Avslutning

 Det började med ett brev till Abby, häromdagen, och hennes svar.

DEAR ABBY: More and more I receive emails from people using the closing salutation Best. I feel this must be incorrect. Shouldn't it be Best Regards or Best Wishes? To say simply Best seems somehow lacking. Best what? What is accurate? -- TANDI IN NEW HAVEN

DEAR TANDI: Closing a communication using Best is a shorthand version of saying Best Wishes or Best Regards. It's acceptable in less-than-formal communications, and is sometimes used when someone feels that ending their email without it would seem too cold and abrupt.

Även jag har funderat över dessa best, men det finns ännu fler svenska avslutningsfraser som ger mig gåshud. Finaste, till exempel - bara ordet finaste, inget mer, och så namnet. För mina öron låter det väldigt rumphugget.

Så finnst både vänliga och varma hälsningar – men jag har lärt mig att man ska akta sig för kära hälsningar. Jag kan ju inte veta om mina hälsningar är kära.

Men värst av dem alla är Mvh – ids man inte skriva ut tre futtiga små ord, då kan det lika gärna vara. Och varför i all världen har man börjat hälsa genom sig själv? Det där snedstrecket bör man väl ändå spara till dess man verkligen representerar flera personer?  Alltså, hälsningar/Kajsa är ju bara korrekt om det är Kajsa som skriver ett brev som flera personer står bakom. Jag kan inte för mitt liv förstå hur det har uppstått.

 Och på tal om att skriva, läser jag att skrivkunnigheten sjunker hos japanska barn:

Why are Japanese writing less?

Japanese children start out by memorizing 80 brush-stroke characters by second grade, going all the way to 2,000 characters to allow them to read a newspaper in high school. Still, only 16.3 percent of test takers pass a national kanji (writing Chinese characters) exam that requires mastering about 2,000 characters. These days, more Japanese children are choosing computers over calligraphy. Even teachers are losing the knack of writing Japanese characters.

 Jag är kanske ursäktad för att jag inte lärde mig japanska.

Har ägnat en del av dagen åt gamla brevställare och etikettsböcker (allt annat än svart bläck är vulgärt att använda till brevskrivning),  och blivit riktigt sugen på att skriva "riktiga" brev igen. Tänk om jag skulle återupprätta min skrivhörna, den med brevpapper, färgpennor, lackstänger, bläck (i flera färger), bokmärken och klistermärken. När jag tänker tillbaka på alla brev jag skrev och ritade, så undrar jag varifrån jag fick all tid till det. Inget bloggande och surfande förstås...

Grattis Jerome!

Jerome David Kern 

27 januari 1885 –  11 november 1945

Mr. Kern was a small, jovial man, with white hair and keen blue eyes behind horn-rimmed glasses. He spoke in sporadic outburst and had a tremendous amount of nervous energy. He was an avid collector of rare books, and at one time it was said that he was better known in the bookshops than in the marts of the musical trade. When, in January, 1929, he disposed of his great collection because it had become too much of a responsibility, the library brought $1,729,462. The next day he passed a bookshop, saw a rare volume and bought it--out of habit, he is supposed to have confessed.

Mother Taught Him Piano

He was born in New York, Jan. 27, 1885, on Sutton Place when it was the city's brewery district. His first association with music came through his mother, who taught him to play the piano. After the usual schooling, his family sent him abroad and he studied composition in Germany and England. His first music job was with the Lyceum Music Publishing Company as a pianist and song-plugger at a salary of $7 a week. He also plugged sheet music at a local department store. Later he took a job with T. B. Harms & amp; Co., music publishers, and eventually became vice president. In 1910 he married Eva Leale in England, where he gained his first real recognition.

från dödsrunan

 Fine Romance Lyrics
 Songwriters: KERN, JEROME / FIELDS, DOROTHY

A fine romance, with no kisses
A fine romance, my friend this is
We should be like a couple of hot tomatoes
But you're as cold as yesterday's mashed potatoes
A fine romance, you won't nestle
A fine romance, you won't wrestle
I might as well play bridge
With my old maid aunt
I haven't got a chance
This is a fine romance

