Länge leve tekniken

Datorer är fantastiska – så länge de fungerar! Min e-post fungerar inte. Talade med en supporter i går – tyvärr talade vi inte samma språk. Jo visst, vi talade svenska båda två men ingen av oss förstod den andre. När jag frågade om så upprepade han ord för ord vad han nyss sagt. Det hade nog hjälp om jag hade hört dåligt men nu var det mina fattningsgåvor som inte räckte till. Hur som helst så gjorde han uppenbarligen något som resulterade i att jag inte har någon e-post. Det var bara att ringa igen i dag – en veritabel hinderlöpning att ta sig fram till rätt ställe. Telia tycker nog att de är smarta och kundvänliga när de har röststyrd telefon men jag tycker det är lika bökigt som att trycka på knappar. Den här supporten och jag förstod varandra lite bättre – han fixade och skrev in rätt sak på rätt plats och sa' att min e-post skulle fungera igen, det kunde ta' upp till fyra timmar men det skulle funka. Det är åtta timmar se'n nu – och jag är fortfarande utan e-post.

Medan jag har väntat på att posten skulle börja strömma in har jag tacklat nästa tekniska problem. Min infusionspump är på service och jag har en lånepump. Min egen pump och jag står på de bästa av fötter med varandra men den tillfälliga trilskades när jag skulle programmera den så det blev till att ringa nästa tekniker. Han var mer teknisk än verbal men till slut fick pumpen ge sig och göra vad jag sa'.
Är det något som jag tycker illa om så är det att ringa den här sortens samtal. Efteråt förstår jag inte riktigt varför de flesta är ju vänliga och hjälpsamma och det slutar nästan alltid bra.

I morgon ska jag leva tekniklös – så tekniklös man kan vara i vårt moderna samhälle (och en arbetande pump).

Att blogga

"How vain it is to sit down to write
when you have not stood up to live."
..................... Henry David Thoreau

I stället för att göra vad jag borde så sitter jag här och läser okända människors bloggar. Eskapism, javisst — fast tyvärr finns måstena kvar....

Kan förfäras över den svartvita värld en del människor lever i — väljer att leva i.

Jag tror de flesta religioner är representerade i min bekantskapskrets — liksom olika grader av icke troende. Det har lärt mig att det inte finns något som helst samband mellan vad folk säger sig tro och hur de beter sig. Både "onda och goda" finns representerade i alla grupper.

Bloggarvärlden tycks inte skilja sig från andra världar — och varför skulle den det? Man sluter sig samman i grupper där alla har snarlika värderingar och man kan dunka både andra och sig själv i ryggen och tala om hur bra vi är.

När jag kommit så här långt i min tankegång kommer jag att lyssna på ett radioprogram om hur vi ser oss själva — i spegeln, på foton men också i skrift. I den hemliga dagboken kanske vi försöker att få syn på oss själva men jag anta'r att vi i bloggandet mer försöker att få andra att se på oss som vi vill bli sedda.

Nu har jag förstått att bloggare kan delas in i ett otal grupper beroende på syftet med bloggen. Många tyx använda det som ett familjealbum och jag misstänker starkt att endast en mormor eller farmor återvänder regelbundet till en blog där det finns 23 bilder av Albin som badar och nästan lika många av honom när han sover....

Kanske blev jag lite förvånad när jag upptäckte hur många olika språk det bloggas på — och att engelska inte tycks vara det vanligaste.

Det förefaller som om många liksom jag skriver för en liten grupp vänner. Något som jag ibland ångrar att jag lovade. Nej, jag tänker inte lägga av — inte än. Men ni kära vänner får finna er i att det varken blir regelbundet eller så personligt som ni kanske hoppats.

I vårtid, i groddtid,

så brister frönas skal,

och råg blir råg och tall blir tall

i frihet utan val.

................ Karin Boye