Pang, pang

Inte bara när det gäller djur

är det fånigt att leka död

Såg nyligen ett par småkillar skjuta på varandra — den ena med en kvist och den andra med bara handen (ni vet, med pekfingret och långfingret, medan tummen håller ned ringfingret och lillfingret). De var säkert inte mer än fyra år.
När jag var fyra år tror jag knappast att jag hade en aning om att fanns skjutvapen. Men som jag talat om tidigare, tillbringade jag dagarna under skolåret på KFUK:s barnkrubba på Folkungagatan — och även på den tiden lekte små gossar krig, så jag lärde mig så småningom att man kan skjuta ihjäl varandra på skoj.
En av killarna var den stolte ägaren av ett cowboybälte, det hade plats för patroner — så jag blev ju tvungen att gå hem och fråga vad patroner var för något.
Hela avdelningen traskade ofta iväg till Vitabergsparken för att leka — där på sydsidan (sydost kanske) fanns en liten lekpark (kanske finns än i dag?). En dag när vi var där och lekte blev jag skjuten. Jag minns inte om killen hade en leksakspistol eller om han bara använde handen eller en pinne, men jag minns att han han sa' "pang, pang, du är död". Eftersom jag aldrig blivit skjuten förut och inte visste hur det gick till, fick skytten instruera mig "ligg ned, med armarna rakt ut!" Efter en stund tyckte jag väl att det var obekvämt att vara död, så jag ändrade ställning. Då blev det ett himla liv på skytten, jag var ju död och fick inte röra mig. Det hela slutade med gråt och tandagnisslan, jag fick inte vara med och leka och tanterna fick rycka ut för att gjuta olja.

Två för vänskap

I had three chairs in my house: one for

solitude, two for friendship, three for society.
.......................................... Henry David Thoreau

På Gotlandsgatan, bara ett kvarter ifrån oss, fanns en leksaksaffär. Jag tror att den hade två fönster mot gatan, och för att komma in i butiken var man tvungen att gå ned några trappsteg — något jag minns som ganska vanligt, är det så fortfarande? Jämfört med dagens barn hade jag nog inte så mycket leksaker, men jag tyckte att jag hade många.
Till leksaksaffären gick man inte bara för att inhandla leksaker, jag minns att vi vid ett par tillfällen lämnade in dockor för reparation, och vi beställde en rejäl leksakslåda som gjordes efter våra anvisningar.
Att handla i småbutikerna var också en social historia, det tog sin rundliga tid eftersom livets såväl stora som små frågor skulle diskuteras. Den här leksaksaffären ägdes av ett äkta par, och det enda samtalet jag minns väl, ägde rum när vi hade skaffat hund. Då berättade mannen en lång historia om hur han blivit biten av en tax och var rädd för hundar.
Bordet på bilden köpte vi där, antagligen var det rätt nytt när bilden togs. Jag minns så väl när jag stod där i affären och skulle välja vilket bord som skulle bli mitt — ett viktigt, och svårt val. Det fanns nämligen flera att välja emellan. Till slut stod valet mellan ett målat bord med en låda och det fernissade bordet som jag valde. Det vitmålade bordet lockade därför att det hade en så söt ros målad på utdragslådan — men till det hörde bara en stol. Vad förslår en stol om man har gäster, nej det blev bordet med två stolar.

Råttfångaren från Hameln

Den äldsta bilden av råttfångaren från Hameln,

målad 1592 av Friherre Augustin von Moersperg,

efter ett kyrkfönster som fanns i Marktkirche i Hameln.

Kyrkan förstördes 1660, så målningen är utförd efter

de beskrivningar som sv fönstret, som finns bevarade.

.

Sagan om råttfångaren känner nog de flesta till — de flesta i min generation och äldre — men den gamla legenden som sagan bygger på är kanske inte lika välkänd. Dessutom är den som gamla legender plägar vara, rätt luddig. Den bygger på en faktisk händelse, men vad som egentligen tilldrog sig sommaren 1284 är inte lätt att veta.
Några råttor fanns tydligen inte med från början. Vad som hände var tydligen att 130 barn lämnade Hameln den 26 juni — det finns många teorier om varför, den troligaste tycks vara att de bildade ett barnkorståg.
Datumet den 22 juli figurerar också i berättelsen, men det tycks ha varit 1376, då man hade en rått-invasion. Och så har berättelserna flätats ihop och blivit underlag till ett antal olika sagor och dikter.
Wikipedia har en lång artikel (förhoppningsvis tillförlitlig) om händelsen och de olika teorierna — den är väl värd att läsas för den som vill veta mer.

'

pied adj.
Patchy in color; splotched or piebald.

(Life Sciences & Allied Applications / Zoology) having markings of two or more colours
[from pie an allusion to the magpie's black-and-white colouring]

Råttfångarmotivet är väl representerat i konsten, några av illustrationerna hade jag med i mitt mus-tema för några år se'n. Skriver du in "musmys" i sökrutan här ovanför så kommer alla 47 inslagen upp. (Så många gulliga möss och råttor det finns i konstens värld). Vill du bara se de två inslagen om råttfångaren finns de här och här.

