PÅ LIVETS TRASSLIGA BASTMATTA

Grattis Norman!

2012-02-03T15:13:00.000+01:00

Norman Percevel Rockwell

3 februari 1894 – 8 november 1978

Illustratören som många fnös åt, men som är älskad för sina bilder av amerikansk vardag — den vardag som för många amerikaner är den amerikanska drömmen.

Jag har läst att hans barn inte ansåg att deras barndom hade någon likhet med faderns målningar. En psykiater lär ha sagt åt honom att han målade sin lycka, han upplevde den inte.

Spring Tonic, 1936

Synden straffar sig själv

2012-02-03T09:13:00.000+01:00

Kris och Erik bor i ett gammalt villaområde, där tomterna är relativt stora och trädgårdarna uppvuxna. Det betyder att man inte kan se in till varandra, vill man visa vad man äter till frukost eller hur renoveringen framskrider måste man blogga om det.

Grannen på ena sidan är en ensamstående kvinna med en katt. En översvallande och aningen vimsig medelålders dam, som talar först och tänker sen. Erik brukar hjälpa henne när hennes dator strejkar, skruvar behöver skruvas i och dörrar går i baklås (bland mycket annat). För ett par år sen ville hon börja blogga och Erik hjälpte henne även med det. Han gav henne samtidigt en del grundläggande råd om att inte lägga ut för mycket personliga uppgifter och bilder — vilket hon glömde bort efter en vecka.

För en tid se’n hade hon problem med blogger, hon kunde inte lägga ut bilder, så hon ringde till Erik som lovade att titta in på hennes blog (han har hennes lösenord). Han hittade inga problem, men han och Kris passade på att läsa bloggen, vilket de inte gör särskilt ofta.

Där berättade grannen om reparationerna av husets badrum och gästrum, och att hon var glad att dottern, som bodde där tillfälligt, hade fått en lägenhet och snart skulle flytta — därför att när hon duschade så blötte hon ned kattsanden. Några da’r senare talade Kris med henne, och föreslog att eftersom badrummet var så stort, så skulle det kanske vara smart att flytta kattlådan från duschens omedelbara närheten. Det tyckte grannen var ett genialt förslag, så hon gick genast hem och gjorde det.

Sent en kväll en vecka senare kommer en upprörd granne springande och säger att det ligger en död man i hennes källare. Erik klädde på sig och följde med grannen hem. Redan när de kommer innanför ytterdörren hörs hur katten upprört jamar i källa-ren. (Badrum och gästrum ligger i källarvåningen, men har stora fönster i marknivå.) Väl nere i badrummet ser han en, inte död, men avsvimmad yngling, som håller på att komma till sig, och husets jättestora Maine coon katt som med pälsen på ända och svansen som en lampborste, svär och attackerar inkräktaren.

Grannen hade ju inte kunnat avhålla sig från att visa hur tjusigt hennes nya handfat var och vilket exklusivt kakel hon hade på väggarna — och naturligtvis före-under-tiden-och efter-bilder av vartenda moment av renoveringen. Vad som hänt var tydligen att gossen (19 år, bara) sett på bloggen att det bara var plast uppspänt framför fönstren. Grannen hade till och med upplyst hela världen om att fönsterleveransen var försenad, och när den skulle komma. Vad som inte framgått av bilderna, var att kattlådan blivit flyttad och nu stod under fönstret, så när han i mörkret hoppade ned i badrummet, landade han förmodligen på katten som höll på att förrätta sitt tarv. (Gossen hade kattbajs på fötterna, och katten sand på ryggen.) Det måste ha fått honom att tappa balansen, och han föll så illa att han spräckte käken mot toalettstolen.

Just när jag ska lägga ut det här, läser jag en blogg där det berättas om en liga som opererat i blog-garens bostadsområde. Obehagligt minst sagt, särskilt som de tog sig in i husen på nätterna när familjen sov på övre våningen. Det var uppenbart att de studerat familjernas bloggar med bilder av husen och i somliga fall snudd på anvisningar om var värdeföremålen fanns.

Nu var uppenbarligen inte de här killarna så värst smarta — de blev nämligen fast när en i gänget började blogga om bravaderna!

Svåra beslut

2012-02-02T17:44:00.000+01:00

Alla som har, eller har haft, djur, vet hur fasansfullt det är när de blir sjuka, och hur svårt det är att fatta, de förhoppningsvis, rätta besluten om eventuell behandling eller avlivning.
I dag har jag, under mina vakna stunder, funderat mycket på vad jag nyligen läste om katten Cyrano The Tubby Tabby.

Begravd under minnen

2012-02-02T09:13:00.001+01:00

An Elegant Lady Shows off Her Jewellery

Det är inte helt riskfritt att börja bläddra i gamla böcker — minnen och associationer väller fram som en yster bäck om våren.
Nu senast var det Susan Coolidges (Sarah Chauncey Woolsey) bok “What Katy Did”, som väckte många minnen till liv.
.
"Let's play we're grown up," said Cecy, "and tell what we mean to do."

"Well," said Clover, "you begin. What do you mean to do?"

"I mean to have a black silk dress, and pink roses in my bonnet, and a white muslin long-shawl," said Cecy; "and I mean to look exactly like Minerva Clark! I shall be very good, too; as good as Mrs. Bedell, only a great deal prettier. All the young gentlemen will want me to go and ride, but I shan't notice them at all, because you know I shall always be teaching in Sunday-school, and visiting the poor. And some day, when I am bending over an old woman and feeding her with currant jelly, a poet will come along and see me, and he'll go home and write a poem about me," concluded Cecy, triumphantly.

Cecy, som här berättar om sina nobla framtids-drömmar, var tretton år vid det här tillfället. Jag var nog ett par yngre när samma diskussion uppstod bland tjejerna i min klass. Min kompis Siv beskrev en klänning hon skulle ha — färgen minns jag inte, men jag minns att den skulle vara snäv och ha knappar hela vägen fram, som skulle gå snett från vänstra axeln och ned till fållen på höger sida. Så skulle hon ha långa rödlackerade naglar och läppstift i samma färg.
När jag sa’ att jag varken skulle ha läppstift eller nagellack, blev jag utskrattad — det hade ju alla vuxna, så det var alla säkra på att jag också skulle ha. Men det har jag faktiskt inte haft — visserligen hade jag en kort period i livet då jag la’ an på att vara dam, men det gick snabbt över och läppstift och nagellack ingick inte i den utstyrseln.
Framtidsplaner hade vi också, om än inte fullt så altruistiska som Cecys. Men inte långt ifrån, vi hade läst Enid Blytons “St. Clare böcker”, och hade bestämt oss för att grunda en internatskola. Eftersom vi inte visste något om helgon, och inte förstod oss på det där St., så tänkte vi kalla skolan St. XXX. Vi hade samma förled i våra efternamn, så de tre exen representerar dessa tre bokstäver.
Vi kom så långt i våra planer att vi började göra ritningar över skolan och gjorde ett antal schemata.

Ordet elegant använde vi nog aldrig — det var flott Siv ville vara.

Om att vika ut sig

2012-02-01T15:53:00.000+01:00

An Obliging Chimp Shows off the

Splayed Big Toe Typical of Ape Feet

Innan jag gjorde kväll i går, tog jag den sedvanliga bloggrundan, och som alltid, genererade den en hel del tankar. Som jag nyligen hört ännu fler historier om vad som kan hända, om man är för öppen-hjärtlig, rörde sig mina funderingar återigen kring exhibitionismen som frodas på nätet. Ja, jag vet, jag återkommer regelbundet till ämnet eftersom det fascinerar mig.
Tidigare på da'n hade jag talat i telefon med en kompis som jag sällan träffar, hon berättade om en del nya kläder och gardiner — vi talade säkert en kvart om färgen på knappar och olika sätt att hänga upp gardiner. Men därifrån är ju steget långt till att berätta det för hela världen, på sin blogg. Så där satt jag och grunnade över den nya öppenheten — när och hur började den. Är det samma fenomen som gör att alla (nåja, många) tror sig om att skriva läsvärda böcker. Jag tänker på alla som förr valde att bränna brev, dagböcker och allt personligt — det känns avlägset.

Så Göran Rosenbergs “Tankar för dagen”, blev bara en fortsättning på mina egna tankar. (Ta’r bara fem minuter att lyssna till.)
När jag sen läste de kommentarer som kommit in blev jag tvungen att lyssna en gång till på program-met. Dessa kommentarer visar tydligt hur olika vi uppfattar något vi hört eller läst. Uppriktigt sagt förstod jag inte ens allt som sades i kommen-tarerna, vilket för in mina tankar på ett nytt spår — hur kan jag vara säker på att motparten förstår vad jag menar. Ofta är vi så enkelspåriga och så inne i vår egen tankegång att vi inte ta’r oss tid att lyssna till vad som egentligen sägs (eller skrivs), och sällan tänker vi igenom det ytterligare en gång för att försäkra oss om att vi förstått innebörden av vad som sagts, och att vi inte bara lägger in våra egna tankar och synpunkter i det.

Vänskap

2012-02-01T09:13:00.000+01:00

Two Young Friends at Gyi Dawma Village, Myanmar

foto Nigel Pavitt

Till vän man valt skall vän man vara,

Hávamál

Vän.

Ännu ett ord som med tiden berövats sin betydelse. För jag tror inte ett ögonblick att alla människor som kryddar sina brev och mejl med “vännen”, lite här och där, är verkliga vänner. Fick ett mejl i morse som slutade med “Sköt om dig vännen”, och det från en person som inte skulle anstränga sig över hövan för att hjälpa mig om jag behövde hjälp. Inte för att jag skulle komma på tanken att be henne om hjälp med något — men det är ju en annan femma.

Hur länge har detta oskick pågått? För det har inte alltid varit så, det är jag säker på. Är det bara ett utslag av det allmänna gullandet där man kramas till höger och vänster, eller tror folk att alla man talat med, eller skrivit till, mer än tre gånger, automatiskt räknas till gruppen vänner. Eller är det ett behov av att ideligen införliva nya skalper i samlingen?

För mig är en vän någon jag respekterar och har förtroende för, någon jag kan diskutera det mesta med och någon jag vid behov, kan be om hjälp.

