The weather is like the government, always in the wrong.
Jerome K. Jerome
tisdag 30 april 2013
Mormors nothylla
Inte alla omslag är romantiska och gulliga — fast det är ju inte musiken heller.
Här är ännu ett stycke som jag aldrig hört talas om, av en kompositör, som jag inte heller hört talas om. Ändå förstår jag att Edward Elzear "Zez" Confrey (3 april 3 1895 – 22 november 1971) var en välkänd kompositör och pianist.
'Ten - tion folks, speak of jokes, This is one on me,
Took my gal, To a dance, At the Ar - mor - y.
Mu - sic played, danc - ers swayed, Then we joined the crowd;
I can't dance, took a chance, And right then we start - ed:
Chorus:
Stum - bling all a - round, Stum - bling all a - round, Stum - bling all a - round so fun - ny,
Stum - bling here and there, Stum - bling ev - 'ry where and I must de - clare,
I stepped right on her toes, And when she bumped my nose,
I fell and when I rose, I felt a - shamed, And told her,
That's the lat - est step, That's the lat - est step, That's the lat - est step, My hon - ey,
No - tice all the pep, No - tice all the pep, No - tice all the pep.
She said, "Stop mum - bling, Tho you are stum - bling,
I like it just a lit - tle bit, just a lit - tle bit, quite a lit - tle bit."
Tidigare nothyllor:
Mormors nothylla 1
måndag 29 april 2013
Så sant
Ah! how delicious it is to turn over and go to sleep again: "just for five minutes." Is there any human being, I wonder, besides the hero of a Sunday-school "tale for boys," who ever gets up willingly?
Jerome K. Jerome
söndag 28 april 2013
lördag 27 april 2013
Jag missade
att det var världspingvindagen i fredags. Men eftersom en god vän en gång påpekade, "det är aldrig för sent, det är bara senare", så vill jag berätta detta för mina bloggvänner.
fredag 26 april 2013
Ännu en repris
och det av samma anledning, som jag repriserade föregående inlägg. Även detta inlägg genererade en hel del intressanta synpunkter.
Nyligen läste jag en artikel i detta ämne, en psykolog som skrev måttfullt och insiktsfullt om oskicket att breda på med beröm, i alla lägen.
Att ge beröm
Alla behöver vi uppskattning och uppmuntran — men det kan ske på olika sätt. Om en sjuåring tycker att jag har gjort något fint och tycker att jag är duktig, då är det helt OK. Jag kan fråga vad som är fint med det, och vi kan diskutera hur lång tid det ta'r att lära sig olika saker. Men när vuxna lägger sitt beröm på samma nivå, känns det som de inte riktigt vet vad de ska säga, och orden klingar tomma. Nog är det bättre att hålla käft än att komma med floskler — och uppskattning kan man visa på så många fler vis att att bre' på om hur duktig någon är.
Inte 17 förvånas vi över att vår tandläkare kan laga våra tänder — jag tror inte att det är vanligt att någon säger: "å, så duktig du är som kan borra så fint". Men till konstnärer, hantverkare och författare kan man tydligen säga det. Det är ju yrkesfolk som ofta har lika lång utbildning som tandläkaren.
Naturligtvis ska man tala om att man tycker om en tavla eller dikt — men det räcker ju.
Jag har funderat över om det hänger ihop med den allmänna infantiliseringen, som vårt samhälle tycks ha genomgått, det i kombination med en rädsla för tystnaden gör att vi babblar på utan tanke på innehållet i vårt tal.
Har vi förstört en hel generation genom att okritiskt berömma dem när de var barn? Så till den milda grad att de inte kan visa sin uppskattning annat än med tomma ord?
Även i skrift förekommer det, jag ser dagligen exempel på hur man på nätet klappar varandra nedlåtande på huvudet. Inte är det väl så vänskap fungerar? Mina vänner och jag, ger sällan varandra beröm — vi finns där för varandra, vi umgås per brev eller i verkliga livet, vi ger varandra konstruktiv kritik, vi lutar oss mot varandra — men jag kan inte minnas att vi någonsin sagt att någon är duktig. Vi ta'r helt enkelt för givet att vi är duktiga, var och en efter sin förmåga.
Nyligen läste jag en artikel i detta ämne, en psykolog som skrev måttfullt och insiktsfullt om oskicket att breda på med beröm, i alla lägen.
Att ge beröm
Alla behöver vi uppskattning och uppmuntran — men det kan ske på olika sätt. Om en sjuåring tycker att jag har gjort något fint och tycker att jag är duktig, då är det helt OK. Jag kan fråga vad som är fint med det, och vi kan diskutera hur lång tid det ta'r att lära sig olika saker. Men när vuxna lägger sitt beröm på samma nivå, känns det som de inte riktigt vet vad de ska säga, och orden klingar tomma. Nog är det bättre att hålla käft än att komma med floskler — och uppskattning kan man visa på så många fler vis att att bre' på om hur duktig någon är.
