Ex libris

Libraries are not made; they grow.

                                 Augustine Birrell

                                          1850-1933

Visst är det så, för det är med böcker som med (andra) vänner, de växer till på ett charmigt och ofta oväntat vis. Ibland vet jag varken när eller var en bok (eller människa) dök upp första gången. Andra böcker (och vänner) minns jag exakt när, var och hur vi möttes. När jag nu tar i dem (böckena, alltså), ramlar både glada och vemodiga minnen över mig.

Men de böcker som får mig att önska att böckerna kunde tala, är de gamla böckerna — böcker som jag bara kan ana hur de kommit till oss. Böcker med hälsningar från okända personer, böcker med dedikationer av författare jag aldrig hört talas om (och en del som jag både hört talas om och känt), och så böcker med vackra exlibris.

Jag har ingen aning om vem Carrie var, och jag undrar om hon alltid läste i skenet av stearinljus, iklädd romantiska kläder, med jugendbroderier. 

Visste ni att det finns en "exlibrisförening"? Den tycks inte vara så stor, och när jag tittar på namnen på styrelseledamöterna, så slår det mig att det bara är karlar — är exlibris ett manligt intresse, kanske nöjer sig männens äkta hälfter med att baka kaffebröd till styrelsemötena? 

Läser man bara e-böcker, så lär man inte ha så stort behov av exlibris — det har väl förresten inte varit någon rusning efter sådana, under de senaste femtio åren. Lite synd tycker jag, men jag som faktiskt haft några olika exlibris, har varit oförlåtligt slö med att klistra in dem i mina böcker. Det är inte utan att jag känner mig lockad att göra några nya, med en dator är det ju inte svårt (om skrivaren fungerar).

 

Är det någon, som liksom jag, tror att ett bokägarmärke är ett bokägarmärke, så läs wikipedias artikel om exlibris, där man får lära sig att det äldsta bevarade svenska exlibriset är från tidigt 1400-tal, och att det finns en mängd olika slag.

Grattis Akseli!

 Akseli Gallen-Kallela 

(fram till 1905 Axel Waldemar Gallén)

26 april 1865 - 7 mars 1931

  Flickan och tuppen 1886

Imatra på vintern 1893

Här kan du se fler av Akselis målningar.

En klassiker

 Så här på världsbokdagen tänkte jag passa på att visa upp en av barndomens favoritböcker — tillika en av mors favoritböcker. En bok som hon, liksom jag, fick innan hon kunde läsa, men bilderna räckte gott och väl för att vi skulle kunna hitta på våra egna berättelser.

Illustrationerna är gjorda av Honor Charlotte Appleton (1879-1951), en på sin tid välkänd illustratör, som har illustrerat över 150 barnböcker.

En själsfrände

Vårrengöringens skräckvälde

Med några få undantag har jag lyckats undvika att bli fast i intressanta böcker — jag har förstås många kvar att katalogisera, så faran är inte över.  Jag gör mentala noteringar om vilka böcker jag ska återvända till, Henrietta's War" av Joyce Dennys är en av dem.  Visst börjar den lovande:

 

I never do Spring Cleaning. I know I should and every year I am filled with a longing to do better and rush round the house emptying drawers and shelves on to the floor and unearthing many treasuers such as my dark glasses (mourned as lost) and endless snapshots. After enjoying several holidays in retrospect I somehow lose heart and bundle  everything back again.

Nu blommar det!

 En svartvinbärskvist, en alkvist, en kvist skogslönn och en kvist från en rödlönn — där har ni hela vårt påskris. Det är måhända inte så traditionellt, vilket förmodligen beror på att jag kom att tänka på att min kvistiga bukett kunde få bli påskris, först sedan jag satt det i vasen.

Ser ni de röda blommorna? Det är rödlönnen som redan blommar — det är nog ett par veckor tidigare än vanligt.

När reste vi oss

 "O dear me," wailed Polly, burrowing 

deeper within the folds of the 

black alpaca apron.

från Ben Pepper, av Margaret Sidney, (1905) 

illustrerad av Eugenie M. Wireman

från golvet, eller den låga pallen, vid mormors fötter? 
Bara de som är uppfödda på böcker från förra seklets första hälft — eller ännu äldre — förstår vad jag talar om. Hur ofta har jag inte läst om barn och ungdomar som i förtroliga stunder suttit vid fötterna av en äldre person — men jag har aldrig sett det i verkligheten. Inte ens min mor, som varit med ett bra tag, kan erinra sig att hon suttit så, eller sett någon annan göra det.