Fast ännu ännu värre är det förstås att bli kallad lilla gumman.

vän´ subst. ~nen ~ner
ORDLED: vänn-en

1 person som (viss) annan person känner väl samt hyser tillgivenhet för och tillit till men som vederbörande vanl. inte är släkt med {→2bekant, kamrat, släkting}: vänkrets; vänskap; barndomsvän; flickvän; hjärtevän; en god ~; en nära ~ till hans far; en kär ~; hans bäste ~; presentera Sverige för våra tyska ~ner; lösa barnpassningsproblemen med hjälp av ~ner och grannar; de har alltid varit de bästa ~ner; så här ~ner emellan kan vi väl vara uppriktiga
BET.NYANSER: a) om person som man mest umgås med i visst sammanhang {→kollega}: affärsvän; partivän b) utvidgat om annat än personer: han var inte ~ med bollen den dagen; stolparna är målvaktens bästa ~ner c) allmännare som ömt el. kärleksfullt tilltal: skynda på, lilla ~!; gråt inte, ~nen min!
IDIOM: vara ~ner igen vara sams igen efter gräl e.d.
KONSTR.: (ngns) ~, ~ (med ngn el. ngt), en ~ (till ngn)
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. vin, ven, vän; gemens. germ. ord, nära besl. med lat. venus 'behag', se veneration

Sov gott!

2012-01-31T22:13:00.000+01:00

Catwalk

2012-01-31T09:40:00.001+01:00

Solenergi

2012-01-30T09:13:00.000+01:00

Sexton grader kallt, så här sitter jag och tittar in i elden, och funderar över hur många soltimmar som gått åt för att producera virket jag värmer mig vid.
Just nu eldar jag upp de sista bitarna av de bärlinor, som vi var tvungna att byta ut när vi flyttade in här. Hur gamla de kan vara vet jag inte, men huset är gott och väl över hundra år, och då när huset byggdes snålade man inte på virket — bärlinorna är nog drygt en decimeter tjocka. Hur lång tid hade det tagit för träden att bli så höga att man kunde få ut virke i den dimensionen, som var drygt fem meter långa? Just nu slår det mig att jag inte vet vad det var för träslag, jag vet inget om så’nt, gran eller fur är kanske det troligaste.

Kattens karta

2012-01-29T17:06:00.002+01:00

av Hilary B. Price

Grattis Sarah!

2012-01-29T09:13:00.000+01:00

"If you won't tell," said Katy, "I'll let you see Dorry's journal. He kept it once for almost two weeks, and then gave it up. I found the book, this morning, in the nursery closet."

All of them promised, and Katy produced it from her pocket. It began thus:

"March 12.—Have resolved to keep a jurnal.

March 13.—Had rost befe for diner, and cabage, and potato and appel sawse, and rice puding. I do not like rice puding when it is like ours. Charley Slack's kind is rele good. Mush and sirup for tea.

March 19.—Forgit what did. John and me saved our pie to take to schule.

March 21.—Forgit what did. Gridel cakes for brekfast. Debby didn't fry enuff.

March 24.—This is Sunday. Corn befe for dinnir. Studdied my Bibel leson. Aunt Issy said I was gredy. Have resollved not to think so much about things to ete. Wish I was a beter boy. Nothing pertikeler for tea.

March 25.—Forgit what did.

March 27.—Forgit what did.

March 29.—Played.

March 31.—Forgit what did.

April 1.—Have dissided not to kepe a jurnal enny more."

Sarah Chauncey Woolsey

(pseudonym Susan Coolidge)

29 januari 1835 - 9 april 1905

Jag skulle tro att jag var åtta eller nio år när jag började föra dagbok, inspirerad av Dorry, en av Katys bröder. Fast jag höll nog inte ut mer än några dagar — förmodligen insåg jag att den sortens dagbok inte var något för mig.
Jag talar alltså om boken “Katy i hemmet” (“What Katy Did”) som kom ut 1872, och är Sarahs mest kända bok. Liksom Lousia May Alcott, i “Unga kvinnor”, stod Sarahs egen familj som förebild för Katy och hennes fem syskon.
Ytterligare fyra böcker om Katy följde de kommande 18 åren. Under dessa 18 år, liksom under resten av livet skrev hon andra böcker, mest för barn, och bidrog med korta berättelser för St. Nicholas.

Grattis Artur!

2012-01-28T11:30:00.002+01:00

Artur Rubinstein

28 januari 1887 - 20 december 1982

Ah, snö!

2012-01-28T09:13:00.000+01:00

2012-01-27T18:13:00.000+01:00

A man wrapped up in himself

makes a very small parcel.

Grattis Mary!

2012-01-26T09:13:00.000+01:00

Mary Mapes Dodge

26 januari 1831 – 21 augusti 1905

De av er som är gamla nog för att ha upplevt “Folkskolans läsebok” minns kanske berättelsen om den lilla holländske pojken som räddade Haarlem från en översvämningskatastrof. När han upptäckte att det sipprade vatten genom ett hål i vallen stack han in sitt finger i vallen som skyddade land från havsvattnet. Där blev han sittande hela natten innna en präst på hemväg upptäckte honom och kunde skaffa hjälp.
Den berättelsen ingår som en berättelse i berättel-sen i Mary Mapes Dodges bok “Silverskridskorna”. Så vitt jag vet, är det den enda av hennes böcker som är översatt till svenska. Boken finns att läsa på Gutenberg för den intresserade — eller för den som bara vill se Edna Cookes illustrationer.

Som så många kvinnor på den tiden blev Mary författare och redaktör av nödtvång när hon efter sju års äktenskap, vid 27 års ålder, blev änka med två små söner.
Senare i livet blev hon tillsammans med Harriet Beecher Stowe redaktör för tidskriften “Hearth and Home”. Där ansvarade hon för artiklar om hushål-let och berättelser för barn.
Så småningom lämnade hon “Hearth and Home”, för att bli den första redaktören för St. Nicholas, en tidskrift för barn. Tack vare sina goda kontakter, kunde hon knyta en rad goda författare till tid-skriften. Bland bidragsgivarna märks Louisa May Alcott, Rudyard Kipling, Mark Twain, Frances Hodgson Burnett, Bret Harte, Lucretia Peabody Hale och Robert Louis Stevenson.
Mary lyckades med att skapa en ny sorts tidskrift för barn, utan alltför många pekpinnar (enligt samtidens sätt att se på saken). Hon engagerade läsarna genom att uppmuntra dem till att skriva till tidningen.
Hos Gutenberg finns flera årgångar av St. Nicholas.

Grattis Govert!

2012-01-25T11:35:00.001+01:00

Govert (eller Govaert) Teuniszoon Flinck

25 januari 1615 – 2 februari 1660

självporträtt, cirka 1640

Det var väl tur att unge Govert inte behövde fortsätta att gå i lära hos en silkeshandlar, som hans far bestämt, utan fick flytta till Amsterdam för att studera konst. Där blev han så småningom, en av Rembrants bästa elever.

Margaretha Tulp, 1655

Rembrandt as sheperd with staff and flute

Grattis Vicki!

2012-01-24T09:13:00.000+01:00

— Men man måste ändå ha ett mål, professorn. Jag måste alltid ha något, som jag kan styra snörrätt mot.

— Ja, ser ni snörrätt — det är just det, som jag — personligen — inte sätter så högt. I synnerhet inte hos unga damer. Då har en sicksacklinje mera tjusning, och den är mänskligare, ja, just de, fröken Willfüer, mänskligare. Ni är visserligen helt ung, då är man så hård och full av stora dygder. Men tro ni en gammal man: det är omvägarna, som ge livet dess värde. Jag vill visst inte göra er modlös. Men för min del håller jag på omvägarna.

ur Helene Willfüer, kemist

Vicki (Hedwig) Baum

24 januari 1888 - 29 augusti 1960

Undrar om någon läser Vicki Baums böcker i dag. Trots att hennes böcker var enormt populära, i synnerhet under 30-och 40 talet — och många av böckerna filmades — hör hennes böcker inte till klassikerna, och hon togs aldrig riktigt på allvar. Om sin författarbana skrev hon: "When I've written potboilers I did so deliberately, to hone my tools, prove my skills, and, naturally, I needed money. I've also written a few good books ... I know what I'm worth: I am a first-rate second-rate author. "

Som ung utbildadehon sig till harpist, och spelade med i olika orkestrar fram till 1916.

Det var när hennes förste make Max Prels, som var journalist, upprepade gånger höll på att missa deadlines, som Vicki skrev färdigt artiklarna, och upptäckte att hon faktiskt var en god skribent.

När jag var tretton år fick jag hennes biografi “Allt var annorlunda”, vilken utkom postumt 1962. En bok jag slukade, och genast kastade mig över några av hennes andra böcker. Böcker som jag inte alls uppskattade i samma utsträckning som biografin — förmodligen var jag för ung. Att läsa om Helene, i “Helene Willfüer, kemist”, från 1928, var som att läsa om en gammal tant (hon var ju över tjugo år) — och i dag betraktar jag Helen som en flicksnärta! Kanske är det roligare för gamla tanter att läsa om flicksnärtor, än för flicksnärtor att läsa om gamla tanter, så jag plockade fram boken i går. Men efter att ha läst ett par kapitel är jag högst osäker på om jag kommer att läsa mycket mer. Jag minns inte hur boken slutar, men jag tror mig veta att Helene blir gravid, och efter att ha läst bokens första sidor tror jag mig veta med vem (en gift man), och hur det slutar (lyckligt).

En av hennes mer kända böcker är “Människor på hotell”, från 1929, den kan jag inte ens minnas att jag läste ut. Kanske dags för ett nytt försök.

Ska vi leka?

2012-01-23T09:13:00.000+01:00

Lenas val

2012-01-22T11:36:00.002+01:00

Han är en mycket ensam människa

Därför vet så få om det.

............. Claes Andersson

Nyligen fick jag beskedet att Lena avslutat sitt liv. Jag kände henne inte väl, visste bara att hon var ensamstående och att hon gick i pension för något år sedan. Hon var högutbildad, kunnig på många områden och hade en fantastisk humor. Jag gillade hennes kärva humor, hennes sakliga attityd och eftertänksamma sätt.

Hon hade sina barn på andra orter.

Hon bodde i en annan del av landet än vad jag gör, så det vi träffades nästan aldrig. Under dessa förutsättningar var det svårt att veta hur hon verkligen hade det och hur hon mådde. Hon nämnde en gång att hon ofta hade svår huvudvärk, när jag frågade om hon sökt hjälp för den, svarade hon lite undvikande att det var inte mycket att göra åt den. Om hennes sociala liv visste jag praktiskt taget ingenting, men jag anade att hon var mycket ensam och inte alltid lycklig. Men vad gör man, när man inte känner varandra väl och inte har några gemensamma bekanta? Vi skrev till varandra — både mejl och snigelpost — och vi talade med varandra i telefon ibland, men inte särskilt ofta.

Den ena dottern, som hittat mina brev, ringde till mig och berättade vad som hänt. Lena hade en hjärntumör, men hade inte berättat det för någon. Istället valde hon att dra sig tillbaka, och slutligen ta’ sitt liv.

Jag kan inte låta bli att undra, varför hennes forna vänner, dem hon drog sig undan, inte reagerade. Men jag vet också hur svårt det är, när man inte vill tränga sig på.