Inte 17 förvånas vi över att vår tandläkare kan laga våra tänder — jag tror inte att det är vanligt att någon säger: "å, så duktig du är som kan borra så fint". Men till konstnärer, hantverkare och författare kan man tydligen säga det. Det är ju yrkesfolk som ofta har lika lång utbildning som tandläkaren.
Naturligtvis ska man tala om att man tycker om en tavla eller dikt — men det räcker ju.
Jag har funderat över om det hänger ihop med den allmänna infantiliseringen, som vårt samhälle tycks ha genomgått, det i kombination med en rädsla för tystnaden gör att vi babblar på utan tanke på innehållet i vårt tal.
Har vi förstört en hel generation genom att okritiskt berömma dem när de var barn? Så till den milda grad att de inte kan visa sin uppskattning annat än med tomma ord?
Även i skrift förekommer det, jag ser dagligen exempel på hur man på nätet klappar varandra nedlåtande på huvudet. Inte är det väl så vänskap fungerar? Mina vänner och jag, ger sällan varandra beröm — vi finns där för varandra, vi umgås per brev eller i verkliga livet, vi ger varandra konstruktiv kritik, vi lutar oss mot varandra — men jag kan inte minnas att vi någonsin sagt att någon är duktig. Vi ta'r helt enkelt för givet att vi är duktiga, var och en efter sin förmåga.
Jante i repris
Eftersom jag inte vet när jag kan peta in datortid nästa gång, gör jag det enkelt för mig, och repriserar ett gammalt inlägg, istället för att besvara kommentarer just nu. Ett inlägg som för några år sedan fick en del tänkvärda kommentarer.
Jantelagen, en uppdiktad lag
Yankee Wink Hollow
Charles Wysocki
Avund och vrede förkortar livet,
och bekymmer gör en gammal i förtid.
Syraks bok
Jag tycker att det är beklämmande att så många har en så'n dålig uppfattning om sina medmänniskor. Eller är det en dålig självkänsla som gör att man tror att alla andra ser ner på en?
Jag tror inte på Jantelagen — eller den svenska kungliga avundsjukan. Det blir en självuppfyllande profetia.
Jag säger alltså inte att det inte finns avundsjuka — men jag hävdar att den inte är värre i Skandinavien än någon annanstans. Avundsjuka, missunnsamhet och översitteri finns i alla kulturer. Men trots allt finns det ännu mer av omtänksamhet, hjälpsamhet och välvilja — i Sverige, liksom i andra länder.
Se'n jag började skriva på det här inlägget har jag läst några bloggar, och blev rätt förvånad när tre av dem nämnde Jantelagen.
Arachis hypogaea
När man läser vad Anne-Marie och jag skrivit om jordnötssmör, verkar det nästan som om man bara gör jordnötssmör av jordnötter. Faktum är, är det bara är i U.S.A. som man är så ensidig. Och det är mest i Amerika som man har problem med jordnötsallergi, vilket tycks bero på att man där rostar nötterna (fröna) — enligt Wikipedia. En allergi som kan vara dödlig, och som har gjort att man i många skolor och på andra offentliga platser förbjudit jordnötter. Men de olika intresseorganisationerna, framhåller att det trots allt bara är 1 -2 %% av befolkningen som är allergiska, för alla andra är det ett utmärkt gott och nyttigt födoämne.
Första gången jag hörde talas — eller rättare sagt läste — att man kokade de färska jordnötterna, var i en tysk mattidning (jag tror att det var meine familie & ich), där man frågade kända personer vad de hade för billiga favoritrecept. Jimmie Carter ger då receptet till sin ”ostring med jordnötter”.
300 g riven emmentaler ost, eller gouda
5 msk majonnäs
peppar
100 g malda jordnötter
½ riven lök
chilipeppar
Blanda alla ingredienserna väl. Använd malda jordnötter till att ”bröa” en kransformad (eller annan) form. Fyll formen med blandningen och låt den stå i kylskåpet tills den är fast. Vänd upp på ett fat. Fyll hålet i mitten med vackra bär eller frukt.
Det receptet jag aldrig provat, en avskrift har legat i receptlådan i flera evigheter, utan att jag kommit till skott. Om någon modig bloggare ger sig i kast med det, vore det roligt att få en rapport!
Ett lite annorlunda recept för en mer vuxen jordnötssmörssmörgås (vilket ord!) hittade jag häromdagen. Det provade jag genast — och gillade det, även om jag inte använde aprikossylt till, som rekommenderades — jag skar tunna äppelskivor, och tyckte det var gott. Jag kan tänka mig att nästan vilken annan frukt eller grönsak, passar till den här kryddiga, och rätt starka blandningen.