Jag kommer att tänka på Nevil Shutes bok "Pied Piper" från 1942, den kom på svensk 1943 med titeln "Mannen med sälgpiporna". Jag har inte läst den se'n jag var i tonåren, men minns jag rätt handlar det om en man som hjälper barn att fly från Frankrike till England, under kriget.
Nevil Shute är oförtjänt bortglömd i dag, några har kanske sett de filmer som baserades på hans böcker, men jag tror inte att han läses ofta nu för tiden.

Så sant som det är sagt

Det måste ha varit en person med mycken livserfarenhet, som myntade begreppet "en olycka kommer aldrig ensam".



Jag började dagen med en av de enklare föresatserna, att mata tvättmaskinen. När det var dags att hänga tvätten möts jag av ett vattenfyllt golv. Har svabbat upp det värsta, men styrkt av te ska jag strax återvända för att avsluta uppsnyggningen.
Det är den här sortens minikatastrofer som ta'r tid och kraft från det planerade arbetet. Det som nu är stryktorrt, hinner förmodligen bli snustorrt innan jag hinner fram till strykbrädet. Och maten som skulle lagas och frysas står halvfärdig i kylen.

Som synes funkar datorn för ögonblicket — men jag vet ju aldrig hur länge — förutsatt att jag sitter lika stilla som en kung på sin stensockel, och för säkerhets skull håller jag andan.
Eftersom min pålitliga datorfirma inte längre servar privatpersoner, så blir jag så illa tvungen att hitta en annan tantvänlig firma som kan hjälpa mig.

Datorstrul

Blir det tyst här på bastmattan, så beror det inte på att jag är huslig eller har trillat av pinn. Nej, min dator — eller rättare sagt en sladd (tror jag) — vill inte vara med.
Jag har långt till hjälp, en hjälp som inte längre är lika behjälplig som förr i världen, så det kan bli ett långt uppehåll.

Teori och praktik går sällan hand i hand

A Woman Peeling Vegetables

William Kay Blacklock, 1872-1922

.

Han visste vad han talade om, den gode Burns, när han sa' att det bästa av planer kan gå åt skogen. Vi är nog många som insett det.

Och vem var det som sa' nå't i stil med "att varje kväll gör jag upp tusen planer, och varje morgon gör jag precis som vanligt"?

Att ladda tvättmaskinen är ju varken tidskrävande eller svårt — men se'n ska man ju ta hand om tvätten.

Jag har inte ett dugg emot att stryka och mangla (och krusa örngottsband), men det ta'r tid från annat — annat som är lika viktigt.

Man kan ju tycka att efter alla år tillsammans med mig själv skulle jag ha en bättre självkännedom. Att jag skulle ha lärt mig att planera efter min förmåga. Men nej då, varje kväll tror jag att i morgon, då ska jag göra allt jag inte gjort i dag. Och varje dag går det som alla andra dagar — när allt som är absolut nöd-vändigt är undanstökat, finns inget utrymme för alla storstilade planer.

Förr i tiden fick barnen inte gå ut och leka förrän de rensat ett visst antal rader i grönsakslandet, stickat si och så många varv på stickstrumpan eller sytt ihop ett par lappar på lapptäcket.
Frågan är om dagens barn har några av de färdig-heterna. Visste jag att de kunde rensa ogräs så kunde jag ju bjuda hit ett dagis för att attackera trädgårdslanden.
.

Lady Taking Tea, 1735
Jean-Babtiste-Simon Chardin,
1699-1779

Dags för en tepaus!

Grattis Gregor!

Gregor Johann Mendel 1822 – 1884

.somliga källor uppger att han föddes den 20 juli,

medan andra säger att det var den 22 juli

Vi har väl alla läst om det där med den fjärde kani-nen, eller var det den femte?, när vi gick i skolan. Jag talar alltså om munken Gregor som odlade ärtor i klosterträdgården, och studerade hur olika anlag ärvdes.
Jag har läst, någonstans någon gång, att han bättrade på resultaten när han redovisade vad han kommit fram till — men om detta hittar jag inget på nätet, när jag nu läser om honom.

Favoritplatsen

Kanske skulle vi kalla honom Ferdinand.

Vem ska jag välja?

För en tid sedan berättade en väninna att hennes kusin vunnit en tävling där första priset var att få äta middag med en valfri kändis. Hennes val föll på en sångare jag aldrig hört talas om. (Eller var det kanske en skådespelare?)

Det fick mig att grunna på vem jag skulle vilja äta middag med — och jag kan inte för mitt liv komma på en enda levande person jag skulle vilja äta middag med. Däremot kan jag komma på en hel massa avlidna personer som skulle vara roligt att få träffa.

Men låt säga att jag skulle komma på någon — och jag skulle få min önskan uppfylld; vad säger man?

Hej, jag tycker du sjunger bra?
Kul att träffas, jag gillar dina böcker?
Goddag, jag tycker om dina åsikter — de sammanfaller med mina?
Jag önskar att jag kunde måla lika bra som du?