Sommarminnen

2012-01-21T10:13:00.000+01:00

Efter en natt med -17,7° behöver jag värma mig med sommarminnen.

Ett rättesnöre

2012-01-20T09:13:00.000+01:00

Wear your learning, like you wear your watch in a private pocket; and do not merely pull it out and strike it; merely to show that you have one.
...................................................... Earl of Chesterfield
....................................................... 1694-1773

Trevligt sällskap

2012-01-19T12:01:00.000+01:00

Teatime

Jules Ernest Renoux

Min föreställning om trevligt sällskap, mr. Elliot, är ett sällskap bestående av kloka och upplysta människor som har förmåga att samtala; det är vad jag kallar trevligt sällskap.

............................................................. Jane Austen

............................................. ..ur Övertalningen

Lycka!

2012-01-18T09:13:00.000+01:00

Gåvor

2012-01-17T20:38:00.000+01:00

I en kommentar ber Carina om tips på presenter till vänner som ligger på sjukhus. Så här sitter jag och försöker få lite rotation på de små grå — som ju lär vara rosa.
Har någon tips, så hör av er så kanske jag kan få till ett inlägg om några dar. Vad brukar ni ta’ med er till sjuka vänner? Och vad uppskattar ni att få när ni är sjuka?

Delar av den sega massa som kallas hjärna, har ännu inte fattat att jag lever utan kamera (och diverse andra finesser) — så när jag ser något vackert sträcker jag mig automatiskt efter kameran. Ljuset i dag var hänförande vackert och vårlikt, men ni får hålla till godo med bilder tagna för ett år sen — också vackert, men inte det minsta vårlikt.

Kråknöje

2012-01-17T09:13:00.000+01:00

MMMMMMAAAAT!!!!!!

2012-01-16T13:06:00.000+01:00

SÅ god mat har jag nog aldrig fått.

Ett mer exalterat matinlägg än det här, kommer aldrig mer att skådas på bastmattan!

För 93 år sedan

2012-01-15T09:35:00.000+01:00

Rosa Luxemburg

född 5 mars 1871

och mördad natten mellan den

15 och 16 januari 1919

Grattis Zacharias!

2012-01-14T17:46:00.000+01:00

Zacharias Topelius

14 januari 1818 - 12 mars 1898

Porträtt målat av R.W. Ekman

Det finns så mycket att säga, eller rättare sagt läsa, om den gode Zacharias, att det är svårt att veta i vilken ände man ska börja. Den här sidan har många intressanta länkar.
Han var ju historiker, och många älskar hans “Fältskärens berättelse” — den har jag aldrig lyckats ta’ mig igenom — för mig är han mer en sagofarbror. Dessutom har han ju skrivit många dikter som blivit tonsatta, många som vi säkerligen känner igen utan att tänka på att det är Zacharias Topelius som skrivit dem.
Bland psalmerna känner vi kanske bäst till “Giv mig ej glans, ej guld ej prakt”. Och vi är nog många som tänker på den romantiska dikten Vintergatan om Salami och Zulamit när vi klara kvällar ser vintergatan.

I dag för 87 år sedan

2012-01-14T11:40:00.000+01:00

sändes första programmet av “Barnens brevlåda”.

Farbror Sven pratar med barnen Sven och Kerstin Anér,

1927. Sven Anér intervjuas i Barnen. Foto: SVT Bild

En programserie med Farbror Sven (Sven Jerring), som kom att sändas i 47 år. När det lades ned 1972 hade det sänts 1785 gånger, och var det radio-program som sänts längst i hela världen — ett rekord som höll i sig till 1999, när Smoke Rings sändes för 1786:e gången.

Jag minns mycket väl programmet även om jag aldrig lyssnade regelbundet på det.

I ett “Sommar” från 21 augusti 1968, kan man lyssna till Sven Jerrings radiominnen, många av dem rör just Barnens brevlåda. Visserligen säger han i början av programmet att den första brevlådan sändes den 11 september, men alla andra källor säger den 14 januari. Programmet är knappt en timme långt, eftersom man bara får höra en liten snutt av de flesta musikstyckena.

Jag minns också hur min mor några gånger sökte, och fick, anslag, från “Stiftelsen Sven Jerrings fond”, för några av sina behövande elever.

"Det är naturligtvis Barnens Brevlåda, världens mest långlivade radioprogram, som är ursprunget till Stiftelsen Sven Jerrings fond. /.../ Många av breven [till programmet] hade kommit från handikappade eller sjuka barn, och de breven var jag angelägen om att besvara raskt. Jag förstod ju att avsändarna längtade efter kontakt och uppmuntran. Jag upprepade deras namn och adresser, jag dunkade med min trollstav i bordskanten - effekten uteblev aldrig, det bevisade så småningom glada tackbrev. Mycket snart insåg jag att denna detalj i mitt liv med radion var den allra viktigaste" /Citat ur en text som Sven Jerring skrev i januari 1976 i samband med fondens 20-årsjubileum.

Mot ljusare tider

2012-01-13T19:02:00.003+01:00

Så är julen officiellt slut, och känns så förfärligt avlägsen.
Den lilla granen, som såg ut ungefär som på bilden ovan, åkte ut redan för en vecka se’n, och för några da’r se’n plockade jag ner julkorten som hängde i trappen. Helt undanplockade är de inte, en del av dem ska besvaras och fotografier bevaras.

Jag är ingen teknikmotståndare, men jag har en känsla av att tekniken motarbetar mig — och till alla som frågar hur den delen av mitt liv framskrider, kan jag tala om att:

datorn fortfarande står under en stol, i väntan på ett mirakel
kamerorna går inte att uppväcka från de döda
telefonen fungerar för det mesta — men det är inte Telias förtjänst
hissen har slutat pipa, tack vare att en trevlig tekniker gjorde en insats
jo, just det, kom just ihåg att min externa hårddisk gått åt skogen också — den bara piper

Jag hade gärna velat ta’ en bild av vår söta gran, men fick nöja mig med titelplanschen från Jacob A. Riis bok “Out of Mulberry Street, Stories of Tenement life in New York City” från 1898. Jag har inte läst ut boken än, men kan rekommendera den till de som vill veta hur eländigt de fattiga i New York hade det i slutet av 1800-talet. (Finns hos Gutenberg.)

Jacob Riis var född i Danmark men lämnade som 21-åring hemlandet för att bosätta sig i U.S.A.. Där tog han sig frampå krokiga vägar, mycket krokiga vägar, och blev till slut, efter mycket umbäranden, journalist och fotograf. Han hörde till de första fotografer som använde blixt, för att kunna fotografera på nätterna, och i de mörka kyffen han ofta skrev om både som journalist och författare.

För ett år se’n skrev jag om knutgubbar, och jag noterar att det under veckan varit rusning till bastmattan för att läsa om dessa gubbar en rusning som kulminerat i dag då de som sökt information om knutgubbar nästan fått stå i kö för att komma in här.

Vi firar inte bara Knut i dag — den 13 januari var föddes bland många andra: Gustav III(1746), Esaias Tegnér, d.y. (1843) och Kaj Munk (1898).

Kanske inbillar jag mig det, men nog tycker jag att ljuset redan känns annorlunda — ljusare liksom.

Att lyssna

2012-01-13T11:57:00.000+01:00

Listen to Me

Gemma Leys

lyss`na verb ~de ~t
ORDLED: lyss-nar
SUBST.: lyssnande, lyssning
• medvetet använda hörselsinnet för att uppfatta (och vanl. särskilja) ljud {→höra1}: de ~de efter signaler; doktorn ~de på hjärtat
BET.NYANSER: a) särsk. anstränga sig att uppfatta och förstå vad ngn säger {→höra2}: han ~de inte så noga på föredraget; hon talade om det för alla som ville ~; ~ och lär! b) utvidgat ta i beaktande: ~ på mitt råd
KONSTR.: ~ (till el. på ngn el. ngt)
HIST.: sedan ca 1600; bildat till pres. lyss

De flesta av oss, för att inte säga alla, har nog låtit tankarna strosa iväg på egen hand, istället för att lyssna till ett föredrag eller skollektion.

Men är man på tu man hand tycker nog att det är rätt oartigt att inte lyssna till vad motparten säger. Jag lyssnade nyligen till två personer som träffades i ett väntrum, jag förstod att de kände varandra, och de kastade sig genast in i ett samtal om barn, barnbarn, krämpor och semesterresor. Det blev ett märkligt samtal, som egentligen inte kunde kallas samtal eftersom båda parterna uppenbarligen bara var intresserad av att föra fram sitt budskap. Höll någon av dem tyst, så syntes det hur försjunken denne var i sina egna tankar, förmodligen planerande nästa mening. Kanske var båda nöjda när de skildes åt, över att ha fått säga sitt.

En som inte var nöjd var min kompis Erik, efter att på sin arbetsplats ha redovisat en stor utredning han gjort. Han säger att människor blivit sämre på att lyssna på de senaste tio åren, och han borde veta eftersom han är en ofta anlitad talare — och en god sådan. Jag har hört honom flera gånger, och är alltid lika fascinerad av hans förmåga att fängsla auditoriet från första meningen.

Men nu sa’ han att i diskussionen efter redovisningen, ställde flera personer frågor som visade att de inte lyssnat. Vilket får mig att tänka på kommentarerna i bloggarna, som förvånansvärt ofta visar att man läst inlägget slarvigt innan man kommenterar.

lyss verb lyddes, pres. lyss
• lyssna (litt.): ~ till den sträng som brast
KONSTR.: ~ (till el. på ngn el. ngt), ~ (efter ngt)
HIST.: sedan ca 1645; bildat till pres. sing. lyss 'lyssnar', av äldre sv. lydas, fornsv. lyþas 'lyssna'; jfr lyda

ly`da verb lydde el. löd, lytt, pres. lyder
ORDLED: lyd-er
SUBST.: lydande; lydelse (till 3), lydnad (till 1)

1 rätta sig efter ngn överordnad persons vilja {→efterfölja}: åtlyda; ~ överheten; ~ sina föräldrar; ~ order; han lydde blint
BET.NYANSER: a) försvagat handla i enlighet med, följa: lyd mitt råd!; ~ sitt samvetes röst b) överfört om sak, särsk. kroppsdel: benen lydde honom inte längre
KONSTR.: ~ (ngn el. ngt)
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. lyþa 'lyssna; lyda'; till ljud

2 vara underställd viss myndighet e.d.: regementet lyder direkt under försvarsstaben; landet lydde tidigare under England
BET.NYANS: utvidgat: hjärtat lyder under samma naturlagar som allt annat
KONSTR.: ~ under ngn el. ngt
HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; se lyda 1

3 ha viss språklig utformning: hur lyder ordspråket?; ... som den officiella förklaringen lyder
BET.NYANS: (med prep. på) ha visst innehåll: räkningen lyder på 1000 kr.; rekordet lyder på 13,0
KONSTR.: ~ på ngt,
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. lyþa 'ljuda; innehålla; betyda'; av lågty. luden med samma bet.; till ljud; nära besl. med lyda 1

Precis som vanligt

2012-01-11T17:39:00.002+01:00

spridda tankar utan någon slutsats.