A fine romance, my good fellow
You take romance, I'll take jello
You're calmer than the seals
In the Arctic Ocean
At least they flap their fins
To express emotion
A fine romance with no quarrels
With no insults and all morals
I've never mussed the crease
In your blue serge pants
I never get the chance
This is a fine romance

Oslängbart

Ibland tycker jag att jag har alldeles för många oslängbara ting. Nu talar jag inte arvegods, eller dyrbara föremål. Nej, det är saker som jag av en eller anledning har svårt att skiljas från — oftast har prylen en historia, och därmed ett nostalgiskt värde.

Två små järngrytor, som inte har ett dugg med varandra att göra, men som har stått bredvid varandra i många år. Den gröna fick jag som barn av en äldre dam (född 1884) i bekantskapskretsen. Hon hette Nilsson som ogift och kallade för Nisse — eller oftast för Anna-Nisse, och den här grytan fick hon av några kamrater när hon flyttade hemifrån. Hon var en av mina kvinnoförebilder när jag växte upp. Nu förvarar jag mina sigill i grytan. Sigill som tråkigt nog inte alls kommer till användning lika ofta nu som före e-postens tidevarv. I den andra grytan förvarar jag lackstängerna — det är en liten modell av de grytor som nybyggarna vid ”Red River” i Kanada hade, och den påminner mig om väninnan Joanie, som jag känt sedan vi var i de yngre tonåren.

Tomma burkar, eller andra förpackningar, kan ju tyckas onödigt att belamra sitt liv med (och är det förmodligen).

Den här första lilla burken — för den är liten, bara 4 cm hög och 3 cm på alla andra ledder — fick jag av min väninna Teresa. Den innehöll spensalva, vilket kan tyckas som en onödig artikel för en kolös person (Karin, var är vår ko?). Men Teresa berättade att man, för länge sedan, upptäckte att flickor som mjölkade kor, hade så fina mjuka händer, trots att de dagligen diskade och skurade — och man kom på att det berodde på att de smorde in kornas juver med spensalva. Och salvan är suverän, den läkte min mors djupa och fula självsprickor, som inget annat hade kunnat få att läka. Så jag sparade burken, både för att jag tycker den är så fin och därför att jag tänkte försöka få tag på mer salva — och så naturligtvis för att den är en trevlig påminnelse av Teresa.

Så en burk till. Visst ser det nästan ut som det är min älskling, som ligger där på vedtraven? Den burken får mig att minnas Jo, som stod före mig i kön till en cafeteria på en flygplats. Maten såg så skum ut att vi började diskutera den och skämta om vad den kunde innehålla. När vi hade passerat kassan tedde det sig helt självklart att vi åt tillsammans. Båda var vi tvungna att vänta ett par timmar, det blev ett par trevliga timmar, och sen bytte vi bytte adresser och skildes åt. Precis när jag skulle gå genom min gejt, kom hon springande och gav mig den här burken med lönnsirap.

 När jag kom hem skrev jag till henne, men det tog nästan ett år innan jag hörde något — inte från Jo, men från hennes man. På vägen hem från flygplatsen, samma dag som jag träffat henne, hade de varit med om en olycka och hon och deras yngsta son hade dött, maken och en dotter hade legat på sjukhus i flera månader.

Den sista saken har jag inget minne av att jag gamade åt mig — men har fått det berättat. Mor var inne i en av Stilles butiker (när slog de igen?), med mig på armen, så förmodligen var jag under året. På väg ut ur affären ryckte jag åt mig den lockande leksaken — precis i rätt höjd på en hylla. För att vara säker på att få behålla den, stack jag den genast i munnen, så min arma mor kunde inte göra annat än betala för den.

Inte utan att jag känner mig som ekorren som proppade boet så fullt med ekollon, att han inte själv fick rum.