Bara för att personen i fråga är känd betyder det ju inte att hon/han har förmågan att hålla samtalet igång. Alla klarar inte av att ta' emot en komplimang.

Jag siktade en gång en välkänd person när jag handlade på Konsum. Eftersom jag nyss hade hört ett jättebra föredrag av henne, så stegade jag fram och sa' att jag uppskattade hennes föredrag. Hon blev alldeles ställd, började stamma och sa' till slut, "de gör om så ofta här i affären att jag inte hittar någonting".

.

De avdöda storheterna äro:

August Macke 1887 – 1914
Chaim Potok 1929 - 2002
Christina Georgina Rossetti 1830 – 1894
Edith Louisa Cavell, 1865 – 1915
Franz Joseph Haydn, 1732 - 1809
Fredrika Bremer, 1801 - 1865
Helene Schjerfbeck, 1862 - 1946

På begäran

Den här bilden har jag visat tidigare — men nytill-komna läsare undrar var jag egentligen sitter hela dagarna. Nåja, kanske inte riktigt hela dagarna, men en god del av sommaren tillbringar jag på någon av förstukvistarna. Vi har nämligen två indentiska (som en bekant säger, på fullaste allvar) trappor — en i väster och en i öster, så det är bara att välja om det ska vara sol eller skugga.
Jag har uppenbarligen ett medfött friskluftsbehov — föräldrarna berättar att jag redan som spädbarn vrålade ända tills jag blev utflyttad. När de for ut i skärgården med Waxholmsbåt och det var ett riktigt busväder, fick de finna sig i att sitta på däck i två timmar för att inte bli lynchade av sina medpassa-gerare — vi vet ju alla vad vi tycker om skrikande ungar när vi vill sitta i lugn och ro.
Så här sitter jag alltså just nu, syrénerna är utblom-made för länge se'n, istället står här en vas med mormorsrosor. Förutom datorn har jag en boktrave och en tekopp bredvid mig. Solen skiner, och jag har lyckats förtränga allt som borde göras.

Det finns så gott om ord

krusig
krullig
knaprig
frasig
mör
spröd

bildlikt:
fast
frisk, kylig om luft o.d.
fräsch
kort och koncis
bestämd
skarp markerad
klar
livlig
rapp
.
.
Ändå envisas man med att säga krispig.
HIST.: sedan 1982; av eng. crispy 'frasig; färsk'

Säkert finns det fler, fast de här är de vanligaste.

Grattis Erle!

Erle Stanley Gardner
1889-1970

.

Erle Stanley Gardner föddes den 17 juli 1889.
Mest känd är han nog för sina drygt 80 böcker om Perry Mason, men han skrev annat också och använde många pseudonymer.
Han tycks ha varit en mycket begåvad, mycket rast-löst, mycket oförvägen och hade en obändig natur.
På universitet hann han inte ens studera en månad, innan han klippte till en av lärarna och blev utkastad från skolan. Det hindrade inte Erle från att lära sig det han ville — han skaffade sig ett jobb som sekre-terare på en advokatfirma. Där snappade han upp tillräckligt med kunskaper för att tre år senare, 1911, bli antagen till advokatsamfundet. Han öppnade en egen advokatfirma där många av hans klienter var kineser, och lärde sig kinesiska.
Det han skrev var ingen stor litteratur — det fanns de som hävdade att det inte hade något med litteratur att göra — men hans upplagor var stora och läsarna många.
Jag har läst honom med stor förtjusning — för mig är han sommarlovsläsning — jag som inte ens gillar deckare. Kanske är det det osannolika och kliché-artade som jag tycker om. Dessutom är han rolig, och att läsa honom i dag är ju intressant med tanke på att alla tekniska finesser och nymodigheter som det talas om, nu är föråldrade.
På den tiden jag gick på antikvariat brukade jag kunna hitta några Perry till rimliga priser — kanske är det dags att läsa om dem.

Grattis Inigo!

Inigo Jones, 1573-1652

Portrait of Inigo Jones painted by

William Hogarth (1697-1764) in 1758

from a 1636 painting by Sir Anthony van Dyck

.

Den engelske arkitekten, målaren och teaterdekora-tören Inigo Jones föddes den 15 juli i London.

Jag lärde känna honom i de tidiga tonåren, då jag läste Phyllis Matthewmans flickböcker. I en av böc-kerna ordnar en grupp ungdomar maskspel på sitt skollov, och hittar kulisser målade av Inigo Jones på vinden. Allt är mycket brittiskt, med herresäten och internatskolor — och så fångar man bovar i förbi-farten, eller blir instängd i grottor vid havet, när tidvattnet stiger. Inga originella intriger, men med insprängda fakta — jag lärde mig en hel del om författare, konstnärer och brittisk geografi, när jag läste hennes böcker. Minns att jag läste böckerna med en kartbok och uppslagsverk till hands.

Intelligens

Intellectuals Think They Can Make Trees

Grow if Watered with the Ink of Their Theories
Thomas Theodor Heine

.