Un Peu, Design For a Country Dress by Paquin,

c.1913 by Georges Barbier

Att jag kom att tänka på Ingela, och alla hennes bostäder, berodde på att Olgakatt nyligen ondgjorde sig över tråkigt klädda människor.
I princip håller jag med, men jag har nästan slutat att reagera. Och egentligen är det inte det gråa eller svarta som irriterar mig, utan att alla klär sig likadant. Jag minns en gång på en utställning att jag började fundera på om alla damer i rutig kavaj tillhörde något sällskap, ända till min väninna talade om att dessa kavajer var högsta mode — hon hade själv en.
Karin, påpekar också hur barn blir gladare av färgglada kläder, vilket får mig att minnas en artikel jag läste för länge se’n. Tyvärr minns jag inte några detaljer, men det väsentliga var att en liten flicka som var intagen på sjukhus var hopsjunken och föreföll deprimerad, och inga insatser tycktes hjälpa. Inte förrän någon avlägsnade en stor slankig leksasgiraff som hon hade i sängen. När hon istället fick leksaksdjur med mera spänst i kroppen, rätade även flickan på sig.
Vi har nog alla upplevt den där känslan av att gå på små moln, och att livet ler, när vi känner oss fina i våra nya kläder. Kruxet är att inga nya kläder i världen kan förmå oss att känna oss vackra om vi är nedstämda. Och illvilliga medmänniskor kan med några få ord få oss att kraschlanda i verkligheten.
Det sägs ju att kläderna visar vem vi är, och ofta visar på en grupptillhörighet. Ja, för den som vill upplysa världen om det — men då visar ju det, den människa som vi vill vara, inte alltid den människa vi är.
Det fanns nog en tid i min ungdom när jag inte kunde tänka mig att ta’ på mig kläder om jag inte tyckte att färgerna stämde. När jag tänker efter, så finns det fortfarande färger jag aldrig någonsin frivilligt skulle välja på kläder (skärt och gredelint), men om jag ser tråkig ut, bryr jag mig inte det minsta om.

Att trivas med sig själv

2012-01-10T15:10:00.000+01:00

Prinsessan av Wales skulle kanske inte ha uppskattat att

jag visade hennes budoir som skräckexempel på ett rum.

På 70-talet flyttade min kompis Ingela till Stock-holm för att vidareutbilda sig. Att säga att hon flyttade är kanske att ta’ i, hon bodde i Stockholm och flyttade runt hela sta’n under dessa två år.
Hon bodde i andra tredje, och jag tror nästa i sjunde hand några gånger, i de mest märkliga bostäder. En där hon var tvungen att gå in till grannen för att gå på toa, på ett ställe hade rummet inga fönster, på ett annat ställe var hon tvungen att gå över en stor ödslig vind för att komma till det kanske finaste rummet hon tillfälligt bodde i. Alla bostäderna var möblerade. Ibland betydde det nästan bara en säng, andra gånger liknade det mest möbelförråd — men det de hade gemensamt var att möblerna alltid var gamla, fula och mycket väl begagnade.
Jag hälsade ofta på henne, och trots konstiga rum och förfärliga möbler var det alltid lika trevligt. Ett tillfälle minns jag särskilt väl, ett minimalt rum på Östermalm där hela möblemanget var snusbrunt och nedsuttet — även tapeterna var snusbruna, men det syntes inte eftersom den adliga ägaren hade hängt upp hela släkten på väggarna. Murriga målningar av militärer med värjor, diverse skjut-vapen, kraschaner och annat krimskrams och ljuva damer i olika åldrar och ännu fler ampra damer till åren komna.
Där sitter vi och dricker te betittade av hela släkten von Någon och har det så bra man bara kan ha det. Det slår mig hur märkligt det är att hitta skönanden Ingela i denna miljö, så jag frågar henne hur hon står ut.
Hon tittar sig omkring och säger: “Visst är det för-färligt, men det betyder ju inget — det är ju du och jag som är viktiga. Det är ju våra tankar, vårt samtal och vår samvaro som är det väsentliga.”
Men jag framhärdar, frågar om det inte är trist att sitta ensam bland alla krigare och plugga. Hon ser närmast förvånad ut, när hon svarar att hon faktiskt inte tänker på det för hon har så mycket trevligt att tänka på.

Jag tänker ofta på Ingela när jag läser om inred-ning, och hur viktigt det är för välbefinnandet att ha det vackert runt omkring sig.

Lord Wantage hörde inte till de

gubbar som övervakade Ingela.

Man hör och ser vad man förväntar sig

2012-01-09T11:57:00.002+01:00

att se och höra

Die Kokotte, 1875

Claude Monet

Det är lustigt med hur behovet av ordning och reda får människor att stoppa in sina medmänniskor på rätt plats. När både Debbie och Mette berättade (i en kommentar) hur det händer att bekanta tycker att de är amerikanska respektive norska, därför att de förväntas vara det, kom jag att tänka på ett par språkliga episoder. Jag har en amerikansk väninna som talar perfekt svenska — hennes grammatik är många gånger bättre än min, för hon vet, och kan förklara varför man säger si eller så. Men hon har en amerikansk brytning som man inte kan missa. Det händer ofta att de som inte känner henne svarar henne på engelska (ofta dålig engelska) när hon börjar tala.
Hon är en hejar på ordvitsar, och när jag en gång lite skämtsamt sa’ “att jag befruktar det” (istället för bara fruktar) tyckte hon att det var så roligt att hon la’ det på minnet. Det tog inte många dagar förrän hon fick användning för uttrycket, varpå en kvinna genast, i generad ton, viskande rättade henne.
Själv var jag med om något liknande när jag fick en komplimang för mina kläder, soch svarade att då skulle de se min “prettycoat”. Jag hade nämligen sytt en ny underkjol med knypplad spets, som matchade klänningen. Skämtet uppskattades, men så kom Doreen, den enda som visste att jag var svenska, och frågade vad vi talade om. Så jag lyfte på kjolen och frågade om hon ville se min “prettycoat”. Hon sa’ inget då, men när vi blev ensamma, rättade hon mig allvarligt, och talade om att det heter petticoat

Med musiken i blodet

2012-01-08T12:13:00.000+01:00

Vad gårdagens inlägg ledde till

2012-01-07T12:17:00.001+01:00

Christoff Martin Wieland

1733-1813

Jag hade inte mer än skrivit inlägget i går, när jag började fundera på vem som var upphovet till uttrycket “Leben und leben lassen!”. Pelle Holm vet att berätta att det är ett gammalt tyskt uttryck — men inte hur gammalt, eller vem som myntade det. Men han talar om att det var Wielands favorit-uttryck. Jaha, och vem var då Wieland? I Pelle Holms generation hörde det förmodligen till allmänbildningen att veta det — men hos mig ringde inga klockor, hade inte ens den där vaga känslan av att jag hört namnet. Att googla på ett vanligt efternamn, när man inte känner till förnamnet är tämligen lönlöst, men Svensk Uppslagsbok visste att berätta att mannen hette Christoff Martin Wieland, och då var det ingen konst att hitta en artikel om honom hos Wikepedia.

Jag imponeras alltid av hur barn på den tiden, tidigt tycktes behärska ett antal språk, och vid unga år skrev både dikt och prosa på främmande språk. Unge Martin skrev dikter på såväl latin som tyska, när han var tolv år.
Från det han var fjorton år, och ett par år framåt, gick han i skola i Magdeburg, en skola som drevs i pietistisk anda — men samtidigt läste han fritänkarskrifter.
Så småningom blev han god vän med Goethe, som också tycks ha gillat uttrycket “leva och låta leva”.

Den intresserade kan hitta några av hans böcker hos Gutenberg, liksom en hel del av hans shakespeareöversättningar.

Och är det någon som tror att begreppet “less is more” är något nytt, så är det dags att tänka om — det var den gode Martin som sa’ “Und minder ist oft mehr, wie Lessings Prinz uns lehrt” (1774). Senare kom både Robert Browning och Mies van der Rohe, att använda uttrycket. För att inte tala om att jag har en kokbok som heter More-with-Less.

Leva och låta leva

2012-01-06T20:33:00.003+01:00

eller låt Lasse leva, som det gamla tyska uttrycket ibland förvanskas.

Många fascinerades av Tasha Tudor och det levnadssätt hon valt — men inte så många väljer att leva så. För de flesta är det nog praktiskt ogörligt att leva så mycket på sidan av samhället. Men även om det ginge för sig, tror jag inte att så värst många vill leva helt utan moderna hjälpmedel och tekniska finesser.
De flesta av oss skulle nog vilja kombinera det bästa från två världar om vi kunde. För man behöver ju inte vara Luddite för att tycka att man inte hänger med i utvecklingen. Jag tror att många själva vill bestämma i vilken grad man ska anamma den nya teknologin — inte känna att man inte har något val.

Ludditernas ledare, 1912

Och det finns människor som går sina egna vägar utan att snegla på hur man ska leva. Jag känner en gosse som vet precis vad han vill och lever efter sina principer. Han är drygt tjugo år, har varken mobil, dator eller körkort. Nyligen har han fått problem med sina studier, eftersom man kräver maskin-skrivna redovisningar — och skrivmaskiner inte är helt enkla att få tag på nu förtiden. Det ska bli spännande att se var det slutar, kan lärarna kräva att en elev skaffar dator?

Så berättar en väninna att hon har fått nya grannar — det är visserligen några kilometer dit, för det här är uppe på fjället där det är glest mellan stugorna. De nya grannarna har fem barn, och har valt att bosätta sig på en liten gård utan elektricitet och några som helst moderniteter. Barnen som alla är under 12 år, har skolskjuts, men annars cyklar man när man ska någonstans — och det är två mil till närmaste affär.

Familjen stortrivs, att det pratas om dem bryr de sig inte om, men de tycker att det är lite trist att barnens skolkamrater sällan vill hälsa på — det finns ju inga datorer där!

Pratar tror jag man gör överallt, om människor som väljer en annan livsstil än den vedertagna.

“Att låta Lasse leva”, är nog sällsynt överallt i världen. På en ort i Kalifornien minns jag hur man misstänkliggjorde en familj som kom inflyttandes. Jag vet än i dag inte vad man egentligen hade emot dem. Somliga var upprörda över att de inte gick i kyrkan, andra över att de var fattiga, deras risiga gamla Cheva var en skam för orten sades det. Mammans ovårdade hår (som inte var ovårdat, men långt och opermanentat), och hennes slaviga klädsel (som inte alls var slarvig, men enkel och lite udda), liksom pappans skägg var en ständig källa till förargelse. Inte arbetade de heller — för att skriva böcker och måla är ju inga riktiga arbeten!