En anka med ambitioner

Det var länge sedan jag fascinerades av uttrycket ankdammsblogg, och beslöt mig för att plocka upp min gamla tanke om ett, eller fler, ankinlägg. Hur mycket jag än uppskattar det roliga uttrycket ankdammsblogg, tänker jag förbigå företeelsen med tystnad, och ägna mig åt litterära ankor. Att det här första ankinlägget, nuddar vid ankdammen är inte min förtjänst, och Lear kunde med all säkerhet inte tänka sig bloggarnas ankomst, och att hans böcker skulle omskrivas där. Som jag sagt flera gånger tidigare så måste tanken, för forna tiders konstnärer, författare och kompositörer, på dagens teknik varit i det närmaste otänkbar. Undrar vad de skulle ha sagt om någon talat om, att vem som helst skulle kunna ta del av deras verk, hemma i soffan.

The Duck
and
The Kangaroo.

SAID the Duck to the Kangaroo,"Good gracious! how you hopOver the fields and the water too,As if you never would stop!

My life is a bore in this nasty pond,And I long to go out in the world beyond!

I wish I could hop like you!"Said the Duck to the Kangaroo.

"Please give me a ride on your back!"Said the Duck to the Kangaroo.

"I would sit quite still, and say nothing but 'Quack,'The whole of the long day through!

And we'd go to the Dee, and the Jelly Bo Lee,Over the land, and over the sea;—Please take me a ride! O do!"Said the Duck to the Kangaroo.

Said the Kangaroo to the Duck,"This requires some little reflection;Perhaps on the whole it might bring me luck,And there seems but one objection,

Which is, if you'll let me speak so bold,Your feet are unpleasantly wet and cold,And would probably give me the roo-Matiz." said the Kangaroo.

Said the Duck, "As I sate on the rocks,I have thought over that completely,And I bought four pairs of worsted socksWhich fit my web-feet neatly

And to keep out the cold I've bought a cloakAnd every day a cigar I'll smoke,All to follow my own dear trueLove of a Kangaroo!"

Said the Kangaroo, "I'm ready!All in the moonlight pale;But to balance me well, dear Duck, sit steady!And quite at the end of my tail!"

So away they went with a hop and a bound,And they hopped the whole world three times round;And who so happy,—O who,As the Duck and the Kangaroo?

"The Duck and the Kangaroo" av Edward Lear

Om att sortera och slänga

Men det är ett långsamt arbete — de som känner mig förstår säkert varför. Inte kan jag slänga en trave tidningar osedda — det måste ju finnas en orsak till att jag inte slängt dem tidigare. Det betyder att min senaste insats, vilket nog mer får betraktas som försök till insats, kom av sig redan vid den översta tidskriften, vilken var "Det Bästa" från september -96.

En av artiklarna heter ”Staden där alla surfar på nätet” (Blacksburg, Virginia). Jag minns att jag läste den med intresse, för även om jag då haft dator i flera år, var det nog i den vevan jag skaffade ett modem, och trevande började orientera mig i den snabbt växande sybervärlden.

Det som beskrivs i artikeln ger en bild av hur de flesta har det i dag. Men även då fanns det människor som var tveksamma till alltför stor datorisering.

”Vi kommer att byta mäsklig närhet mot närhet till datorskärmen. Jag är rädd för att elektroniken kommer att undergräva det riktiga samhället ytterligare. Ju mer tid vi ägnar åt att handla mat vid datorn, desto mindre tid får vi över till att prata med våra grannar när vi stöter på dem i snabbköpet.” Så sa en familjeterapeut, medan andra hade en mer positiv syn på datoriseringen. En annan röst säger: ”Det  vi har att erbjuda  är en modern motsvarighet till ljugarbänken utanför lanthandeln.”