Det är bra länge se'n jag hörde talas om Mensa första gången — föreningen för intelligenta personer (vad nu det är). Jag förstod inte vitsen med föreningen då (inte tillräckligt intelligent?) och jag förstår det fortfarande inte (min intelligens har uppenbarligen inte utvecklats med åren).
Så hade vår lokala tidningen en artikel i går om en person som är med i denna illustra förening. Eftersom den mycket slätstrukna artikeln inte på något sätt motiverade ett medlemskap, knappade jag mig över till föreningens (tråkiga) hemsida. Men blev inte klokare för det — fast det är väl inte förenings uppgift att göra mig klokare.

"Ett av Mensas syften är att identifiera och främja mänsklig intelligens så att den ska komma mänskligheten till godo. Mensa Sverige är ett forum för intellektuellt utbyte mellan medlemmarna genom lokala, nationella och internationella diskussioner, möten och föredrag."

Inte mycket att säga om det. Eller rättare sagt, jag har förfärligt mycket att säga om det. Men jag måste framhålla att så länge människor har behov av den sortens föreningar, och anser att samvaron är givande, så har de naturligtvis ett berättigande. Jag argumenterar inte mot föreningen — jag talar bara om varför jag inte skulle komma på tanken att söka medlemskap.
Visst behöver vi alla intellektuell stimulans — på den nivå där vi befinner oss — men hitintills har jag inte behövt söka mig till en organisation för att få den stimulansen. Världen är full av spännande människor, somliga mer intelligenta än jag, och andra mindre, och för mig är det blandningen som är stimulerande. Att förklara något för en förståndshandikappad person kan många gånger vara en större intellektuell utmaning än så kallade intellektuella diskussioner med jämbördiga. För att inte tala om hur ofta dessa människor, med ett annat perspektiv på världen, framlägger tankar som tål att ta till sig.

"Att bli med i Mensa ger dig tillgång till ett världsomspännande nätverk av intressanta människor att umgås och diskutera med. Vi anordnar pubträffar, spelkvällar, picknickar och mycket annat."

"Om du inte når upp till de poäng som krävs för att bli medlem i Mensa, så kan det vara så att du hade en dålig dag, var trött, okoncentrerad eller helt enkelt hade otur. Därför finns möjligheten att göra provet ytterligare en gång, denna gången med ett annat liknande test. Och du, att inte klara provet är inte hela världen; det finns mycket annat än Mensa här i livet, även om vi tycker det är ett väldigt trevligt sällskap. "

Nej, det är inte hela världen. Jag kommer att tänka på gamla tiders överliggare, en del av dem med en tentamensskräck som gjorde dem till eviga studenter. (Något som inte har ett dugg med Mensa att göra).

Jag har auskulterat i klasser för begåvade barn — mellanstadiebarn som löste sina matteproblem innan jag förstått vad det gick ut på — och visst kan det vara roligt att jobba med ungar som är ivriga på att lära sig mer hela tiden. MEN, det var inte roligt att se hur många av dessa barn ansåg sig förmer än skolkamraterna, som inte naturen varit lika generös emot.
Vi lever i en värld där vissa egenskaper betraktas som finare än andra, och jag har sett alltför mycket av intelligenssnobbism för att finna tanken på den här sortens sammanslutningar attraktiv.

Utmärkta ord och uttryck

Dialogue

Daniel Cacouault

.

luftkonditionering

dygnet runt

bla bla bla

nöjd, tillfreds, väl till mods

Sommar

Om sommaren

Om sommaren är ingen ko på isen
och blå åskmolnsbär finns att plocka i skogen.
Smultronet blöder mot tungan utan blodsmak.
Då är livet fullt sysselsatt
med att vara vad det är: ett paradisförsök.
.................................... Längs ekots stigar, 1978
............................................. Harry Martinson
.

sommar, fsv. somar, sumar m. = isl. sumar n., yngre sumarr m., da. sommer, fsax., fhty. sumar (ty. sommer) m., ägs. sumor (eng. summer); besl. med armen, armārn, sommar, ävensom sanskr. sámā, halvår, år, avest, hama, sommar, ir. sam ds.; väl egentl.: halvår o. i av-Ijudsförh. till ie. *sēmi-, halv, i sanskr. sāmi-, grek. (h)emi-, lat. semi-, fhty. sâmi- osv.; alltså tydande på en tid, då indoeuropéerna räknade blott två årstider, sommar o. vinter; se t. ex.
Schrader Reallex. s. 782. Z— Däremot är ordet icke, såsom också antagits, besl. med grek. (h)ēméra, dag, knappast heller med grek. (h)émeros, mild. — Andra indoeur. beteckningar för 'sommar' betyda i regel 'den heta årstiden', t. ex. lat. æstas (till ie. roten idh, brinna o. d.; se id 1), grek. théros, även: skördetid, sommarvärme (= sanskr. háras, glöd; jfr under det dock ej säkert besl. varm), fpreuss. dagis (se dag). — I somras, t. ex. Weste i 1807, men ännu Sahlstedt 1773: i
sommars, den regelbundna formen under hela den äldre nsv. tiden, y. fsv. i somars (-ers) 1478 osv. Sdw. Tillägg. Columbus Ordesk. har i sommars, men i wintras, o. säkerl. är somras närmast en ombildning efter den senare formen, som uppträder redan i fsv. I ä. sv. även: förra sommars o. d., nu blott i Finnl.: förra somras, sista somras. En särskilt sydsvensk (småländsk?) bildning synes föreligga i uttr. i förleden sommarse, Växiö 1703 (-ss-), J. Stålhammar (smålänning) 1704 (-å-); jfr. t. ex, fsv. i aftonse (nsv. i afse), nsv, i morse osv., varom se litteraturen i SAO 1: 664.
.
summer Season. AS. sumor. Com. Teut.; cf Du. zomer, Ger. sommer, ON. sumar; cogn. Sanskrit sámā, half-year, year, OIr. sam, summer. Summer, winter, the orig. divisions of the year, are connected with many more allusions than spring, autumn. A young lady's age is reckoned fig. by summers, an old man's by winters.