I Kanada förbjöd min kompis föräldrar henne att fortsätta att sällskapa med en kille, därför att hans föräldrar var skilda!

På små orter klagar man ofta över att alla vet allt om alla. På större orter ligger folk döda i månader i sina lägenheter innan någon hittar dem.

Jag kan fortsätta i det oändliga — den mänskliga naturen förnekar sig aldrig.

När jag vistades i Lübeck promenerade jag ofta förbi ett hus som hade en sentens målad på väggen:

Mach was du willst, Lüt schnackt doch.

(Gör vad du vill, folk pratar likväl.)

I dag för 79 år sedan

2012-01-05T11:56:00.000+01:00

började man bygga Golden Gatebron.

Ända till 1964 var det världens längsta hängbro med sina 2150 meter och ett brospann på 1280 meter.

Bron som slog längdrekordet med 18 meter 1964, är Verrazano-Narrows Bridge i New York.

Bron ritades av Joseph Baermann Strauss samme man som ritade järnvägsbron över Trollhättekanal i Vänersborg.
Golden Gatebron kom att kosta 35 millioner dollar — 1,3 millioner dollar mindre än den beräknade kostnaden!
Det tog fyra år att måla bron med den speciella röda färg, som dels skyddar bron mot väder och vind, men också gör den väl synlig, även när det råder dimma.

Innan bron byggdes fick man ta' färjan om man ville

ta' sig över viken. Bild tagen omkring 1891.

Bron öppnades den 27 maj 1937.
Den har blivit ett populärt ställe att hoppa ifrån för dem som tröttnat på livet. Det har diskuterats om man inte borde uppföra ett stängsel som förhindrar presumtiva självmordskandidater från att hoppa — men än har det inte skett, delvis på grund av pengabrist.

Grattis Jakob!

2012-01-04T18:14:00.003+01:00

Jakob Ludwig Carl Grimm

4 januari 1785 - 20 september 1863

För de flesta av oss är nog Bröderna Grimm ett begrepp, och vi tänker sällan på bröderna som individer. Kanske tänker vi inte heller på att de gjorde annat än tecknade ned sagor. För den intresserade finns en hel del att läsa både om Jakob och hans lillebror Wilhelm — bland annat på den här hemsidan.

Bröderna Grimms sagor finns hos Gutenberg, i några olika utgåvor. De flesta på engelska.
Här på bloggen har vi talat om bröderna tidigare.
Mer om Bröderna Grimm
Så olika man ser på barn
Frau Holle vårstädar
4

Hjärnans förunderliga krumsprång

2012-01-04T09:13:00.000+01:00

minn`e subst. ~t ~n

ORDLED: minn-et

1 (knappast plur.) förmåga att lagra och återkalla själsliga föreställningar främst erfarenheter och inlärda fakta: minnesanteckning; minnesförlust; minneskonstnär; minneskunskap; hästminne; sifferminne; hon har ett gott ~; om inte mitt ~ sviker mig; en person som vi alla har i gott ~

BET.NYANS: om (den skenbara) lagringsplatsen i hjärnan: lägg detta på ~t; detaljerna har fallit mig ur ~t

IDIOM: dra sig till ~s erinra sig; ett upp och ett i ~ ett till nästa kolumn vid addition; äv. överfört om personer av vilka den ene är för lång och den andre för kort

KONSTR.: i (ADJ) ~, (lägga ngt) på ~t, (falla ngn) ur ~t

HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. minne 'minne; godvilja; samtycke'; nord. ord, besl. med lat. mens 'själ'; jfr mental, minnesång, reminiscens

2 återkallad själslig föreställning {SYN. minnesbild} {åtanke }: minnesfragment; minnesvärd; barndomsminne; sommaren är snart ett ~ blott; de bittra ~na från kriget; jag har ett svagt ~ av henne; hedra ~t av de fallna hjältarna

BET.NYANSER: a) spec. om självbiografi (i plur.): Wigforss' ~n b) föremål som väcker hågkomst om ngt: den gamla porten är ett ~ från stadens storhetstid; en snäckbeklädd tändsticksask med texten "Minne från Bohuslän"

KONSTR.: ett ~ (från ngt), (till) ~ (av ngn el. ngt)

HIST.: sedan runspråklig tid; se minne 1

3 del av datamaskin som används för lagring av program och inmatade data: minneskapacitet; kärnminne; primärminne; skivminne

HIST.: sedan 1951; se minne 1

4 (i vissa uttr.) samtycke: med hans goda ~

HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; se minne 1

Vad är minnet?
De gamla grekerna tyckte att minnet var som en lagerlokal.

Platon och Aristoteles talade om att minnet skulle vara som en fågelbur. Fågeln som flyger in i buren skulle motsvara informationen som togs in. Fågeln i buren skulle vara det man redan kunde och till sist skulle informationen man höll på att glömma illustrerades av fågeln som flög ut ur buren. Senare kom det fler liknelser, psykoanalytikern Sigmund Freud menade att minnet kunde liknas vid rum i hus. Forskaren Donald Broadbent, som betraktas som en av pionjärerna inom kognitiv psykologi, väckte förslag om att man skulle tänka minnet som ett bibliotek.

Minnet är det som gör att vi blir personliga individer. Det bidrar till vår identitet och ger oss våra drömma, vår tidsuppfattning och våra personliga minnen.

Var är minnet lokaliserat?
Rent biologiskt vet man mycket lite om vart i hjärnan minnet ligger, men man tror sig kunna lokalisera vissa minnesfunktioner. Man har kommit fram till att trots att minnet är utspritt över hela hjärnan finns det mesta lagrat i hjärnbarken.

Människans kropp kan minnas saker utan hjälp av vårt medvetande. Enskilda celler kan minnas hur den reagerat i tidigare situationer. Vi kan till exempel bli röda på samma ställe när vi blir generade.
Från Passagen (svenskan åtgärdad).

Både Viola och Jenny har på sistone talat och funderat kring minnen. Jag gör det ofta (som ingen stammis kan ha missat), eftersom jag alltid förundras över vad som får oss att minnas. Många gånger är det uppenbart vad som får mig att minnas en episod eller människa — men ibland ramlar ju bara ett minne över en utan att det går att sätta fingret på orsaken, och det kan vara situationer eller människor som man inte ägnat en tanke på åratal.
Dagligen kilar mina tankar iväg på de mest märkliga irrfärder, som när jag läser bloggar och kommentarer — associationer som kan vara så långsökta att jag knappt kan göra klart för mig själv hur jag hamnar där jag hamnar.

Jag läser hos Karin om färgglada förskolor, och visst håller jag med om att det måste vara stimulerande för barn att vistas i sådana miljöer. Men så dyker ett gammalt minne upp. Tre kvinnor i ett slumområde med hög kriminalitet beslöt sig för att göra något för barnen i området. Små barn lämnades ofta vind för våg på gatorna, hade de tur kom en mamma eller ett äldre syskon hem i nyktert tillstånd efter en lång arbetsdag och gav dem något att äta och såg till att de kom i säng. Men alla hade det inte så bra, och det var det som fick dessa kvinnor att gå runt till kyrkorna i staden för att be om hjälp att skaffa en lokal och leksaker. Den minsta och fattigaste kyrkan ställde upp med ett kyffe i källaren, som de fick disponera på vardagar. Församlingsmedlemmar gjorde punktinsatser och några som var affärsidkare skänkte frukt till mellanmål. Rummet var mörkt, trist och smockfullt med ungar — men jag har aldrig sett gladare barn. Aldrig har jag hört barn sjunga så fantastiskt, och aldrig har jag sett barn ta’ hand om varandra som dessa barnen gjorde — inte ens i tjusiga lokaler med pedagogiska leksaker. Och allt berodde på tre engagerade kvinnor som med sin blotta närvaro lyste upp det mörka rummet, tre kvinnor som gav trygghet till barn som ofta saknade en fast punkt i tillvaron.

Ytan på människans hjärna sedd från vänster. Siffrorna motsvarar områden av hjärnbarken ursprungligen indelade och numrerade 1–52 av Korbinian Brodmann i början av 1900-talet, baserat på cellanatomiska egenskaper. Flera brodmannområden visade sig senare kontrollera specifika hjärnfunktioner.
Bild och text från Nationalencyklopedin

hjä`rna subst. ~n hjärnor
ORDLED: hjärn-an
organ i övre delen av huvudskålen, som utgör den mest utvecklade delen av centrala nervsystemet och därmed kan anses styra tankar, känslor och högre kroppsliga funktioner; särsk. med tonvikt på den problemlösande och kunskapslagrande funktionen: hjärncell; hjärnkirurg; hjärnlob; hjärnsubstans; hönshjärna; stora och lilla ~n; hans ~ arbetade för högtryck med problemet; hon har en skarp ~; att så mycket kan rymmas i den ~n; av alla varelser har människan störst ~ i förhållande till kroppsvikten
BET.NYANSER: a) om person med viss (god) intelligens e.d.: vildhjärna; företagets bästa hjärnor b) om konstgjord problemlösande anordning (åld.): elektronhjärna
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. hiärne; gemens. germ. ord, besl. med bl.a. lat. cerebrum '(stor)hjärna' och grek. kranion 'skalle'; jfr kranium

För 65 år sedan

2012-01-03T21:13:00.000+01:00

Den 3 januari 1947 anlände ett transportplan från New York till Sverige — i lasten fanns 27000 par nylon-strumpor. Eftertraktade i efterkrigssverige.

Grattis Lucretia!

2012-01-03T12:05:00.001+01:00

Lucretia Coffin Mott

3 januari 1793 – 11 november 1880

målning av Joseph Kyle

Lucretia är en av alla dessa fantastiska kvinnor som vi sällan talar om nu för tiden.
Född i en kväkarfamilj, där man ansåg att alla människor
var jämbördiga, chockades hon redan i tonåren av hur förfärligt slavar behandlades. När hon se’n började i en internatskola som drevs av kväkare, blev hon en ivrig anhängare av Elias Hicks som verkade för slaveriets avskaffande.
Efter avslutat skolgång fick hon plats som lärare på skolan, där hon snart fick reda på, och upprördes över, att de manliga lärarna hade tre gånger så hög lön som de kvinnliga.
Hon gifte sig 1812 (somliga källor säger 1811) med en av sina kollegor på skolan James Mott.
Eftersom familjen betraktade slaveriet som något avskyvärt och ont, bojkottade man bomull, rörsocker och alla slags varor som var produkter av slaveriet.
Det var också i början av äktenskapet som Lucretia började tala på kväkarmöten, och 1821 blev hon formellt antagen som predikant — en osedvanligt god talare och framgångsrik predikant. Hon tycks aldrig ha skrivit sina tal, utan talade ledigt utan manuskript.
Hon blev också en eftersökt talare i anti-slaveri-rörelsen, och 1833 grundade hon “Philadelphia Female Anti-Slavery Society”. I slutet på 30-talet hade hon även kommit att bli aktiv kvinnosaks-kvinna. Politiskt medvetna kvinnor skrämde många, även inom anti-slaverirörelsen, och Lucretia kallades både frivol och promiskuös eftersom hon talade i blandade församlingar. Och man slängde rutten frukt och grönsaker på familjens hus.