Jacinth sat down on a stool at Lady 

Myrtle's feet and looked up in her face.

från Robin Redbreast, av

Mary Louisa Molesworth, (1842-1921)

illustrerad av Robert Barnes

Men med tanke på hur ofta det förekommer i böckernas värld, så måste det väl rimligtvis ha varit tämligen vanligt, även i verkligheten.

Ibland satt man tydligen även vid fötterna av en jämnårig väninna.

Jag är fortfarande på R

Även om jag föresatt mig mig att inte titta för djupt i mina böcker, så händer det att jag blir sittande i mina penséer, när somliga böcker väcker gamla minnen till liv. Jag förundras över hur många olika sorts minnen och funderingar en bok kan väcka.  

Hur boken hamnade hos mig, vem som gav den till mig kan ge upphov till många glada minnen.

Innehållet — hur jag minns det, och hur det har förändrats med åren, är jätteintressant.

Små händelser, på bara några rader, kan vara det jag minns som huvudtemat. Och hur de inre bilderna finns helt intakta efter oändligt många år, fascinerar mig.

Nyss katalogiserade jag "Följ med till Afrika" av Anny Marwig Rubin — äventyr i verkligheten säger baksidestexten, för det är en sann berättelse om tre svenska syskon flyttar till Etiopien, när deras far får en tjänst vid det etiopiska flyget. Så värst mycket minns jag väl inte av innehållet, annat än att familjen bilade till Etiopien, och att yngsta barnet niger så djupt när hon får se Haili Selassie, att hon landar på rumpan.

Vad jag minns är att jag var hos hårfrisörskan, när mor försvann en stund, och sedan kom tillbaka med den här boken för att jag skulle ha något att läsa medan jag blev underskön. 

Och jag minns att jag inte alls blev underskön — jag var väldigt missbelåten med att jag blev så lockig — som en negerprinsessa (för så fick man säga på den tiden).

Bilden tagen samma kväll, och på mig har jag den grön-blå-rutiga dräkt, som jag nyligen talade om i Olgakatts kommentatorbås.

Vicken god idé

 jag fick klockan två i nattas.

Min sinuit besvärade mig, när det plötsligt slog mig att jag sett en urgammal Vickburk på en hylla. Jag trodde inte att det fanns Vick VapoRub fortfarande — eller rättare sagt har jag inte ägnat Vick någon tanke på de senaste trettio åren. Men jag googlade, och ser att apoteket fortfarande för Vick. Jag har för mig att det fanns någon slags Vick halstabletter också, och så fanns något som såg ut som ett läppstift i storlek och form, som man kunde sniffa på för att klara i näsan.

Hur som helst så hjälpte det, och jag somnade en stund.

Sens moral, släng aldrig något — allt kommer till användning — förr eller senare. Ofta senare.

Retro, vintage eller halvgammalt?

vintage [vin´tidʃ ljust sj-ljud]     subst., ingen böjning 
• (mest i sms.) gammal fin kvalitet: vintagebil; vintagevin
BET.NYANS: urspr. årgång
HIST.: sedan 1917; av eng. vintage med samma bet.; till ¹vin och lat. demere 'ta bort; skörda'

 Vad är skillnaden mellan vintage och retro?  Är retro nytillverkat, för att se halvgammalt ut? Och varför säger vi vintage, och inte halvgammalt, om vi inte kan vara mer exakta. Den här handväskan till exempel, köpte min far åt mor, när han var på affärsresa i Tjeckoslovakien i mitten på 50-talet — rätt gammalt, men jag minns så väl att mor använde väskan i många år, så egentligen tycker jag inte att det är så gammalt. Men är man född på 90-talet, och vurmar för det man inte har upplevt, så vill det till utrikiska för att beskriva företeelsen. Bänken den står på, får väl också betraktas som halvgammal, far köpte ett antal sådana, på 60-talet efter en mässa på Storängsbotten — två kronor styck, betalade han.

 Den här nattsäcken däremot är gammal, den har tillhört min morfars mor Ellen, som levde mellan 1853 och 1923. Hennes flicknamn är ingraverat på bygeln, så hon måste ha fått den före 1877, då hon gifte sig. Vilken tur att en ordentlig person (förmodligen Ellens dotter), knutit fast nyckeln till väskan, vid handtaget, annars skulle den inte gå att öppna.