.

En dag som i dag skulle jag ju kunna skylla min oföretagsamhet på vädret — det är 24° och en luftfuktighet på 80%. Men tack och lov har vi inte den sortens väder varje dag, även om det varit i varmaste laget för att jag ska trivas. Nej, min lättja är nog en allmän sommarlättja parad med insikten att det finns annat än datorn att pyssla med när man har hus och trädgård.

Jag fotograferar inte mindre än vanligt, men jag har varit slöare än vanligt när det gäller att gå igenom bilderna. Även om alla halvfärdiga blogginslag får vänta, så är tanken att jag ska kunna visa vad som händer i naturen — men som vi alla vet blir det inte alltid som man tänkt.

Grattis Henry David!

Henry David Thoreau föddes den 12 juli 1817

.

När vi gick ut tolvan fick varje elev en bok från kollegiet — en bok som var vald med omsorg för att passa mottagaren.
Jag fick "”Skogsliv vid Walden", alltså Frans G. Bengtssons översättning, från 1924, av "Thoreaus bok "Walden, or, Life in the Woods", en översättning där inte alla orignalets kapitel finns med. Visst hade jag hört talas om Thoreau, men inte läst något av honom — och inte förrän många år senare insåg jag, hur väl lärarna kände mig, som gav mig just den boken.

Boken handlar om hans två år i den lilla stugan vid Walden Pond, juli 1845 till september 1847.
Även om Thoreaus lilla stuga (verkligen liten, ungefär 3 x 4,5 m) inte finns kvar, så var det en upplevelse att besöka Walden Pond, vandra runt tjärnen och stanna där huset en gång stod och se ut över vattnet.

Cost of Materials for Thoreau's House (from Walden)
Board's: $8.03 1/2, mostly shanty boards
Refuse shingles for roof and sides: $4.00
Laths: $1.25
Two second-hand windows with glass: $2.43
One thousand old brick: $4.00
Two casts of lime: $2.40. That was high.
Hair: $0.31. More than I needed
Mantle-tree iron: $0.15
Nails: $3.90
Hinges and screws: $0.14
Latch: $0.10
Chalk: $0.01
Transportation: $1.40. I carried a good part on my back.

In all: $28.12 1/2
These are all the material excepting the timber, stones and sand, which I claimed by squatter's right.

En av många kopior av det lilla huset
.

Ett tag var det tal på att bygga bostadsrätter vid vattnet — men jag ser till min glädje att det har bildats flera grupper som vill bevara Walden Pond. Bland annat en organisation som heter "The Walden Woods Project" som ska se till att området inte exploateras.
Vill du veta mer om Henry David Thoreau, rekommenderar jag ett besök på "The Thoreau Reader" — där finns massor med länkar till intressant läsning.

Henry David Thoreau har till och med en egen blogg! En blogg där utdrag ur hans dagböcker läggs ut.

Sister Juana Inés de la Cruz

För några dagar se'n visade jag en bild av Juana Inés de la Cruz på grannbloggen. Tack vare att Karin frågade vem hon var, så fick jag bekanta mig med en intressant kvinna.
Juana Inés de la Cruz föddes 1651 (en del källor anger 1648) i San Miguel Nepantla, i nuvarande Mexiko och dog 1695.
Hon betraktades som ett underbarn, hon läste vid tre års ålder och när hon var åtta år, skrev hon sitt första poem. Då hade hon redan läst alla böcker i sin farfars omfattande bibliotek, och tiggde och bad att få börja på universitetet. Något som familjen tyckte hon var för ung för, men de lät henne fara till Mexico City för att studera för en präst vid namn San Miguel Nepantla. Till hans stora förvåning, behövde hon endast 20 lektioner för att behärska latin.
Hon hade oerhört stora krav på sig själv, om hon inte uppnådde sina mål tillräckligt snabbt, klippte hon sitt hår kort. "Kunskap är mer begärligt än utsmyckning".
Vid den här tiden uppmärksammas hon som underbarn och Marqués de Mancera tar sig an henne, och presenterar henne för hovet.
När hon är 16 år går hon i kloster, men lämnar det ett halvår senare — en del källor säger att hon fann ordens regler för strikta, medan andra källor anger sjukdom som orsak.
Ett par år senare går hon åter i kloster, den här gången en orden som gav sina nunnor en stor frihet. Nunnorna hade egna lägenheter, många gånger i ett par våningar och med kök och badrum. Juana, liksom många andra nunnor hade sina egna tjänare. Här stannade hon resten av sitt liv, och arbetade på som bibliotekarie och revisor.
Juana var en självständig kvinnosakskvinna som skrev både skådespel, musiklibretton och poesi.
De sista fyra åren av sitt liv gav hon upp studier och världsliga ägodelar som betydde mycket för henne och ägnade sig åt välgörenhet.
Hon blev smittad när hon skötte sjuka medsystrar under en farsot, och avled den 17 april 1695.