2 msk jordnötssmör
½ tsk curry
½ tsk ingefära
vitlök efter smak
De föreslår också att man ska blanda koriander med jordnötssmöret — det är inget för mig, men kanske för dig Åsa?
För den nyfikne finns det finns mycket att hämta om jordnötter på nätet — både fakta om plantan, och recept.
Möss älskar jordnötssmör, det är ett utmärkt bete att ladda råttfällor med.
torsdag 25 april 2013
Repriserat skavsår
med anledning av föregående inlägg.
Swallowing pride never choked anyone
Lao-Tse (604 f.Kr-531 f.Kr)
Musikanta ville ha mer kött på de stolta benen, så jag repriserar ett inlägg från 2010. Detta, i mina öron, missbruk är alltså inte nytt — och jag är väl medveten om att många, kanske de flesta, inte håller med mig.
Jag tycker visst att det finns tillfällen när ordet är berättigat, men nu är inflationen så hög att ordet inte räcker till när man verkligen behöver det. Vi får kanske återinföra ordet yvas — men helst inte begreppet.
In general, pride is at the bottom of all great mistakes.
John Ruskin
Ett världsligt ord
Jag misstänker att det är amerikanarnas (miss)bruk av ordet stolt som drabbat — ja här är det befogat med drabbat — oss. Inte 17 var vi stolta över allting från att ha gjort vad man måste till att ha stickat färdig en tröja för, låt oss säga 20 år sedan.
Jag kan vara glad och tacksam över en massa saker och belåten eller nöjd när jag slutfört ett arbete — men för mig är steget därifrån långt till att vara stolt. Och hur man kan vara stolt över en annan person övergår mitt förstånd (vilket i och för sig inte säger så mycket).
För den som vill fördjupa sig i etymologin och inte har Elof Hellquist hemma i bokhyllan finns han här.
Och så här säger SAOB om stolt:
stol⁴t, adj. -are n. o. adv. == . ANMÄRKNING: Anm. Det är ovisst om uttr. "stolt gräs" i nedanstående språkprov är felaktigt för stålgräs o. om detta avser gräset Nardus stricta Lin., stagg, l. t. ex. Gentianella campestris (Lin.) Börner, fältgentiana. I Dalarna och Me(de)lpa(d) några bruka mycket hafwa sin boskap i fiellen 12 à 16 mihl, ty inunder gettingar och stolt gräs, der de hafwa sina miölkbodar. LINNÉ Skr. 5: 153 (1732); jfr utg:s not. Därs.: An tagligen felskrifning i st. f. stålgräs (Nardus stricta). (förr äv. stållt, stålt(h), stålitt) [fsv. stolter, ståtlig, skön, framstående, fin, stolt; liksom fd. stolt, stalt (d. stolt), nor. stolt, fvn. stoltr (nor. dial. stolt) av mlt. stolt, högboren, förnäm, ståtlig, skön, stolt (lt. stolt), motsv. ffris. stult, mnl., nl. stout (varav d. stovt, rank (om hållning), nor`. dial. staut, duktig, flink, ståtlig), fht., mht. stolz, narraktig, övermodig, ståtlig, stolt (t. stolz); jfr äv. ffr. estout, modig, stolt (av germ. urspr.), ävensom meng., eng. stout, stolt, ståtlig, modig, kraftig, stark, av ffr. estout (se ovan); sannol. till den utvidgning av roten i STALL, sbst.² , som äv. föreligger i STULTA, v., STYLTA, sbst.
Ett ord som skaver
Minnet av en rätt förfärlig sång ramlar plötsligt över mig, när jag irriterar mig över hur man nu för tiden missbrukar ordet stolt. En sång som min kompis Lynn och jag sjöng när hon lärde mig att spela ukulele.
I'm proud to be me but I also see
You're just as proud to be you.
We might look at things a bit differently
But lots of good people do.
That's just human nature
So why should I hate you
For being as human as I?
We get what we give.
If we live and let live
We'll both get along if we try.
I'm proud to be me, and I also see
You're just as proud to be you.
It's true!
You're just as proud to be you!