Efter att ha läst ett antal bloggar är jag benägen att hålla med den senare rösten. Hos Wikipedia kan man läsa följande:

 The Blacksburg Electronic Village or BEV was conceived as a project of Virginia Tech in 1991 and officially born in 1993. The goal of the project was to develop an online community linking the entire town. Extensive outside research had been done by sociologists and computer scientists on this project. It has been noted as one of the most important assets that Blacksburg has besides Virginia Tech itself.[1]

In 1995, around 30,000 out of the 70,000 residents had access to the Internet. Two-thirds of users used the university's web servers. That means that approximately 42.86% of the town's population was on the World Wide Web. The BEV was so thoroughly integrated in the Blacksburg community, that in 1998, the town was chosen by Guinness World Records as the "Most Wired Community."[2] If it were not for the BEV, it would be doubtful that the town could have achieved such a record.

  

Nej tack!

 Inga ”se-fram-emot-försändelser” för mig! Jag läser en TT notis:

Amazon vill skicka osålda varor

Amazon tycker att man känner sina kunder så väl att man vill börja skicka ut varor – som kunderna vill ha, men inte köpt ännu.

E-handelsjätten uppges ha tagit patent på idén, kallad ”anicipatory shipping”.

Nej, som sagt, det är jag inte intresserad av.

Förresten är inte Amazon först med idén – mitt bibliotek har länge använt sig av metoden. De ringer, eller mejlar, och säger saker i stil med: ”vi ska sortera ut en del konstböcker, är du intresserad?” eller ”vi har en så konstig bok här, men vi vet inte vem som beställt den, är det du?”

Kattprat

katt subst. ~en ~er 


ORDLED: katt-en

HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. katter; gemens. germ. ord; jfr senlat. cattus 'katt'

Som jag redan tidigare konstaterat, vimlar det av katter i litteraturen — och konsten, ibland i en kombination.

Inte bara titeln på dagens bok "The Kitten's Garden of Verses" av Oliver Herford, förefaller inspirerad av R. L. Stevenson, det finns även en kort parafras på en av Stevensons verser:

The world os so full od a number of things,

I 'm sure we should all be as happy as kings.

Happy ThoughtThe world is so full of a number of MiceI’m sure that we all should be happy and nice.

Det står inte uttryckligen att författaren själv illustrerat sin bok, men eftersom han var såväl  illustratör som författare, så förutsätter  jag att det är så.

Education

When People think that Kittens play,It’s really quite the other way.For when they chase the Ball or BobbinThey learn to catch a Mouse or Robin.

The Kitten, deaf to Duty’s call,Who will not chase the bounding ball,A hungry Cathood will enjoy,The scorn of Mouse and Bird and Boy.

Vintersporta med Gutenberg

 Att lära sig att göra kartor, snickra, fotografera och andra roliga saker, var 1915 förbehållet gossarna. Flickorna hade i bästa fall bröder som lät dem följa med på kälkturer.

Men i dag, när vi vet att tjejer kan, är det ju inget som hindrar alla från att läsa den här härliga boken, och prova somliga (eller alla) av bokens projekt. Här, i "The Boy Mechanic, Book 2", finns inte bara stora projekt som kälkar, grindar och isjakter — det är gott om idéer för mindre saker, trollerikonster och sådant jag tycker mest liknar husmoderstips.

 Coaster bobs usually have about the same form of construction, and only slight changes from the ordinary are made to satisfy the builder. The one shown has some distinctive features which make it a sled of luxury, and the builder will pride himself in the making. A list of the materials required is given on the opposite page. Any wood may be used for the sled, except for the runners, which should be made of ash.

Det här är en sådan där bok där jag får lägga band på mig för att inte citera hela boken.

Mind-Reading Effect with Cards

Five cards are shown, and some one person is asked to think of two cards in the lot, after which the performer places the cards behind his back and removes any two cards, then shows the remaining three and asks if the two cards in mind have been removed. The answer is always yes, as it cannot be otherwise.

To prepare the cards, take any 10 cards from the pack and paste the back of one card to another, making five double cards. Removing any two cards behind the performer's back reduces the number of cards to three, and when these are turned over they will not have the same faces so that the ones first seen cannot be shown the second time even though all five cards were turned over and shown.