Grattis Ernst!

2012-01-02T11:46:00.000+01:00

Ernst Barlach

2 january 1870 – 24 oktober 1938

Ernst var skulptör, tecknare och författare. Före första världskrigets utbrott var han för kriget, som han trodde skulle medföra nya konstnärliga möjligheter. Men efter att ha gått ut som frivillig mellan 1915 och 1916, återvände han som övertygad pacifist. Något som kom att prägla hans konst.
Staden Magdeburg beställde 1928 ett minnes-monument av första världskriget. Ett monument som sjöng de heroiska tyska soldaternas lov, hade man tänkt sig — varför Ernsts kontroversiella “Magdeburger Ehrenmal” chockade både beställarna och en stor del av allmänheten. Denna anti-krigs inställning ledde naturligtvis till att hans konst kom att betraktas som dekadent och icke önskvärd. Många av hans konstverk förstördes, men vänner till Ernst lyckades gömma “Magdeburger Ehrenmal”, och nu finns den i katedralen i Magdeburg.
På en utställning 1936 tillsammans med Käthe Kollwitz och Wilhelm Lehmbruck, beslagtogs det mesta av hans konst.
Både Ernst Barlach och Käthe Kollwitz är värda att läsa mer om — gör det!

Magdeburger Ehrenmal

Das Wiedersehen

Lesender Klosterschüler

Stehende Frau auf halber Kellertreppe

Der göttliche Bettler

Årsgång

2011-12-31T17:28:00.000+01:00

The Story of the Youth Who Went Forth to

Learn What Fear was The Boy Encounters a Ghost

Karl Fahringer

Är du nyfiken på vad det kommande året bär i sitt sköte, är det bäst att du ger dig ut i vinternatten för att ta’ reda på det. Att gå årsgång är en urgammal sed som praktiserades en bit in på 1800-talet — somliga källor säger 1900-talet.
Det behövde inte nödvändigtvis ske på nyårsnatten — julnatten, lucianatten, tomasmässonatten, stefansmässonatten eller midsommar var även det nätter då seden praktiserades.
Jag inser nu att jag får vänta till midsommar, dels är det skönare att promenera en sommarnatt, men eftersom jag suttit vid brasan under dagen och dessutom ätit, så kommer jag ändå inte att få se något om jag går ut. Man ska nämligen vara fastande och helst inte ha sett eld under dagen. Under vandringen får man inte tala och skratta, inte ens hälsa på dem man möter.
Hur vandring ska gå till, får man olika uppgifter om, beroende på var man inhämtar sina kunskaper. På somliga ställen sägs att man skulle uppsöka tre, ibland sju, kyrkor - andra säger bara att vandringen ska avslutas vid en kyrka. Och den kyrkan ska man gå baklänges runt, tre varv, på hemvägen kommer man se’n att få se vad som kommer att hända under det kommande året. Ett bröllopsfölje betyder att det stundar bröllop, grävs det gravar på kyrkogården är en farsot att vänta. Möss som dra’r ett hölass, och små nissar som bär sädeskärvar tyder på en god årsväxt. Förhoppningsvis ska du inte möta väpnade ridande män, för det betyder krig — precis som det gör om man hör att det huggs i skogen.
Må du bara möta goda väsen på din vandring!

Grattis Henri

2011-12-31T13:35:00.001+01:00

Henri Émile Benoît Matisse

31 december 1869 - 3 november 1954

Om denna fantastiska konstnär som arbetade från sängen in i det sista, finns mycket att läsa på nätet. Gör det!

Woman Reading, 1894

Fruit and Coffeepot, 1898

The Dinner Table, 1896-1897

Study of a Nude, 1899

Still Life, 1900

Woman with a Parasol, 1905

Woman in Green, 1909

Marguerite with a Black Cat, 1910

Branch of Lillacs, 1914

Girl with a Green Dress, 1921

The Persian, 1929

Blue Eyes, 1934

Face of a Woman, 1935

The Daisies, 1939

The Afternoon, 1941-1942

Portrait of Lydia Delectorskaya, 1947

Nude with Oranges, 1951

Study for the Illustration Project "Cantico Dei Cantici" , 1952

The Snail, 1953

Menlös

2011-12-28T16:19:00.000+01:00

är ännu ett ord som med åren getts en annan betydelse än den ursprungliga.

Massacre of the Innocents (1304-1306)

Giotto di Bondone

Så här säger NE:

me`nlös adj. ~t

ORDLED: men--lös

• oförmögen att skada: han är ~ som en duva

BET.NYANS: intetsägande (nedsätt.): hans historier var platta och ~a

IDIOM: ~a barns dag dag (den 28 december) som firas till åminnelse av de barnamord som enligt Nya testamentet utfördes i samband med Jesu födelse som allmän helgdag avskaffad i Sverige

HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; fornsv. menlös; till men och lös i bet. 'som saknar förmåga att göra ngt'

och jag får tillstå att jag nästan sätter teet i vrångstrupen när jag läser att “menlösa barns dag firas till åminnelse av barnamorden”. Inte firar man minnet av mord!

Om fira säger samma källa:

fi`ra verb ~de ~t

ORDLED: fir-ar

SUBST.: firande, firning

1 uppmärksamma (positiv händelse) genom att ordna festlighet e.d. {→2hylla 1}: ~ jul; ~ segern med en flaska champagne; ~ stadens 700-årsjubileum

BET.NYANSER: a) med konstruktionsväxling: ~ födelsedagsbarnet b) prisa (mest perf. part.): en ~d skönhet; landets mest ~de operettprimadonna c) om att festa (med alkohol) utan spec. anledning: vara ute och ~ d) utvidgat om att ta ledigt från arbetet utan lov: Är han sjuk? -- Nej, han ~r idag

KONSTR.: ~ (ngn el. ngt)

HIST.: sedan 1541; av lågty. firen med samma bet.; av lat. feriari 'hålla vilodag'; jfr ferie

2 komma (ngn) att få uppleva särsk. med avs. på framgång o.d.: hans metodiska spel ~de triumfer

KONSTR.: ~ ngt

HIST.: sedan 1820; se fira 1

Ja, ja, nu var ju inte min mening att märka ord när jag började tala om “Menlösa barns dag“, jag tänkte bara notera att dagen sedan 2001 kallas “Värnlösa barns dag”. Men huruvida man på något vis högtidlighåller dagen, eller samlar in medel till dessa värnlösa barn, står inget att läsa. För övrigt kallas dagen fortfarande “Menlösa barns dag” i Finland — mina finska vänner kan kanske berätta om ordet menlös har kvar sin ursprungliga betydelse i Finland.

Värnlös får mig att tänka på Hector Malots bok “Sans famille” ibland "En famille", som i en av flera översättningar till svenska, fått just titeln “Värnlös”. Bitvis en riktig snyftare till bok, som jag älskade som barn. Den nyfikne kan hitta den hos Gutenberg både på engelska, “Nobody’s Girl” och franska, den senare med titeln “En famille”.

Grattis Marlene!

2011-12-27T12:16:00.003+01:00

Marlene Dietrich
27 december 1901 – 6 maj 1992

En perfekt jul

2011-12-27T09:13:00.000+01:00

Bilden ovan beskriver vår jul väl — det enda som saknas är brasan, musiken och teet.

Juligare än så har vi inte haft det, förutom att jag högg en liten gran da’n före julafton. Den är så liten och har så veka grenar, att med sju ljus, några kanelhjärtan och citronskivor är den belamrad.

Läsningen är högst blandad, gammalt, nytt (nåja, relativt — med nytt menar jag böcker tryckta efter 1950), tänkvärt och lätt gods. Om några av de ännu olästa böckerna är läsvärda (ur min synpunkt sett) så får jag återkomma till dem senare. Jag har de senaste dagarna rannsakat hjärnan (men inte hjärta och njurarna), för att komma på så många julböcker som möjligt. Som synes i mina inlägg, är det mest barn- och ungdomsböcker, jag dra‘r mig till minnes. Kanske är julen mer omskriven i litteratur för de unga, jag vet inte, eller kanske förhåller det sig så att jag missat de vuxna jularna. Upplys mig gärna!

“Silent Night: The Story of the World War I Christmas Truce” av Stanley Weintraub, är en bok jag gärna läser om (ånyo) i juletid. Den handlar om hur en del soldater, under julen 1914 helt enkelt lämnade sina skyttegravar och träffade sina fiender i ingenmansland. De spelade fotboll, sjöng och fraterniserade.

Det är hoppfull läsning, så tillvida att det visar att vi människor vill vara vänner — samtidigt sorgligt eftersom det inte upprepades i någon större skala, eftersom krigsherrarna förbjöd det. Och som vi alla vet är vi inte närmare världsfred i dag än 1914.

Jag hade egentligen tänkt tala om en fin liten barnbok som utspelar sig strax före jul i Tyskland. Men jag minns varken titel eller författare — och hittar därför inte boken. Jag har så många gånger tänkt sammanställa en lista över böcker med jultemata, men det har bara inte blivit av. Jo, jag vet det finns redan sådana listor — men där saknas de flesta av de äldre böcker som jag i första hand tänker på.

Berätta! Vilka julböcker minns du — och då menar jag både böcker som handlar om julen, och böcker som du av någon anledning gärna läser under julen.

Goda vänner kommer ihåg mig med te lagom till jul. Tack och lov, bara de vännerna som vet att jag varken nyttjar påsar eller parfymerade teer. För några år se’n var jag med i en tebytargrupp på nätet, och fick de märkligaste teer. Bland annat fick jag rätt många av de förfärliga syntetpåsarna, ofta pyramidformade, som då var nya. Vad tänker fabrikanterna på som spottar ut millioner påsar som inte tidens tand rår på?

Väninnan i England gav mig ett par paket med Assam te. Jag läser på förpackningen:

HOW TO MAKE THE PERFECT CUP OF TEA

Warm the pot. Use one teaspoonful per person. Use only freshly drawn water, do not reboil. Pour water onto tea as soon as it boils. Stir immediately. Leave for 3-5 minutes, depending ufon preferred strength. Put milk into cup first if taken.