OK, tanken är god — det är första och sista versen som ger mig gåshud över hela kroppen (och inte av välbehag).
onsdag 24 april 2013
tisdag 23 april 2013
Mormors nothylla
Jag grabbade tag i de 30 översta arken, tog ut dem på trappen, där jag skakade dammet av dem. Ser att de utgör ett sannskyldigt potpurri. Förutom dagsländor finns där Rangström, Alfvén, Populär piano-skola med klaviatur-tabell för snabba inlärande. Ny lättfattlig undervisningsmetod för barn författad af Heinrich von Blocklet”, Wermländingarne, Zd. Fibichs Poem och Reverie av W. Prisowski — ja de senare får kanske räknas till dagsländorna de också, även om de fortfarande spelas. Jag önskar verkligen att min förmåga att spela piano sträckte sig bortom pekfingervalsen — jag kan förstås alltid skylla på att pianot är ostämt.
Överst ligger “I Love A Little Cottage”, min mormor har daterat de flesta av sina noter (tack Ruth!), så jag vet att hon köpte det den 25 februari 1924. Då kostade det 40 cent — 1 dollar 1924 motsvarar 13.61 dollar i dagens penningvärde.
Jag har lärt mig att kompositören, Geoffrey O'Hara (1882-1967) var en välkänd och respekterad kompositör med mer än femhundra populära sånger och psalmer på sitt samvete.
Även om textförfattaren Roscoe Gilmore Stott, tycks det bara ha funnits gott att säga, förutom att han skrev, både böcker och för många välkända magasin, undervisade han i engelska och var en omtyckt talare. Hans första bok, en diktsamling från 1914 finns i nytryck — även i Sverige. "The Man Sings" heter den.
måndag 22 april 2013
En utdragen procedur
Glaset det handlar om, ser ut som det här,
fast det är större. (Den som känner igen kyrkan
får ett hedersomnämnande och en virtuell
hurrning — inte hurring! Det senare ordet finns
inte med hos NE, men nog finns det?)
Som en del av er vet, är min mor till åren kommen, och klarar sig inte utan hemtjänsts, minst sagt, tvivelaktiga insatser.
Före jul rev en av tjejerna ner ett fotografi av min mormor. Fotot stod på ett litet bord, och tjejens förklaring (men ingen ursäkt) var att det fastnade i filten. Nu kan jag inte för mitt liv förstå vad filten hade på det bordet att göra — men det är en annan historia.
Jag tror att den här sortens fotoramar (som inte är en ram) var populära i början av förra seklet — fotot sitter bakom ett tjockt glas, med snedslipad kant, som är fastspänt i en rätt spinkig metallställning. Alltså, glaset gick i två delar, vilket jag i ett mejl meddelade en av cheferna på hemtjänst. Jag utgick från att all personal är försäkrad och att det inte skulle vara någon stor affär.
Efter två månade hade jag fortfarande inte fått svar på mitt mejl (vilket är helt normalt i vår kommun). Då skickar jag ytterligare ett mejl och frågar när jag får ersättning för glaset — ett mejl som jag får svar på, med en undran om vad glaset kostar. Jag har haft telefonkontakt med en glasmästare och kunde tala om att det blir ett relativt dyrt kalas, glaset, cirka 17 x 7 cm, kommer att kosta mellan 1000 och 1500 kronor. Den uppgiften fick kommunen att be om glaset så att de kunde laga det. Enligt glasmästaren är glaset irreparabelt, men efter att ha fotograferat det, ger jag det motvilligt ifrån mig för att kommunen ska kunna beställa ett nytt. Sedan dess har en total tystnad rått, ända tills jag för några dagar sedan frågade när jag skulle få det nya glaset. Jag menar, hur svårt kan det vara för en kommun att anmäla en skada av det här slaget till sitt försäkringsbolag? Kanske har vår fattiga kommun underlåtit att betala sina premier.
Jag har nyligen haft kontakt med en tjej på något som heter Insplanet. Jag har aldrig hört talas om dem tidigare — det har nog inte min kommun heller, jag ska kanske rekommendera dem att vända sig dit för en översyn av sina försäkringar.
söndag 21 april 2013
Lördag med Gutenberg
Gutenberg har rätt många böcker för barn, med förslag på hur man sysselsätter sig. Dagens fynd riktar sig till flickor, naturligtvis med en baktanke att de små flickorna en dag ska bli goda och driftiga husmödrar.
Det är en bok med över 600 illustrationer, och så många förslag på vad man kan göra, att jag sannerligen inte vet hur jag ska kunna välja bara några få exempel.
T is easier than sewing or knitting or crocheting, and comes so natural to many of us that one would almost think we should know how to weave without being taught. Why, even some of the birds do a kind of weaving in their pretty, irregular fashion, and it was probably from the birds and other small, wild creatures that the earliest human mothers took their lessons in weaving, and learned to make the mats for their babies to sleep on and baskets for carrying their food. No one knows how long ago these first baskets and mats were woven, but in the beginning weaving was done without looms. Afterward rude frames were tied together and hung from the limbs of trees, then softer and more flexible material was used and finer fabrics were woven. To this day almost the same kind of looms are used by the Indians in our far Western country, many miles away from the roar and clatter of machinery, and on them are woven the wonderfully beautiful Navajo blankets for which Eastern people are willing to pay such large sums.