The Glider is Pushed over the Ice Similarly to a Pushmobile, and the Speed That can be Attained is Much Greater

Jag som tycker att det är mycket roligare att ta sig fram med snöskor än skidor, skulle kanske tillverka ett par.

A Non-Rolling Spool

Bend a piece of wire in the shape shown in the illustration and attach it to a spool of thread. The ends of the wire should clamp the spool slightly and the loop in the wire will keep it from rolling. Place the end of the thread through the loop in the wire and it will not become tangled.—Contributed by J. V. Loeffler, Evansville, Ind.

Automatically Extinguishing a Candle

Candles can be easily fitted with attachments to extinguish the light at a set time. To determine the length of time, it is necessary to mark a candle of the size used and time how long a certain length of it will burn. Then it is sufficient to suspend a small metal dome, or cap, to which a string is attached, directly over the flame, and run the opposite end of the string over nails or through screw eyes, so that it can be tied around the candle such a distance from the flame end, that the part between the flame and the string will be consumed in the time desired for the light to burn. When this point is reached, the string slips off the candle, and the cap drops on the flame.

Någon som tänker börja rullskridskor — i så fall finns anvisningar hur man gör en "åkstol".

Three-Wheeled Cyclemobile Propelled Like a Bicycle and Steered as an Automobile

Floor Push Button

An ordinary electric push button can be used for a floor push button by placing it on a bracket or shelf attached to a joist, as shown, and using a nail for the extension push. A 1/4-in. hole is bored through the floor, also through a small piece of wood fastened beneath the floor, at the right place to direct the nail so that it will strike directly upon the small black knob of the push button. The nail should be just long enough to rest lightly on the knob.—Contributed by Reginald R. Insole, Hamilton, 

Har du ett gammalt paraply liggande?

Litterära sjuklingar

 Jag tror att jag tala om dem tidigare — de fascinerar mig, kanske för att jag ibland misstänker att författarnas kunskaper på området är lika begränsade som mina.

Kan man inget om sjukdomar är det praktiskt att vara vag — eller hålla sig till välkända sjukdomar. Lunginflammation och lungsot var gångbara i äldre böcker, och då, innan penicillinet var påtänkt, blev det alltid lite extra spännande den natten när krisen kom.

Nu kan jag som sagt inte så värst mycket om sjukdomar, men jag har alltid förvånats när jag läser om hur försmådda unga kvinnor efter att ha vandrat flera mil i regn och blåst, redan nästa dag ligger i sängen och yrar med feberrosor på kinderna. Gick kanske fler människor omkring med den sortens bakterier, förr i världen.

Ja, förr i världen, för de som känner mig har väl redan insett att jag hämtat min information från gamla böcker — ofta barnböcker.

Ögonproblem var en annan populär åkomma. Män och gossar, för jag kan inte påminna mig några flickor med dessa problem, hade studerat för hårt, och fick under lång tid gå omkring med blå glasögon, eller en skärm inomhus. Eftersom de var helt förbjudna att läsa, så fick uppoffrande unga kvinnor läsa högt för dem.

I boken "Edith" av Clara Cron*, slänger en gosse ett öppet bläckhorn på sin syster. Det träffar henne i ansiktet och hon blir blind. Naturligtvis återfår hon synen i sista kapitlet, och har då dessutom förvandlats från en otålig och självisk ung kvinna till en god och medkännande ung kvinna. Minns jag det hela rätt, så var ögonen inte skadade, men chocken hade gjort så att hon inte kunde öppna dem.

Tyfus var en annan vanlig sjukdom, fläcktyfus anta'r jag, en otäck sjukdom med hög dödlighet på den tiden. En äldre släkting förbjöd mig att leka i lövhögar på hösten, för två av hennes yngre systrar hade dött av tyfus, sedan de gjort det. Gav en författare sin huvudperson tyfus, behövde hon ju inte gå in på detaljer — alla visste hur farligt det var.