Jo men visst, gör jag så — nästan. Jag är kanske en aning mer generös med teet och eftersom jag brygger mitt te direkt i koppen kan jag inte hälla i mjölken first. Men faktum är att det smakar aningen annorlunda om man gör det. Jag tyckte nog att det var lite löjligt när brittiska tanter blev alldeles ifrån sig om man glömde att hälla i mjölken först. Så jag och ett par vänner anordnade ett blindtest. Susan och jag prickade rätt varje gång vi smakade, medan Susans syster Martha inte kände någon skillnad. Fast jag blir inte utom mig av att dricka te som är gjort i fel ordning!

2011-12-26T09:13:00.000+01:00

I juletid

Det var annandag jul och snön yrde kring knutarna. Tvillingarna var ute och byggde en snöborg i trädgården, men Lisbeth hade sökt upp ett fint gömställe för att få läsa i fred. Hon hade tagit med sig en liten pall och krupit in mellan fönstret och julgranen. Där kunde hon se att läsa i den grå dagern, och det luktade så gott från granen. Genom de täta grenarna såg hon, hur brasan flammade i kakelugnen. Det knastrade så hemtrevligt, och ibland föll ett gnistregn ut på golvet. Men det gjorde ingenting, för framför kakelugnen låg en matta av plåt, på vilken var målat en pojke och en flicka i daladräkter. De stod på var sida om en klargrön björk och såg så glada ut, fast de under årens lopp fått svarta och bruna fläckar i ansiktet av nedfallna kol.
Lisbeth hade fått andra delen av “Anne på Grönkulla” till julklapp, och hon läste den med glödande kinder, Det var underbart att få träffa Anne igen och vara med om alla hennes nya spännande upplevelser. Måntro, om inte detta ändå var hennes käraste julklapp! Hon kände, att boken ännu luktade trycksvärta på det där särskilt julaktiga sättet, som också alla jultidningar gjorde.
Lisbeth kikade förstulet bort mot sin julklappshög på det långa salsbordet och tänkte med en smula vemod på att julaftonen, som hon längtat efter och förberett med sådan fröjd och spänning, redan var över. Hon önskade, att man kunde rulla tiden tillbaka ett tag, så att hon återigen fick vara med om allt underbart, som föregår julen — allt smussel och all brådska med julklapparna, som man så länge och ivrigt funderat på. Nu åt man av den korven som hon hjälpt till att stoppa och smakade på kakorna, som knådats och bakats ut med sådan omsorg. Och den roliga julfesten i gymnastiksalen — hon kände ännu rysningen efter ryggen, då julbocken bultade på dörren! Och sedan de gamla julpsalmerna. — Visst sjöng man dem också nu, men de hade ett särskilt skimmer över sig när man sjöng dem på julafton.
_ _ _
— Är det en liten mus som knastrar bakom granen! skämtade mamma, när hon en stund senare kom in i salen.
— Nej, det är en liten ekorre, som sitter i granen och skalar kottar, skojar Lisbeth tillbaka och kröp fram ur sitt gömställe. Mamma, jag känner mig inte alls främmande för Anne i den nya delen. Jag var rädd för att hon skulle ha förändrats. Om jag bara kunde få träffa henne i verkligheten någon gång!
— Ja, det förtår jag så väl, att du önskar, sade mamma. Det har jag också så ofta velat, när jag läst om människor, som jag tyckt mycket om.
Ur “Barnen som aldrig hade tråkigt” av Birgitta de Vylder-Bellaner

Lisbeth i boken, är tolv år när hon läser fortsättningen på “Anne på Grönkulla” ("Vår vän Anne" ), och tycker lika mycket om Anne, när hon möter henne igen. Det gjorde inte jag, kanske för att jag var något yngre än Lisbeth när jag läste böckerna. Redan i “Anne på Grönkulla” tappade jag nog intresset för Anne i slutet av boken, därför att hon växte ifrån mig. Några år senare hade jag hunnit ikapp och läste hela serien oräkneliga gånger.
Och precis som Lisbeth, fantiserade jag om att få träffa litterära favoriter — fast jag visste att de bara fanns i böckernas värld.

Riktigt exklusiva böcker har fortfarande en speciell bokdoft — men trycksvärtedoft var det nog många år sedan jag kände. Eller har jag fel?

Om Birgitta de Vylder-Bellander, har jag helt kort skrivit tidigare.

Apotek Hjärtlösa, något i hästväg

2011-12-25T15:28:00.002+01:00

Interior of a Pharmacy

Att gå till apoteket har blivit ett nödvändigt ont. Det tar i regel omkring en timme innan man kommer därifrån. Det sägs att det är det nya datorprogram-met som är orsaken till den långsamma expedieringen — men så värst nytt är ju inte systemet längre. Om det inte fungerar, så vore det kanske anledning att se över det, förbättra det eller skaffa ett nytt. En timme är en orimligt lång tid att tillbringa på ett apotek — i all synnerhet som man sällan kommer därifrån med sina mediciner. Förr, hade apoteket de mediciner hemma som kunderna regelbundet efterfrågade, så är det inte längre. Dessutom har de beställda medicinerna inte alltid kommit till det utlovade datumet.
Nu vill jag på en gång säga, att med enstaka undantag är personalen trevlig och hjälpsam — problemet ligger säkert inte på butiksnivå.
Den långa väntetiden gör ju att vi kunder hinner utbyta våra åsikter med varandra, medan vi står där och stampar — alla utan undantag, saknar det gamla trevliga effektiva apoteket.
För lite sen fick jag betala hundra kronor i receptavgift, när jag hämtade ut min medicin — se’n tog det väl bara en vecka så kom en räkning från landstinget, en räkning som krävde hundra kronor för att en läkare skrivit ut just det receptet som jag redan betalat för på apoteket. Så jag ringer upp telefonnumret som jag hittar på räkningen, och den mycket trevliga personen jag talar med, berättar att apoteket ska inte ta’ ut den avgiften längre!
Nu hade det ju hunnit gå en tid sedan jag var på apoteket, så det var rena turen att det kvittot smugit sig emellan några papper och inte blivit bortslängt. På kvittot läser jag:
VETERINÄRARVODE!
Kanske tyckte receptarien att jag såg hundlik ut, för någon veterinärmedicin var det inte frågan om.
På apoteket, förstod man ingenting, den receptarien, som tog ut den avgiften, hade bara ryckt in tillfälligt och var inte där nu. Jag fick mina hundra kronor tillbaka, utan att bli ifrågasatt. Men utan kvittot hade ingen trott på mig. Jag undrar bara hur ofta det händer — och vart de pengarna tar vägen.
Och vad det var för avgift jag fick betala en gång för länge sen, har jag fortfarande inte förstått.

Juldagen

2011-12-25T09:13:00.000+01:00

"Christmas won't be Christmas without any presents," grumbled Jo, lying on the rug.

"It's so dreadful to be poor!" sighed Meg, looking down at her old dress.

"I don't think it's fair for some girls to have plenty of pretty things, and other girls nothing at all," added little Amy, with an injured sniff.

"We've got Father and Mother, and each other," said Beth contentedly from her corner.

The four young faces on which the firelight shone brightened at the cheerful words, but darkened again as Jo said sadly, "We haven't got Father, and shall not have him for a long time." She didn't say "perhaps never," but each silently added it, thinking of Father far away, where the fighting was.

Nobody spoke for a minute; then Meg said in an altered tone, "You know the reason Mother proposed not having any presents this Christmas was because it is going to be a hard winter for everyone; and she thinks we ought not to spend money for pleasure, when our men are suffering so in the army. We can't do much, but we can make our little sacrifices, and ought to do it gladly. But I am afraid I don't," and Meg shook her head, as she thought regretfully of all the pretty things she wanted.

"But I don't think the little we should spend would do any good. We've each got a dollar, and the army wouldn't be much helped by our giving that. I agree not to expect anything from Mother or you, but I do want to buy Undine and Sintran for myself. I've wanted it so long," said Jo, who was a bookworm.

"I planned to spend mine in new music," said Beth, with a little sigh, which no one heard but the hearth brush and kettle-holder.

"I shall get a nice box of Faber's drawing pencils; I really need them," said Amy decidedly.

"Mother didn't say anything about our money, and she won't wish us to give up everything. Let's each buy what we want, and have a little fun; I'm sure we work hard enough to earn it," cried Jo, examining the heels of her shoes in a gentlemanly manner.

Ut “Little Women” (“Unga kvinnor” på svenska) av Louisa M. Alcott, med illustrationer av Frank T. Merrill

Minns ni hur systrarna March nästa dag avstår från sin julfrukost för att en fattig familj ska få något att äta. Se’n går de hem och äter bröd och dricker mjölk.

Visserligen är boken moraliskt oförvitlig, men den utspelas i miljö, långt ifrån det herresäte och överflöd, som var gårdagens kuliss, i boken om Sylvia och hennes julhelgsfamilj.

Vetskapen om att boken har en verklighetsbakgrund, gör den intressant att läsa. Familjen Alcott levde ju långt ifrån sin tids borgerliga ideal, så kanske ger boken oss inte en bild av hur familjer levde på 1870-talet, utan snarare en bild från en idealistisk och progressiv familj.

Dags att klä granen

2011-12-24T12:06:00.000+01:00

En stor, vacker hemlockgran hade ställts i biblioteket mittför det utbyggda fönstret. Fastän den var både stor och vacker, hade den inte skilt sig på något särskilt sätt från andra tusentals andra träd, medan den stod därute i skogen.

Men så hade trolleriet begynt, och granen, som förut varit lik alla andra, hade förvandlats till en sagolik syn. Inom en kort stund skimrade den i skrud av silver och guld och små blänkande klockor och stjärnor och glimmande ispiggar och regnbågsskiftande kulor och kedjor av uppträdda majskorn och guldpapper. Men det fanns inga vaxljus i den, fast Sylvia gärna skulle ha velat ha det, därför att man i forna tider brukade pryda julgranar med sådana. Julgransljusen försvinna ju mer och mer på grund av sin eldfarlighet, och julhelgsmamman, som hade en verklig skräck för att elden skulle komma lös, hade bett att man inte skulle sätta några ljus i granen.

Filip hade emellertid försett den med anordningar, som utgjorde en ersättning ehuru de icke vore så poetiskt stämningsfulla som vaxljus. Han hade nämligen här och där emellan de mörka grenarna hängt upp små lätta, näpna elektriska kulor.

Ur “Sylvias julferier” (“Sylvia's Experiment“) av Margaret R. Piper, i översättning av Elisabeth Liljebjörn.

Boken kom ut 1914 i U.S.A., men i svensk översättning först 1926. Det är lite lustigt att läsa hur man talar om elektriskt ljus som elektriska lågor.

Jag har inte lyckats hitta någon information om författaren, men det skulle vara intressant att veta mer om henne. Det finns två böcker till om “Sylvia på Arden Hall” (“Sylvia of the Hill Top“) och “Sylvia Arden Decides”, som jag inte vet om den är översatt till svenska. Böckerna har den vanliga blandningen av föräldralös rik flicka, hemtrevnad och romans. Men dessutom anar jag ett kvinnosaksengagemang — inte mer än det kan sväljas av familjeflickor i början av förra seklet — men dock ett antydningar i den vägen.