Tack Karin, för att du frågade!

Jag har bara skrapat på ytan, det finns mycket mer att läsa om och av Juana på nätet.

Nostalgiska sommar

The Ferryman's Daughter, 1869
Thomas Brooks

.

Vi hade tre kilometer till vårt närmaste badställe, där jag bodde i de yngre tonåren. Innan jag ärvde mina kusiners röda cykel, så turades vi om att använda kompisens. Hon cyklade en bit, ställde cykeln och började gå — jag tog cykeln, cyklade om henne en bit, ställde cykeln, och började gå. Så höll vi på tills vi var framme vid badviken. En badvik med tvivelaktigt rent vatten, de var dybotten och vi var brunstrimmiga efter badet.
Så skaffade kompisens pappa en roddbåt, som han hade liggande i kanalen — hos den gamle slussvakten. Dit var det bara tio minuters promenad, så vi packade matsäck, böcker och kompisens transistorradio och traskade dit mest varje förmiddag. Så rodde vi till en ö i närheten av badviken. Det var tillräckligt långt från stranden för att ingen skulle simma ut till oss, så vi fick vara ifred på vår lilla ö.

Där på ön kom jag för första gången i kontakt med radioprogrammet Sommar — jag tror det började klockan tolv på den tiden, hade en väderleksrapport mitt i och slutade först klockan tre (om jag minns rätt).
Se'n dess har programmet ändrat karaktär och jag lyssnar sällan på det. Kanske har jag haft otur just de gånger jag lyssnat — eller också är det så att jag lever i en annan värld än de som talar, och jag förstår bara en tredjedel av det de talar om. En tredjedel går förlorad för att jag inte hör vad de säger — och den sista tredjedelen är jag i regel inte road av.

Jag tillhör den gamla stammen som njöt av Barbro Alvings Sommarprogram.

Och gillade Torsten Ehrenmark och

Hasse Alfredson
Åke Ahrenhill
Gunnar Arvidsson
Tage Danielsson
Britt Edwall
Åke Falck
Bengt Feldreich
Per-Ander Fogelström
Hatte Furuhagen
Sigge Fürst
Gösta Knutsson
Sven Lindahl
Per-Erik Lindorm
Maud Reuterswärd
Jan-Öjvind Swahn
Elisabeth Söderström............

Idag var Meta Velander Sommarvärd, och det var som på den "gamla goda tiden". En föredömlig diktion och trevligt småprat, då kan jag stå ut med nästan vilken musik som helst.

Grattis Camille och Marcel

Båda var de födda den 10 juli.

Självporträtt
Camille Pissaro, 1830-1903

Marcel Proust, 1871-1922
Jacques-Emile Blanche

Genmodifierad mat

Majs är en av de grödor som genmodifieras.

.

I går kom ett mejl om genmodifierad mat:

Hej

EU har nyss beslutat godkänna genmodifierad mat trots att 60% av befolkningen är emot detta och att det krävs mer forskning som visar att genmodifierad mat är lämpligt som människoföda.

EU struntar i ett 60% av dess befolkning vill nåt annat, alltså att åtminstone först ta reda på ALLA fakta innan de
godkänner en så viktig lag som detta är!

1 miljon röster kan tvinga EU att INTE tillåta genmanipulerad mat förrän en grundlig och opartisk forskning skett!

Var med DU också!!! Tro inte att världens ledande livsmedelsföretag skulle ha något annat förstaintresse än att tjäna pengar!

Sprid nedanstående länk, varje röst räknas och är viktig om vi vill undvika att företag ska få världsmonopol på inte bara vår föda, utan även kunna styra vad vi äter!!!

Gå in och gör din röst hörd!!
Glöm inte att skriva in din adress, vilket krävs för att din röst ska gälla!

Sojabönor en annan gröda som genmodifieras

Grattis Elisabeth!

Elisabeth Kübler-Ross
1926-2004

.

I vårt samhälle är det svårt att acceptera döden
därför att den är obekant. Trots att den är
ständigt närvarnade ser vi den aldrig.