Olyckshändelser är ju en annan möjlighet om man vill förankra någon av bokens personer en tid.  Det behövs ju inte några medicinska kunskaper för att fixa enkla skador, som ett brutet ben eller en hjärnskakning. 

Katy i "What Katy Did" av Susan Coolidge, gjorde illa ryggen när hon föll från en gunga. Hennes far är läkare, och förklarar skadan art på ett övertygande vis — men så var författaren sjuksköterska också. Hon hade tjänstgjort i inbördeskriget, och hade nog erfarenhet av otäcka skador.

En stor grupp är de många sängliggande kvinnorna (kan inte minnas några män, även om jag är säker på att jag mött några), med odefinierade sjukdomar — somliga neurotiska och klagande medan andra tappert bär sitt lidande med ett trött leende. 

I början av förra seklet var ju tyska böcker, för backfischar väl så vanliga, som anglosaxiska. Det vimlade av Geheimeråd, och Geheimerådinnor, herr doktor och fru grevinan — allt var präktigt och moraliskt oförvitligt.

Vidgade vyer

Innan jag tog steget in i bloggvärlden visste jag varken var Geta eller Siskiyou låg. Nu vet jag, och reagerar när jag läser eller hör talas om Åland eller norra Kalifornien. 

Jag skulle väl aldrig ha tittat närmare på Owen Wisters bok "Red Men and White", om jag inte sett att en av berättelserna i den heter "The Serenade at Siskiyou".

 Däremot skulle jag säkert ha tittat på  "Shadows of Shasta", även om Shasta inte hade sagt mig något, eftersom jag gillar Joaquin Miller*, som är dess författare — den tredje boken med en berättelse från Siskiyou, minns jag inte ens vad den heter. Kanske lika bra det, för det var ingen höjdare — men det retar mig.

*Vem skulle inte använda pseudonym om man hette Cincinnatus Hiner i förnamn? När han ändå var i farten och ändrade sin identitet, gjorde han sig fyra år yngre och flyttade sin födelsedag från september till november.

Grattis Hugh!

ONCE upon a time, many years ago when our grandfathers were little children—there was a doctor; and his name was Dolittle—John Dolittle, M.D. "M.D." means that he was a proper doctor and knew a whole lot.

He lived in a little town called, Puddleby-on-the-Marsh. All the folks, young and old, knew him well by sight. And whenever he walked down the street in his high hat everyone would say, "There goes the Doctor!—He's a clever man." And the dogs and the children would all run up and follow behind him; and even the crows that lived in the church-tower would caw and nod their heads.

The house he lived in, on the edge of the town, was quite small; but his garden was very large and had a wide lawn and stone seats and weeping-willows hanging over. His sister, Sarah Dolittle, was housekeeper for him; but the Doctor looked after the garden himself.

He was very fond of animals and kept many kinds of pets. Besides the gold-fish in the pond at the bottom of his garden, he had rabbits in the pantry, white mice in his piano, a squirrel in the linen closet and a hedgehog in the cellar. He had a cow with a calf too, and an old lame horse-twenty-five years of age—and chickens, and pigeons, and two lambs, and many other animals. But his favorite pets were Dab-Dab the duck, Jip the dog, Gub-Gub the baby pig, Polynesia the parrot, and the owl Too-Too.

Hugh John Lofting 

14 januari 1886 – 26 september 1947

Jag tror det är dags att läsa om Doktor Dolittle. De två första böckerna finns hos Gutenberg, (och första boken finns även som talbok) — det vill säga, de böckerna han skrev först, vilket inte sammanfaller med den ordningen de kommit att få senare.

Tyvärr är de inte illustrerade, men titta in på hemsidan där finns Hughs egna illustrationer, och berättelsen om hur böckerna kom till som brev från första världskrigets skyttegravar, hem till de egna barnen.

Bokus har många av hans böcker, men jag blir lite betänksam när jag ser att det står "based on stories by Hugh Lofting", eller "retold from the stories by Hugh Lofting". Det gäller att se upp, om man vill köpa böckerna!