 Vidare har jag funnit en virkad mössa, med en hisklig rosett på ena sidan — virkad av en äldre släkting, förmodligen på 60-talet. Vilket får mig att placera den i gruppen halvgammalt, tillsammans med en köpehalsduk, också den från 60-talet. Nu är frågan bara den om jag är gammal, eller bara vintage. 

hal`vgammal adj. ~t halvgamla 
ORDLED: halv--gammal
• som kommit en god bit in i medelåldern men ännu inte kan anses gammal:även halvgamla personer sågs i motionsslingorna
BET.NYANSER: a) ngn gång äv. ännu inte fullt vuxen b) om föremål inte längre ny och fräsch: en ~ kostym
HIST.: sedan ca 1755

Högläsning

Just nu har DN en serie om högläsning, jag lär mig att i dag är det bara 30% av alla föräldrar som läser för sina barn — för tio år sedan var det 70%. Varför? Så mycket mer att göra, har väl inte föräldrar i dag, än för tio år sedan? Det ska vara att surfa på nätet då — det vet vi ju alla, hur mycket tid det kan ta!

Det finns massor med goda skäl till att läsa för sina barn — det tror jag att de flesta som tittar in här vet, och håller med om. Men jag lärde mig nyligen ännu ett mycket gott skäl till det — för att barnen inte ska drabbas av Alzheimers om 80 år!

Just nu läser jag en mycket intressant bok av David Snowdon, "Aging with Grace: What the Nun Study Teaches Us About Leading Longer, Healthier, and More Meaningful Lives". Boken finns hos Bokus. För att försöka att förstå varför somliga människor lever ett långt liv utan att minnet påverkas, startade han 1986 "The Nun Study", där han har följt äldre nunnor, och efter deras död haft tillgång till deras hjärnor, har han och hans medarbertare insett att Alzheimers är en sjukdom som tar mycket god tid på sig att utvecklas, bortåt 50 eller 60 år. Det som alla nunnor, som klarar sig utan att drabbas av Alzheimers, tycks ha gemensamt är ett, redan i barndomen, väl utvecklat språk. 

Naturligtvis är det mer komplext än vad jag här kan redogöra för, det finns till exempel nunnor som är helt klara, långt upp i åren, men vars hjärnor visar att de inte borde vara det. Och det finns många andra faktorer som bidrager till sjukdomen, som depressioner och skallskador.

Men när David Snowdon tillfrågas hur  man ska kunna undvika att få Alzheimers, svarar han först att man ska läsa för sina barn, för att de ska ha en chans att slippa insjukna.

Alltså gott folk, motionera både kropp och hjärna!

Internationella barnboksdagen

Little Boy Reading Book Beside Library Shelf 

Tyvärr hänger jag inte längre med i utgivningen av barnböcker — men sista tidens plockande med mina ägandes böcker, har fått mig att fundera en hel del över barn och läsning.  Jag har ingen aning om hur mycket, och i så fall, i vilken utsträckning, en barnboksdag påverkar barns läsvanor. Det har väl alltid varit så att barn som är lyckligt lottade, med läsglada vuxna, i sin närhet, har större möjligheter att själva bli läsare. Hur situationen är i dag, vet jag inte, men jag har en känsla av att det kan vara svårare för barn att träffa de rätta läsinspiratörerna, om de inte växer upp i en läsande familj. När skolbiblioteken försvinner, vill det till att någon visar ungarna på folkbiblioteken — som även de får mindre resurser, och ofta inte har barnboksbibliotekarier. Jag minns med glädje barndomens bokhandlar, med engagerad och kunnig personal. Bokhandlare som slog knut på sig själva för att hjälpa mig att hitta en bok jag skulle tycka om. En sådan episod minns jag särskilt väl, en äldre släkting hade skickat en femma, för att jag skulle kunna köpa en bok. Tillsammans med mor gick jag till en bokhandel på Folkungagatan, inte långt ifrån Renstiernas gata. Det visade sig att jag hade läst de flesta böcker, den hjälpsamma expediten plockade fram. Till slut föreslog hon att vi skulle gå in på lagret för att se om vi kunde hitta något intressant. Efter långt om länge kunde vi lämna bokhandeln med "Dragspelsmysteriet av den franske författaren Paul Berna — vars riktiga namn var Jean-Marie-Edmond Sabran (1908-1994). Jag vet inte hur många av dagens bokhandlar som har den sortens kunniga och engagerade personal — förmodligen inte lika många som i min barndom. Och grattis Hans Christian, vars födelsedag blivit utvald till barnboksdagen!