The Blue Sower, 19111891-1917
.
Med anledning av föregående inlägg, och de kommentarer det fick, kom jag att tänka på Erik Gustaf Geijers Odalbonden. Så läser jag vad Wikipedia har att säga om dikten: "Odalbonden, dikt av Erik Gustaf Geijer, skriven i april 1811. Dikten förhärligar bondens roll genom historien, men trots att författaren är historieprofessor speglas knappast den gamla ätte- och byagemenskapen i dikten, utan snarare storskiftets mera ensamma jordbrukare."
Det slår mig att vi människor, kanske inte alltid, men ofta, har en önskan att förhärliga. Vi låter inte saker vara vad de är, utan vill lägga in något i det utifrån våra egna värderingar och erfarenheter.
Har man inga talanger eller utmärkelser att komma dragande med, kan man ju alltid skryta med hur dålig och oansenlig man är.
Jag tänker inte gå in på min associationskedja — den är tämligen långsökt — men för de som inte har läst Odalsboden se'n skoltiden, så kommer den här — alla tjugo verser.
.
Odalbonden
Å bergig ås, där står mitt hus,
Högt öfver skog och sjö.
Där såg jag första dagens ljus,
Och där vill jag ock dö.
Må hvem som vill gå kring verldens rund:
Vare herre och dräng den det kan!
Men jag står helst på min egen grund,
Och är helst min egen man.
Mig låckar icke ärans namn.
Hon bor dock i mitt bröst.
Min skörd ej gror i rycktets famn.
Jag skär den lugn hvar höst.
Den jorden beherrskar har tusende ben
Och väl tusende armar dertill.
Men svårt är dem röra – min arm är ej sen
Att föra ut hvad jag vill.
Jag tror ej böljans falska lopp,
Som far förutan ro.
Den fästa jord, hon är mitt hopp,
Hon visar evig tro.
Hon närer sin son ur sin hulda barm
Den tid honom ödet gaf.
Hon fattar den säkert, hon håller den varm,
Då han dör, uti djupan graf.
Ej buller älskar jag och bång.
Hvad stort sker, det sker tyst.
Snart märks ej spår af stormens gång,
Af blixten, se’n den lyst.
Men tyst lägger tiden stund till stund;
Och du täljer dock icke dess dar.
Och tyst flyter böljan i hafvets grund;
Fast regn-bäcken skrålande far.
Så går jag en stilla stig:
Man spör om mig ej stort.
Och mina bröder likna mig,
Hvar en uppå sin ort.
Vi reda för landet den närande saft.
Vi föda det – brödet är vårt.
Af oss har det hälsa, af oss har det kraft,
Och blöder det – blodet är vårt.
Hvar plåga har sitt skri för sig,
Men hälsan tiger still;
Derför man talar ej om mig,
Som vore jag ej till.
De väldige Herrar, med skri och med dån,
Så byar och riken omkull;
Tyst bygga dem Bonden och hans son,
Som så uti blodbestänkt mull.
Mig mycken lärdom ej är tung;
Jag vet blott, vad är mitt.
Hvad rätt är ger jag Gud och Kung,
Och njuter resten fritt.
De lärde, de rike de bråka sitt vett
Att utröna hvars rätt som är god.
Mig ren är den rätt, som man värft med sin svett
Och som man försvart med sitt blod.
Jag går ej stadigt stugan kring;
Ty blir mig hogen varm.
Jag vandrar upp till Svea Ting,
Med skölden på min arm.
Med mång’ ord talar vår Lagman ej
För Kungen i allmän sak.
Men kraftigt är Allmogens Ja eller Nej
Under Vapnens skallande brak.
Och om till krig Han uppbåd ger,
Så gå vi man ur gård.
Där Kungen ställer sitt baner,
Där drabbar striden hård.
För älskade panten i moders famn,
För fäder, för hem vi slåss
Och känner ej ryktet vårt dunkla namn,
Svea Konungar känna oss.
Så sjunger gladt vid sprakande spis,
I den kalla vinter-qväll,
Den gamle man uppå bonde-vis,
Med söner sin i sitt tjäll.
Han sitter och täljer sin ålders staf.
Må hans ätt ej i Sverige se slut!
Bondens minne det sänks uti graf,
Men hans verk varar tiden ut.
.
o`dal [långt a] subst. ~en el. ~et
ORDLED: odal-en
• full äganderätt särsk. till jordegendom ⟨åld.⟩: odalbonde; odaljord
BET.NYANS: konkret om jordegendomen ⟨åld.⟩: få ett ~
HIST.: sedan runspråklig tid; fornsv. oþal 'äganderätt; odaljord'; gemens. germ. ord, besl. med adel
Först tyckte jag att det var ett stort fjolårslöv, som hade fastnat i spireahäcken. Lustigt att det hade samma form som en fågel — men det var ju det det var. En stackars tornseglare hade kraschlandat långt ner i häcken, och klamrade sig förtvivlat kvar på en kvist. Jag blev tvungen att klippa loss kvisten för att kunna flytta haveristen till ett högre beläget ställe. Det är inte helt enkelt att klättra uppför en lodrät brandstege med en fågel i ena handen — men jag lyckades och kunde lägga den ifrån mig, rättvänd, i hörnet av verandataket.