Bokens första del ägnas åt praktiska projekt — hantverk — att tillverka saker, som kanske närmast kan beskrivas som hobbyarbeten. Medan andra hälften av boken kallas rekreation, och inkluderar lekar och liknande sysselsättningar.
Vad barn leker i dag, har jag ingen aning om, men jag tror nog att de flesta i min generation lekt affär — även om vi nöjde oss med enklare doningar än vad som föreslås här. Jag kan tänka mig att tunnor är en bristvara i dag, men boken föreslår att man kan lägga en skiva över ett par stolar om inga tunnor finns att tillgå.
Man lär sig att vika en portmonnä till sina hemgjorda pengar medan jag hittade beskrivningen till korgen i bokens första avdelning.
If you find that you need more and a greater variety of candy
manufacture it of strips of bright-colored paper rolled into the form of paper lighters about the length and thickness of ordinary stick candy. These mingled together in a separate glass jar or piled upon the counter add to the attractiveness of the store. Hard lump candy of various-sized pebbles will probably sell well, but if upon trial the demand is not as great as desired, you might wrap each pebble in a bit of bright paper to enhance its appearance; then the customers will doubtless invest more liberally in the gay-colored sweetmeats. Small candy balls, red and white, may be made of the red and[318] white clover-heads picked close to the blossom, leaving no sign of the green stem visible. Keep the different colors separate, placing all of the red clover candy flat down in one layer on the inside of a box-lid, where it will look bright and pretty. The upturned edges of the lid prevent the clover from rolling out. White-clover candy will appear to better advantage if you place a piece of colored tissue-paper in a box-lid, allowing the edges of the paper to stand up a trifle beyond the sides before arranging the white clover in the lid. Gather a variety of grasses, roots, and leaves, tie them up in little bunches with strings formed of several pieces of long grass twisted or braided together, and sell them as soup-seasoning herbs. Large bouquets of white clover-blossoms with long stems and no leaves when bunched together, forming a white mass on the top, and then surrounded by large green leaves tied in place with braided grass, make excellent imitations of cauliflowers. Use the round, flat hollyhock-seed for crackers; peel off the outside green cover and the crackers will be white. You can pretend large-sized poppy-seed vessels are green tomatoes, which your customers will be glad to buy for making pickles. Have everything connected with your[319] store neat and orderly, and conduct it in a business-like manner.
Do not forget to make bars of soap of moist clay or earth. Have the clay only soft enough to mould and cut with an old knife; when of the right consistency form the cakes, making them all the same size. Cut the edges smooth and even and lay the soap on a board in the sun to harden sufficiently to handle with ease.
You might also use moist clay for butter, and cut off portions as customers call for it, weighing the butter in your scales to obtain the exact quantity desired by each purchaser. Now try and think of other supplies you can make of the moist clay.
fredag 19 april 2013
Ett bespisningsunder?
Nej, det vore att ta i att kalla mitt brödexperiment för ett under — men jag vill nog påstå att jag lyckades tänja på brödet.
Jag tar mig sällan tid att försöka med nymodigheter, när det kommer till bakningen. Det blir ett standardbröd i standardstorlek (½ liter degspad). Jag använder det mjöl jag råkar ha hemma, och häver i nötter, frukt eller frön efter samma princip.
Men så en morgon när jag satte min deg, flög det i mig, att jag skulle göra vad jag tänkt länge — bara baka ut en liten del, och så spara resten av degen i kylen, för nya experiment nästa dag.
På det hela taget, blev det bra — även om livet kom emellan och jag inte hade så mycket tid till de dagliga experimenten.
Den långa jästiden, gjorde att jag fick ut mer bröd av degen än vad jag vanligtvis får. Det kändes nästan lite magiskt att de första dagarna, plocka fram bunken och finna att det var lika mycket deg, som från början, trots att jag använt en god del, dagen dessförinnan.
bröd subst. ~et, plur. ~, best. plur. ~en
ORDLED: bröd-et
• ett grundläggande livsmedel bakat av mjöl från säd o.d., vanl. tillsammans med jäst; vanl. föga sötat: brödburk; brödkant; formbröd; knäckebröd; rågbröd; tunnbröd; vi äter ~ även till middagen; hårt ~; mjukt ~; vitt ~; rostat ~; hembakat ~; fyra skivor ~; sitta i fängelse på vatten och ~
BET.NYANSER: a) om enstaka limpa el. kaka el. skiva därav: kan jag få ett vitt ~ b) överfört uppehälle {brödföda}: levebröd; vårt dagliga ~; ~ och skådespel; strukturomvandlingen tog ~et ur munnen på många anställda; tjäna sitt ~; den enes död är den andres ~ c) om sötare bröd, kaka e.d. till kaffe: kaffebröd; småbröd; wienerbröd
IDIOM: den enes ~ (är) den andres död det som är bra för ngn är dåligt för ngn annan; i brist på ~ äter man limpa har man inte det ena får man ta det andra antingen sämre el. bättre
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. bröþ; gemens. germ. ord, trol. urspr. 'ngt jäst'; besl. med brygga
Dag 5. rådde fortfarande tidsbrist, tillsatte bara müsli, och lade sista degbiten i en form.