......................................... Elisabeth Kübler-Ross

Elisabeth Kübler-Ross föddes den 8 juli 1926 i Schweiz som en av tre identiska trillingar. Hon var psykiater och kom att arbeta med döende människor, många av dem barn.
Hon skrev flera läsvärda böcker om döendet och sorgarbete.

Att kräva en ursäkt

David Victorious over Goliath, 1722

Giambattista Foggini, 1652-1725

.

Tankarna fortsätter på det inslagna spåret — Davids kamp mot Goliat. Var och varannan dag kan man läsa om någon som kämpar mot byråkratin. För ofta är det ju mot regler och stelbenta byråkrater folk stångar sin panna blodig. Se'n finns det förstås felbehandlingar och förnedrande bemötande. Det sistnämnda väl så svårt att komma tillrätta med eftersom ord ofta står mot ord, och man dessutom inte alltid har samma uppfattning om vad som är kränkande.
Och så kräver man en ursäkt.
Personligen har jag så svårt att förstå hur man kan kräva en ursäkt. Vem som helst kan be om ursäkt — utan att mena något med det. Om ursäkten bara är en formsak, är den inte mycket värd — och då är jag hellre utan den.

Lycka

Skönheten är ett löfte om lycka.
...................................... Stendahl

Att vika ut sig

Kampen mellan David och Goliat*.
.

Nyligen fanns en artikel i vårt lokala blad, om en 11-årig flicka som efter en hjärnoperation förlorat förmågan att gå, och därmed inte kan komma ut eftersom hennes mamma inte längre orkar bära henne. Kommunen ställer upp och installerar en trapphiss — men fastighetsägaren säger nej!
Ett par dagar senare är fastighetsägaren villig att se över hissmöjligheten.

Tänk att det det ska vara nödvändigt att vända sig till pressen för att göra sin röst hörd — att behöva sitta i en TV-soffa och gråta, eller figurera på tidningarnas förstasidor för att något ska hända.
Jag hade en läkare som uppgivet suckade och sa' att enda möjligheten för en patient att få rätt, är många gånger att vända sig till media.
Men det är inte alla som orkar eller vill vika ut sig offentligt för att få det man har rätt till.
'
The Fight between David and Goliath
1123 Mural, 82 x 75 cm Museu Nacional d'Art de Catalunya, Barcelona This mural, removed from the wall of the church of Santa Maria at Tahull, is one of the most famous surviving examples of Catalonian Romanesque painting. The artist of this painting is referred to as the Master of Tahull. The rigid hieratic saints or Christs enthroned seen in earlier works are here replaced by a vivid and expressive representation of the fight between young David and the champion Goliath, who is depicted in chain armour and armed with a spear and shield. When the fresco was first made it included a scene in which David and Goliath were depicted side by side, David using his sling and Goliath slain by the stone. These details have been damaged beyond restoration and there remains only this scene in which David beheads Goliath. Here too the colours have faded in the course of centuries. In the Romanesque fresco we see the decorative manner of representation characteristic of the Mozarabic miniatures, that is to say, the fight is not shown as taking place in any particular landscape setting, but is depicted against a background divided horizontally by lines similar to the fesses of a heraldic escutcheon. There is also some of the crudeness seen in miniatures, for example, the exaggerated size of the hands. But the fresco represents a conscientious effort to depict the story with great accuracy, for these murals served not only to decorate the church but also to instruct the people in Biblical history. The artist clearly attempted to give the faces of David and Goliath certain individual features, introducing also such realistic details as the carrion bird beside the body, the lively drapery of the cloak and the Jewish cap on David's head. The fresco dates from a period when the fight between David and Goliath was thought of as an Old Testament manifestation of the struggle between Christ and Satan. , UNKNOWN MASTER, Spanish , The Fight between David and Goliath , 1101-1150 , Spanish , painting , religious

Grattis Frida!

Frida Kahlo föddes den 6 juli 1907.

Vardagslycka

Tea in Giverny

Friederick Carl Frieske

.

Lycka är att en vanlig vardag hitta ett tjockt tepaket i brevlådan. Kompisen har skickat favoritteet Dimakusi, som inte går att få tag på här — inga drickbara teer finns förresten här.
Fullt så elegant som damen på bilden är jag förstås inte. Ska sanningen fram, är jag inte det minsta elegant — men teet är trots det mycket gott.

Lycka

Happiness

Zelda

.

Det finns bara en verklig lycka i livet, och det är lyckan att skapa.

................................................ Frederick Delius

Ett slags födelsedag

View of Erie Canal by John William Hill, 1829

.

Den 4 juli 1817 påbörjades arbetet med att gräva Erie Canal. Den 584 km långa kanalen går från Hudsonfloden till en Lake Erie. Den öppnades officiellt den 26 oktober 1825.

(Göta kanal som är 190,5 km lång påbörjades i maj 1810 och invigdes den 26 september 1832).

