Blåbärsblom

i köket vill säga. Jag plockade in lite blåbärsris för tre veckor se'n och nu blommar det. Även om det dröjer innan vi får se blåbärsblom ute så blir
dagarna längre och fåglarna sjunger — härligt!

Vår!

Skåda, skåda hur det våras.
Snön har smultit se och märk.
Än en gång skall vi bedåras
av de gamla underverk.
............ Harriet Löwenhjelm



Det var då det — när jag var åtta år och åkte kälke i Vitan. Samma kälke som jag för lite se'n letade fram och nyttjade som transportmedel för mina väskor.
Men nu har snön smält, smultit, och mig gör det inte ett dugg att Gumman Tö lyckats jaga Kung Bore på flykten mer än en månad för tidigt. Lite kluven är jag förstås, därför att dessa behagligt ljumma vintrar beror på mänsklig oaktsamhet och girighet.
Några av er har mejlat och påpekat att jag inte skrivit så ofta här — som om jag inte visste det! Det kommer inte att bli dagliga rapporter i forsättningen heller. Tänkte försöka att få upp det Mette väntar så otåligt på först — om patienten.

Möten

The comfort of having a friend may be

taken away, but not that of having had one.

Seneca

Hör Ingrid sjunga på radio i går — genast förflyttas jag en evighet eller två bakåt. Ser framför mig en knubbig treåring som står på en stol och sjunger — och några år senare som dansar med en kartong på huvudet.
Och nu på morgonen kommer Barbro och jag att tala om flickorna från Gnarp. Vid det här laget är de alldeles säkert i salig åminnelse — de var nog pensionärer redan då på den tiden det begav sig. Signe sjöng och drillade så dubbelhakorna skalv och lilla syster Maja ackompanjerade på pianot.
Så många människor som har flutit in och ut ur ens liv. Tänker rätt ofta på dem och undrar vad det blivit av dem. Brita till exempel som jag var klasskamrat med en kort tid — vi brevväxlade en kort tid innan vi förlorade kontakten. Jag skulle nog kunna spåra henne eftersom hon har så ovanligt namn — men vad säger man efter så många år när vi har så lite gemensamt.
Och Larry vars efternamn jag aldrig hört. Vi tillbringade ett dygn tillsammans på tåget mellan Basel och Stockholm. Vi hade båda hjärtesorg, han hade blivit kär i en prostituerad i Amsterdam och jag saknade Dave, så vi tröstade varandra efter bästa förmåga. Jag glömmer aldrig hans fascination av den ljusa natten när vi mitt i natten åkte färjan från Rødby.
För länge se'n läste jag något — minns varken vad eller av vem — men det hela gick ut på att det väsentliga var mötet mellan två människor. Det var oväsentligt huruvida man träffades igen. Ja, jo — visst kan jag hålla med. I alla fall i teorin — men jag vill inte förlora kontakten med människor som betyder mycket för mig.

Vår långa branta uppfart liknar mer en rodelbana än något annat. Jag tror mig varken om att komma ned eller upp med bilen. Mat har vi nog så det räcker för en längre belägring men färskvarorna är det värre med. Så mina planer är att ordna skjuts till byn innan veckan är slut. Då kan jag gå (kana) ned till brevlådan på egen fot (rumpa). Värre blir det att komma upp med maten och paketen som jag också ska hämta. Det är tunga paket, böcker bland annat — vad står man inte ut med för att få hem sina böcker!

Tog en tur till ett av uthusen för att leta rätt på min gamla kälke så jag kan dra upp paketen. Jag minns när jag fick den, en magkälke — detta var före tefaten och plastpulkornas tid. På barnkrubban — det hette faktiskt så — hade man inte så många kälkar så vi åkte på galonbyxorna vilket också gick bra. Men tanterna hade påpekat för föräldrarna att en magkälke skulle vara en lämplig present till barnet.

Till forna dagar återgår min tanke än så gärna

På den rätt skraltiga bussen hem från sta'n i går började vi tala om barndomens och ungdomens fortskaffningsmedel.
De gamla hederliga spårvagnarna som jag kunde på mina fem fingrar. Om platsen alldeles bakom förarhytten var ledig satt jag alltid där. Det var den enda platsen där man inte hade en bänkgranne. Och jag minns faktiskt tiden när det fanns konduktörer både på bussar och spårvagnar. I rusningstid hann man inte alltid fram till konduktören innan det var dags att stiga av — så hade man tjänat 50 öre.

Tunnelbanestationen vid Slussen låg visserligen där den fortfarande ligger — men den var inte övertäckt så man kunde kika ned på stationen.
Och Katarina hissen kostade 5 öre, man köpte en pollett i en automat innan man klev in i hissen.

Vi konstaterade att det var roligt att ha varit med då — under uppbyggnaden. Roligare än att uppleva avvecklingen.