Det blev inte mycket av alla mina tankar om att tillsätta olika saker. Men nu när jag vet att degen klarar sig utmärkt i minst fem dagar, så gör jag kanske om experimentet när jag tror mig ha bättre om tid.
There was a delightful fragrant odor of fresh bread in the town, and this made the little girl more hungry than ever.
ur "The Emerald City of Oz" av Frank L. Baum
Vad jag undrar över, är varför det inte doftar lika mycket som vanligt, när jag gräddar dessa väljästa bröd.
torsdag 18 april 2013
Give me oil in my lamp
keep it burning..
Vår kökslampa är inte mer än fem eller sex år gammal (det betraktar jag som praktiskt taget nytt). Av någon anledning har den ända sedan början förbrukat glödlampor snabbare än någon annan armatur i huset. (Ja, den gamla sortens glödlampor). Ett par månader, och sedan har jag fått byta.
Häromdagen var det bytardags igen. För att byta lampa får jag lov att tippa lampan en aning åt sidan, när jag gjorde det, föll glödlampans glas ned på bordet. Nu har jag ingen aning om hur jag ska kunna få bort resten av lampan utan att få en stöt, eller göra mig illa på någon vass del.
Måste jag plocka ned lampan?
Någon som har ett gott råd eller två?
Häromdagen var det bytardags igen. För att byta lampa får jag lov att tippa lampan en aning åt sidan, när jag gjorde det, föll glödlampans glas ned på bordet. Nu har jag ingen aning om hur jag ska kunna få bort resten av lampan utan att få en stöt, eller göra mig illa på någon vass del.
onsdag 17 april 2013
Årstidsbundet språk
A Potter. från "Orbis sensualium pictus"
av John Amos Comenius
publicerad 1658
Är det någon som minns när vi började använda ordet potthål, på svenska? Kan det vara för ungefär tio år sedan? Förr talade vi väl bara om tjälskott, tjälskador och gropar i vägen. Nu hör man det så gott som dagligen, så här års. Ännu har jag aldrig hört någon säga chuckhål — men det kommer nog.
In 17th century England, in the "pottery district" known for its rich, clay soil, potters would dig holes out of the roads because they did not want to take away from any land that was being used for cultivation. Unfortunately, their "pot holes" made the roads dangerous, and eventually the practice was forbidden.
Tyvärr minns jag inte var jag hittade ovanstående citat, som jag använde på en annan blogg för några år sedan. Med tanke på att man använder ordet "pothole" även för andra sorts hål, vet jag inte hur korrekt det är.
måndag 15 april 2013
En parlamentarisk dröm
Varje gång våra nyheter rapporterar om hur man i det schweiziska parlamentet diskuterat huruvida man ska köpa Jas Gripen eller ej, så minns jag den eftermiddagen jag besökte parlamentet i Bern.
Vi var en grupp tonåringar som skulle bibringas lite schweizisk bildning. I samlad tropp tågade vi upp till parlamentets åskådarlektare, där satt redan så många åhörare, att vi blev tvungna att sprida ut oss på sittplatser långt ifrån varandra, Jag hamnade bredvid en av pelarna — inte den närmast i bild, men en likadan, som man kan ana rätt högt upp i bildens högra hörn. Det var varmt, jag var trött, och att lyssna till en diskussion om tomtpriser, på schweizertyska kräver koncentration. Det kunde jag inte uppbåda, jag lutade mig mot pelaren och somnade. Jag sov så gott, och drömde att jag satt på en alpäng och hade det skönt. Men så kom en ko och ville dela min matsäck med mig. Men det ville inte jag, så jag höll hårt i min påse med matsäcken, och kossan buffade på mig. Men nog var det underligt att kon talade tyska med mig, och att andra kor skrattade åt oss. När jag äntligen slog upp ögonen, tittade jag inte in i några koögon, men väl in i en äldre herres skrattande ansikte. Vår grupp var på väg ut, men de nådde inte fram till mig, så till slut hade det vandrat ett budskap genom bänkraden — att döma av de många leende ansiktena hade många engagerat sig i väckelserörelsen.
söndag 14 april 2013
Det är gott med en kompis
när man kommit på fel köl i livet.