Patria est, ubicumque est bene

Fäderneslandet är överallt där det är gott att vara.
.............................................................. Cicero

Patriotism is your conviction that this country is superior to all other countries because you were born in it.
...................................... George Bernard Shaw

Det var en självständighets dag i en småstad i Georgia, och det var ännu varmare då, än vad det är nu. Vi satt på campingstolar på den lilla stadens Main Street, och tittade på paraden. Brandbilar, blåsor-kester, flickor som viftade med sina stavar (bara några tappade sina), scouter och en lastbil full med småtjejer som deltog i en skönhetstävling. Inte en enda av flickorna såg glad ut — inte ens den patetiska tösen med 1 kg makeup, som vunnit titeln. Patetiskt att se flickor i förskoleålder utspökade som fnask.
När paraden var över, var det vår avsikt att åka hem och göra glass i skuggan på verandan, tillsammans med mina vänners bästa vänner. Men det blev inte så, vi stötte på andra vänner som insisterade på att vi skulle följa med dem hem. Det var alltså vänner till Lynn och Stan som vi gästade, så jag kände bara mitt värdfolk och deras vänner Trudy och Gary. Det var säkert ett tjugotal vuxna och nästan lika många barn. Det såg ut som en Norman Rockwell målning — mycket amerikanskt. Men en liten späd kille avvek från de robusta amerikanska ungarna. Det var en mörklockig vacker pojke med stora mörka ögon, jag fick aldrig klart för mig vem han var och hur han hamnat där — men jag fick den uppfattningen att han var där med sin äldre syster och att de kom från Egypten. Han talade perfekt brittisk engelska. Eftersom jag varken gillar värme eller den här sortens tillställningar, hade jag gjort det bekvämt för mig i ett skuggigt hörn av trädgården — ett hörn där jag kunde vara ifred och iakttaga det uppsluppna sällskapet.
Så blev jag medveten om att ett gräl var på gång, strax bakom mig, vänder mig om och ser att det är den egyptiske pojken och en nästan dubbelt så stor amerikansk kille som grälar om vems land som är bäst. Eftersom frågan inte gick att avgöra verbalt, så kom nävarna till användning. Jag såg att flera vuxna uppmärksammat händelsen, och var glad att slippa ingripa — men blev förvånad, arg och upprörd när jag förstod att den stora killens pappa hejade på sin son. Men så kom värden i huset, en jätte till karl, och lyfte isär kombattanterna
Den patriotiske fadern, dunkade sin son i ryggen och de egyptiska syskonen försvann.
Senare slog sig fadern ner bredvid mig och försökte få mitt gillande — men han tyckte nog att jag var konstig, jag åt ju inte den maten som han tyckte var så god, och inte höll jag med honom när han tyckte att man skulle asfaltera hela Mellanöstern och bygga ett köpcenter för amerikaner. Inte heller höll jag med om att att skandinaverna var livsfarligt vänstervridna och borde sättas under förmyndare. När samtalet blev direkt rasistiskt, ursäktade jag mig och gick därifrån. Det var för varmt för att diskutera med en person som vägrade att lyssna på mina argument.

Lycka

Vi ska vara tacksamma för människor som gör oss lyckliga, de är charmiga trädgårdsmästare som får våra själar att blomstra.
.................................................. Marcel Proust

Tåvärmare*

Öppnade nyss en liten ask som jag inte sett på år och dag. Där ligger ett halsband, stickat av plasttråd — eller heter det kanske plastsnöre. Det är minst en och en halv evighet se'n antingen min mor, eller jag, stickade det. Det var en så'n där fluga, som dyker upp med jämna mellanrum, och jag börjar grunna över människans önskan att alltid (OK, nästan alltid) skapa något.
En gång i tiden, hade man fullt upp med att tillverka allt man behövde för att överleva — och vi sena tiders barn som köper det mesta vi behöver, har uppenbarligen fortfarande ett djupt rotat behov av att skapa. Inte alltid vackra saker, och inte heller användbara prylar — jag försöker komma på alla märkliga saker som jag knåpat med under åren.
4 fyra spikar i en trådrulle, och man hade ett redskap varmed man kunde producera metervis med snoddar
4 av lite grövre plastsnören än i halsbandet, flätade vi fyrkantiga snoddar
4 glaspärlor var på modet när jag var i tonåren, manschettknappar, och smycken serietillverkades — men så vitt jag vet, använde varken jag eller någon annan, något ur den produktionen
4 paljetter, minns inte vad vi gjorde av dem — tror att vi klistrade paljetter på träknappar — det var som att valla bladlöss, men vad det blev minns jag inte
4 ett tag var det mosaik, fick en sommar en hobbysats i födelsedagspresent och gjorde ett karottunderlägg. Det är nog det enda vettiga pysslet, det underlägget använder jag fortfarande. Senare i livet klädde jag in gamla tallrikar med mosaik
4 så var det alla halvfabrikat som smörknivar och piphuvuden
Säkert har jag glömt en del av alla märkliga ting vi gjort.

* om tåvärmare

Associationer

Hedersam utmärkelse

Lyckan

Den sanna lyckan är att kunna vara lycklig utan lycka.
.............................................. Françoise Sagan