as she flew out into the yard.

But George was unhurt, though he looked dazed and half stupefied.

'Look here, Mother,' he said, pointing down to the ground, 'this chair was full of gold pieces. No wonder it was so heavy to drag home!'

'Gold pieces! Oh, no!' she said, shaking her head. 'You must have made a mistake, my boy.'

'Look at them!' said George, stooping down and picking up a handful of guineas from the mass of dust and dirt and horsehair that was strewn on the floor of the yard. 'They're guineas right enough; they came pouring out like water when I got to the middle of the chair.'

'They look like guineas,' said the poor woman, trembling with anxiety. 'Oh, George, if they should be, and if they are rightfully ours, then Father could get to Bath and be cured, and you could be apprenticed to a cabinet-maker, like your poor father before you.'

'They are guineas,' said George, stoutly. 'Let's show them to Grandfather—he will know; and if they are—and I know they are'—he repeated, 'some of the money must be spent on you, Mother; I won't have it all go to apprentice me. If that ever comes off, you must have a new gown and cloak to sign my articles in,' and George got up from the dirty ground and gave his mother a hearty hug.

Grandfather gave his verdict: the guineas were real, and had the effigy of George I. stamped on them, and there were just a hundred of them, all told.

Of course, the news of the widow's lucky find was soon known, and the auctioneer claimed the money, but the clergyman of the parish supported the widow's claim, and though the auctioneer went to law about it, he lost his case and had to pay the costs.

Later on in the year a happy family party went to a solicitor's office to sign George's indentures.

Grandfather was there, erect and well, for the Bath waters had done wonders for him. His widowed daughter hung on his arm in a fine new dress and cloak, and George, looking very important at the thought of being apprenticed to the first cabinet-maker in Wolverhampton, had everything on new from top to toe, and all this was the outcome of the purchase (for a shilling) of 'the old rosewood armchair.'

S. C.
  Chatterbox, 1906.

lördag 17 maj 2014

Inte så högaktningsfullt

The Letter
Albert Lynch 
 
För bortåt tjugo år sedan letade min väninna Teresa upp ett engelskt-svenskt lexikon. Hon hade inga ambitioner att lära sig svenska, men hon tyckte det var kul att snickra ihop en del svenska fraser, när hon skrev till mig. Som vi alla vet blir det, i bästa fall komiskt, i sämsta fall helt obegripligt med den sortens direktöversättningar (ungefär som när man anlitar google).
Jag fnissade och tyckte det var lite gulligt när hon avslutade sina brev med "kärlek, Teresa".
Nu fnissar jag inte längre när jag ser att svenskar har börjat avsluta sina brev med "kärlek'' — för jag har upptäckt att det tydligen är så man gör nu för tiden.
Jo, jag skriver "love" till engelskspråkiga vänner, som står mig nära, eftersom det är lika mycket standardfras som "best wishes" är. Men det skulle aldrig falla mig in att skriva "love ya", hur nära vänner vi än är. Tyvärr har ordet "love" blivit tämligen urvattnat med åren, och nu har det tydligen kommit hit.

tisdag 13 maj 2014

En rondskål full av minnen


I mitt liv blir jag tvungen att tillgripa katastrofstädningar, med jämna mellanrum. Det är effektivt, i alla fall just då, när gäster annonserar sin ankomst en halvtimme innan de anländer. Men efteråt, i synnerhet om det det är långt efteråt, ta'r det sin rundliga tid att sortera det jag stoppat undan i skåp och lådor. Där finns adresser, bonmot, urklipp, tioöringar, okända nycklar, fotografier och, som idag, tänkvärda citat:
Das Glück ist so einfach auf dieser Welt!
Aber man sucht es dort, wo es nicht ist.
Das Glück ist nirgens, wenn es nicht in dir selber liegt.

söndag 11 maj 2014

Varulvar

Katalogiseringen går långsamt, mycket långsamt, framåt. För ögonblicket ägnar jag mig mest åt biografier — jag visste att jag hade en hel del, men inte att jag hade många. Några av dem har jag inte ens läst, eller också har jag glömt bort dem, och några blir jag sugen på att läsa om. Även om jag aldrig mer kommer att köpa en bok, så har jag lektyr för återstoden av livet.

Många av böckerna, kända, okända eller bara bortglömda, får mig att ta ett steg mot datorn, när jag tänker att det här måste jag dela med  mig av — men jag inser att mycket av det som får mig att jubla, nog inte intresserar så värst många andra.
En av böckerna, som trots sin ålder verkar mycket aktuell, är "Varulvar, hur nazismen övervintrar" av Gustaf-Adolf Nilsson. På syndikalisternas hemsida kan man läsa hela boken (pdf., en länk under baksidetexten). Där kan du också läsa bokens baksidetext:


Utgiven av Federativs förlag 1947 311 s.
Baksidestext: Är nazismen död? Var och en som söker klarhet i denna ytterst betydelsefulla fråga får värdefulla upplysningar av här föreliggande dokument.
Vid bedömande av det internationella läget och de strömningar som spelar i det storpolitiska kraftfältet är inblickar i efterkrigsnazismens arbete oumbärligt. Författaren avser dra undan ridån för den smygrörelse som hotar demokratin.
Föreliggande arbete har även sin stora betydelse såsom en första kalendarisk sammanställning av uppgifter om varulvsrörelsen, vilken också har förgreningar i Sverige.
Genom kalenderrubriker på bokens kapitel blir den en uppslagsbok för det politiska referensbiblioteket.
Det är en vaken medborgares plikt att ta del av de ojäviga dokument som anföras i denna bok. Den kosta 6 kr. Det kan kosta mer att inte läsa den.
Om Gustaf-Adolf själv, finns inte så värst mycket att läsa, annat än att han var författare och journalist på Helsingborgs-Posten.

fredag 2 maj 2014

Så sant



Medan datorn och människan talas vid
flyger timmarna spårlös bort.
Att sitta och prata med datorn tar tid.
Livet är kort.
 
Elektronerna dunstar sin kos utan spår
och livet går verkligen fort.
Datorn pratar och timmarna går
och inget blir gjort.
                                                  Tittut 1992
 
Både Björn Bergs bild av Alf Henrikson och versen, har jag snott från "I Alf Henriksons sällskap", från maj 2013. Det hela åtföljs av en artikel av Annina Rabe, som skriver om när hon, på 80-talet, intervjuade Alf Henrikson — hennes första intervju. Den intresserade kan kanske hitta artikeln hos Alf Henriksons- sällskapet. Jag har inte letat.