Fast får man tro en av kommentatorerna, så är det inte en vänskaplig gest.
Fast får man tro en av kommentatorerna, så är det inte en vänskaplig gest.
lördag 13 april 2013
Tyst katzenjammer
Jag har aldrig frågat min älskling, vad han tycker om det här ljudet. Vet egentligen inte varför jag skulle göra det heller. Men filmen får mig att minnas vår pudel Mick som understundom hade besvär med magen — och veterinären rekommenderade Entero-Vioform. (Det här var före SMON skandalen — eller i alla fall innan Olle Hansson skrivit om den.) Vi förvarade tabletterna, tillsammans med andra medikamenter i översta lådan av en hurts. Såvitt jag minns, fick Mick inte tabletter särskilt ofta, men varje gång vi drog ut den lådan räckte han ut tungan och skakade på huvudet.
torsdag 11 april 2013
Lagom lättsam läsning
Det finns dagar då jag kommer till slutet av en sida, och inte har en aning om vad jag läst. Då är det dags att ta’ till färdigtuggad litteratur.
De som har talat böcker med mig, vet att jag brukar säga att jag inte läser deckare — de vet också att det är en sanning med modifikation.
Jag har aldrig gillat spännande böcker, eller filmer, i den mån jag sett några, redan som barn var Fem-böckerna och Bröderna Cartwright, för spännande för min smak. Så om jag väljer att läsa en deckare är det inte för mordets skull, nej, jag vill ha en god miljö- och personskildring — en mysdeckare. Då passar, för det mesta, de brittiska deckarna som ofta benämns som tillhörande “the golden age of detektive fiction”. Rätt många räknas dit, jag märker att de flesta jag kommer att tänka på är skrivna av kvinnor; Agatha Christie, Dorothy Sayers, Josephine Tey, Margery Allingham, Ngaio Marsh. Den enda mannen jag kommer på just nu är Ellery Queen, som ju var två; kusinerna Daniel Nathan och Manford Lepofsky. Jo, G. K. Chestertons Father Brown böcker gillar jag, men jag vet inte om de räknas till den gyllene eran.
Patricia Moyes debuterade inte som deckarförfattare förrän 1959, men i god “golden age anda”. Hon är tämligen bortglömd i dag, och många bibliotek har gjort sig av med hennes böcker. Men några av dem har kommit ut i nyutgåvor. Hennes första bok “Dead Men Don’t Ski” finns alltså i handeln nu. Jag trodde jag läst alla hennes böcker — inklusive "Tala med din katt”, hon var nämligen kattfantast — men den första deckaren tycks jag ha missat, vilket jag tyckte att jag borde råda bot på.
Och vad tyckte jag då?
Nöjsam, ja, för all del. Men jag tycker nog att vad hon skrev senare var bättre. Ändå njöt jag av läsningen, för hela handlingen tilldrog sig på en liten ort i de Italienska alperna. Trakter som jag varit i, vilket gjorde läsningen till en snabbförflyttning till alperna, och de små pensionaten där. Jag kände doften av middagsmaten, som alltid sitter i väggarna på dessa trächalet, jag njöt av att i min fantasi vandra på bygatan i byar där jag varit, och att slinka in på Schmitds café, en mulen dag.
Precis av samma skäl alltså, som jag uppskattar många andra böcker, där jag hittar en trygghet i en välkänd miljö.
Jag berättade nyligen att jag läst Veryl Anne Grace första bok. Nu har jag även läst den andra boken om Martha Williamson (en tredje bok är på gång). Liksom den första boken, är det en bok där jag känner igen mig i både samhället och den textila miljön — så pass mycket att jag får lite hemlängtan (bortlängtan?).
En annan författare som trampar i den gyllene erans spår, är Jill Paton Walsh, och hennes fyra böcker om sjuksköterskan Imogen Quy. Det var ju hon som avslutade Dorothy Sayers sista bok om Lord Peter.
Och i dagarna kommer Jacqueline Winspears tionde bok om Maisie Dobbs ut. Det vill säga, den har redan kommit ut, men ännu inte nått de svenska bokhandlarna.
onsdag 10 april 2013
På tal om jordnötter
En variant som varken Anne-Marie eller jag har nuddat vid.
Men ser inte jordnötterna ovanligt ojordnötiga ut?
Men ser inte jordnötterna ovanligt ojordnötiga ut?
Skrämmande läsning
ändå rekommenderar jag den.
Jag började min läsning häromdagen, och är bara i början av boken, men jag har redan, antecknat sidor och stycken som jag vill dela med mig av. Men jag inser att då skulle jag få läsa hela boken högt — eller lägga ut den på nätet, vilket naturligtvis inte låter sig göra. Allt jag kan säga är att om du vill veta vad som händer bakom kulisserna, läs boken!
Mycket är ju en bekräftelse av sådant vi anat, precis som i Mats-Eric Nilssons “Den hemlige kocken”, som jag nog tror att många av er redan läst.
“Salt, Sugar, Fat”, för också tankarna till en annan bok: “In Praise of Slow” av Carl Honoré. (Finns även i svensk översättning). Inte därför att det finns några som helst likheter, utan för att boken, som hörs av titeln, handlar om motsatsen till snabbmaten — och det snabba livet.
Och när jag ändå håller på att associera, kan jag ju slå ett slag för Owe Vikströms bok “Långsamhetens lov”. (Frågan är bara vilken bok den i sin tur, leder till — några förslag?)
tisdag 9 april 2013
söndag 7 april 2013
Johannes bröd
Jag hade inga som helst planer på att ägna ännu ett inlägg åt bröd och andra husligheter — men min lördag med Johannes (Gutenberg) fick mig på andra tankar. Där hittade jag “Housekeeping in Old Virgina” från 1878 av Marion Cabell Tyree. Författarinnan fångade min uppmärksamhet genom att i bokens första stycke nämna Fredrika Bremer:
Bread is so vitally important an element in our nourishment that I have assigned to it the first place in my work. Truly, as Frederika Bremer says, "when the bread rises in the oven, the heart of the housewife rises with it," and she might have added that the heart of the housewife sinks in sympathy with the sinking bread.
Se’n var jag fast, hur frestande det än är att citera allt hon skriver, ska jag försöka att lägga band på mig. Men det kommer nog ändå att bli en hel del.
Författaren börjar med att uppmana sina läsare att öva sig på att baka, man ska hålla på ända tills man lyckas. Då kan man nämligen instruera sin kokerska i konsten att baka gott bröd.
Hon talar om vikten av att använda sig av goda råvaror, och lär oss hur vi ska behandla mjölet:
Good flour is an indispensable requisite to good bread. Flour, whether old or 20 new, should always be sunned and aired before being used. In the morning, get out the flour to be made up at night for next morning's breakfast. Sift it in a tray and put it out in the sun, or, if the day is damp, set it near the kitchen fire. Only experience will enable you to be a good judge of flour. One test is to rub the dry flour between your fingers, and if the grains feel round, it is a sign that the flour is good. If after trying a barrel of flour twice, you find it becomes wet and sticky, after being made up of the proper consistency, you had better then return it to your grocer.
Vi får lära oss att degen ska knådas i en halvtimme, utan uppehåll, och att man ska använda en klocka för att ta tid, annars är det lätt gjort att tro att man knådat en halvtimme, när det i själva verket bara gått fem minuter!
Och, för allt i världen, knåda inte brödet en andra gång. Det är ett säkert sätt att förstöra baket!
Tänk också på att inte bara magen ska ha sitt — det är viktigt att brödet är en njutning för ögat:
Do not constantly make bread in the same shapes: each morning, try to have some variation. Plain light bread dough may be made into loaves, rolls, twist, turnovers, light biscuit, etc., and these changes of shape make a pleasant and appetizing variety in the appearance of the table. The addition of three eggs to plain light bread dough will enable you to make French rolls, muffins, or Sally-Lunn of it. As bread is far more appetizing, baked in pretty shapes, I would suggest the snow-ball shape for muffins and egg bread. Very pretty iron shapes (eight or twelve in a group, joined together) may be procured from almost any tinner.
Jag hoppas att ni alla odlar humle, så att ni kan göra er egen jäst. Fast jag får erkänna att om det hängde på min humleodling, skulle vi få klara oss utan bröd.
YEAST.
Boil one quart of Irish potatoes in three quarts of water. When done, take out the potatoes, one by one, on a fork, peel and mash them fine, in a tray, with a large iron spoon, leaving the boiling water on the stove during the process. Throw in this water a handful of hops, which must scald, not boil, as it turns the tea very dark to let the hops boil.
Add to the mashed potatoes a heaping teacupful of powdered white sugar and half a teacupful of salt; then slowly stir in the strained hop tea, so that there will be no lumps. When milk-warm add a teacupful of yeast and pour into glass fruit jars, or large, clear glass bottles, to ferment, being careful not to close them tightly. Set in a warm place in winter, a cool one in summer. In six hours it will be ready for use, and at the end of that time the jar or bottle must be securely closed. Keep in a cold room in winter, and in the refrigerator in summer. This yeast will keep two weeks in winter and one week in summer. Bread made from it is always sweet.—Mrs. S. T.