Och julen varar intill påska

2011-12-23T17:45:00.001+01:00

I början av november försökte jag organisera lite trädgårdsprylar och bytte plats med gräsklipparna och snöslungan. Då, precis när jag var på väg in, upptäckte jag fyra små plastkrukor med några lökväxter i — krukor som jag ställt bredvid garaget, för att genast glömma bort vad det var för lökar, och vad jag egentligen tänkt göra med dem. Antydningar till blad stack upp från flera av lökarna — sådan företagsamhet måste ju premieras, jag tog krukorna med till köksingången, ställde dem på en bänk under köksfönstret, och glömde genast bort dem. Några veckor senare återupptäckte jag de tappra lökväxterna som nu var gott och väl fem centimeter höga, och fick följa med in. Se’n har de stått på köksbordet, och vi har sett hur de blivit högre och högre — och undrat om de tänkte blomma. Och så för några dagar sen började det spruta ut små gula, gulliga blommor.

Förutom adventsljusstake, hyacinter och ett luciatåg, har vi nu fyra krukor med rikligt blommande påskliljor! Eftersom jag fortfarande inte har någon kamera, så får ni tro mig på mitt ord — eller komma hit för att försäkra er om att jag talar sanning.

Lille Vigg

2011-12-22T09:58:00.001+01:00

Jag har inte en bok som jag måste läsa varje jul — jag har ett antal böcker och berättelser som jag ibland plockar fram till jul. En del av dem har egentligen ingenting med julen att göra, men till exempel E. Phillips Oppenheims “The Amazing Quest of Mr Ernest Bliss“, läste jag första gången en jul, och har sedan dess kommit att förknippa boken med det perfekta julfirandet. Så med jämna mellanrum letar jag fram den i jultid för en omläsning. Många barn- och ungdomsböcker handlar om julen — ofta i ett traditionellt och glättat sken, och många av dem (i synnerhet de äldre) i en högreståndsmiljö, men trots allt kan de vara trevliga.

En berättelse jag gärna återkommer till är “Lille Viggs äventyr på julafton” (ja, jag har nämnt den tidigare) av Viktor Rydberg. Den är i längsta laget för att lägga ut på bloggen, men jag rekommenderar den som har en stund över att läsa (om) den. Har du inte boken själv så står Runeberg gärna till tjänst.

Ljusstöperskan

2011-12-21T11:44:00.000+01:00

Bilden från Save Ohio History

Ljusstöperskan

Stilla tindrar stjärnan.

Tärnan står vid tjärnan,

doppar de drypande vekar

i oxars och vädrars talg.

Brasan på fönstret lyser,

lockar vandrarn som fryser:

Kom till julens lekar

och ljuvliga rus och svalg!

Ljus, o ljus, du tecknar din stig

på drivorna vårlöksgul.

Ljus, o ljus, du blommar för mig

som kommer ur mörksens skjul.

Tag mig till nåder, tärna

Dig vill jag tjäna gärna,

dig vill min tro jag bjuda

som ärlig och rask ung dräng.

Makt har jag ej och medel,

klen är min orlovssedel,

dock kan jag ister sjuda

och lysa en mö i säng.

Städ mig till ljusknekt och låt mig gå

med ditt bloss i den mörka helg!

Tänd för mig dina ögon två,

och lys som en vårfrusälg!

Rör i din kittel, häxa!

Låt dina vekar växa,

växa till träd med grenar

och ensliga liljespön.

Snart skola ställ och krona

stå som i kör ocb tona

hymnen om sol som lenar

himmelskt på vintersnön.

Jordisk och grov jag föga förstår

din skära ljusmelodi,

känner blott sus av ditt ljusa hår,

din ljusa vår däri.

Ljusen skall jag snyta.

Doppa skall jag i gryta,

stora vörtbrödsskivor

och skummande, mäktigt flott.

Bägarn skall glimma på skänken

folket skall stimma på bänken.

Här inom höga drivor

velom vi jula gott.

Troll och ulvar nalkas vår by

och ärna oss harm och sorg.

Stöper du ljus, så stöper jag bly

att värna vår glädjes borg.

Stilla tindrar stjärnan.

Svennen sitter hos tärnan.

Liver är ljusa tankar

och honung och njuratalg.

Väsen ur vita sagor

dansa i eld och flagor,

dansa tills kol och dankar

slockna i nattens svalg.

Julevind och julepsalm

ljuda i stilla kväll.

Drängen somnar på julehalm

och tärnan i killingsfäll.

Erik Axel Karlfeldt

Juleljus

2011-12-20T13:44:00.002+01:00

Så här i juletider finns det många ord och företeelser att begrunda — frukostdiskussionen kom att handla om ljus. Ett ord som hängt med se’ n runspråkligtid — då hette det lius, hur man nu uttalade det. (Skulle det inte vara spännande att veta hur det lät när vikingarna talade med varandra — men vi skulle väl inte förstå dem.) Som vanligt ledde det ena ordet till det andra — har man väl börjat med ljusfunderingar så kommer man snabbt till veken:

ve`ke subst. ~n vekar

ORDLED: vek-en

• anordning av garn som suger upp (flytande) bränsle till låga i stearinljus, fotogenlampa m.m.: vek(e)garn; lampveke; ljusvekegarn; hon förde tändstickan till ~n; skruva ner ~n i lampan

HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. veke; av lågty. weke med samma bet.; besl. med veckla

Och varför i all världen heter det plån? (och plånbok och outplånlig?)

plån subst. ~et, plur. ~, best. plur. ~en

ORDLED: plån-et

1 sträv (sido)yta på tändsticksask, mot vilken man stryker eld: ~et är belagt med röd fosfor

HIST.: sedan 1844; samma ord som fornsv. plan 'yta; plan'; jfr plan

2 typ av skiva eller blad för anteckningar, som är sådan att det skrivna lätt kan raderas ut: skrivplån

HIST.: sedan 1762; se plån 1

plå`nbok subst. ~en plånböcker

ORDLED: plån--bok-en

• mjukt, tunt, på mitten hopvikbart (läder)fodral med flera fack för förvaring av sedlar (och mynt) och äv. identitetskort, kvitton, biljetter m.m. {→portmonnä}: plånboksficka; han hade ~en i innerfickan; han fiskade upp ~en och betalade

BET.NYANS: ofta mer el. mindre bildligt, med tanke på pengar: plånboksfrågor; det blev inte mycket kvar i ~en när skattmasen tagit sitt

HIST.: sedan 1807 i sin nuv. bet.; före ca 1850 (oftast) 'liten bok med inhäftade plån för anteckningar (möjliga att utplåna)'; jfr plån

u`tplåna verb ~de ~t

ORDLED: ut--plån-ar

SUBST.: utplånande, utplåning

• (äv. lös förb.) helt förstöra så att ingenting återstår {→förinta, ödelägga}: vid jordbävningen ~des 14 byar; kärnvapen som kan ~ allt liv på jorden

BET.NYANS: mer abstrakt: minnet av händelsen ~s aldrig

KONSTR.: ~ ngn el. ngt

HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; fornsv. ut plana

o`utplånlig adj. ~t

ORDLED: o--ut-plån-lig

• omöjlig att utplåna särsk. om ngt abstrakt {?oförglömlig}: en upplevelse som satt ~a spår; han hade gjort ett ~t intryck på henne

HIST.: sedan 1761

För 168 år sedan

2011-12-19T11:33:00.000+01:00

gavs Dickens "A Christmas Carol ut".

För många hör det till att läsa, eller lyssna till, berättelsen om Ebenezer Scrooge, varje jul. Själv nöjer jag mig med att läsa om den med några års mellanrum.
Visst är det fantastisk med en bok som under alla dessa 168 år alltid funnits i tryck. Och även om många andra skrivit om julen, så lyckades nog Dickens med att forma en idealbild av julen — en bild som fortfarande är i högsta grad eftersträvansvärd för många.

Har du inte boken i hyllan, men vill få dig lite dickensk julstämning till livs, hittar du boken hos Gutenberg. Den finns i flera upplagor, med olika illustrationer — och även som talbok.

FARBROR EDWARDS TRÄFFAR JULTOMTEN

2011-12-17T20:26:00.000+01:00

FARBROR EDWARDS TRÄFFAR JULTOMTEN

Dagarna var korta och och kyliga och vinden visslade gällt, men det fanns ingen snö. Kallt regn föll. Dag efter dag föll regnet, det smattrade på taket och forsade från takfoten.
Mary och Laura höll sig i närheten av brasan, de sydde på sina lapptäcksrutor eller klippte pappersdockor av omslagspppersbitar och lyssnade till regnets blöta ljud. Varje kväll var det så kallt att de väntade sig att få se snö nästa morgon, men på morgonen såg det bara dystert, vått gräs.
De tryckte näsan mot rutorna i fönstren som pappa hade gjort, och de tyckte det var roligt att de kunde titta ut. Men de önskade att de hade fått se snö.
Laura var orolig för att det var så nära jul och jultomten och hans renar inte kunde komma fram utan snö. Mary var rädd att jultomten inte skulle kunna hitta dem även om det var snö — de bodde ju så långt borta i indianterritoriet. När de frågade mamma om detta sade hon att hon inte visste.
— Vad är det för dag i dag ? frågade de henne ängsligt. — Hur många dar är det kvar till jul? Och de räknade dagarna på fingrarna tills det bara var en dag kvar.
Den morgonen regnade det fortfarande. Inte en rämna syntes på den grå himlen. Det var nästan säkra på att det inte skulle bli någon jul. Och ‘ndå fortsatte de att hoppas.
Strax före middag förändrades dagen. Molnen rämnade och drev undan och blev skinande vita på en blå himmel. Solen sken, fåglarna sjöng och tusen vattendroppar glimmade i gräset. Men när mamma öppnade för att släppa in den friska, kalla luften hörde de floden dåna.
De hade inte tänkt på floden. Nu visste de att de inte skulle få någon jul, eftersom jultomten inte kunde komma över den dånande floden.
Pappa kom in med en stor tjock kalkon. Om den vägde mindre än tjugo pund skulle han äta upp den hel och hållen med fjädrar och allt, sa han. Han frågade Laura: — Hur tror du att den blir till julmiddag? Tror du att du kan klara ett vingben?
Hon sa att det trodde hon. Men hon var allvarlig. Så frågade Mary honom om floden höll på att sjunka undan, men han sade att den fortfarande steg.
Mamma sade att det var illa. Hon tyckte att det var hemskt tråkigt att herr Edwards skulle behöva sitta ensam och äta ungkarlsmat på juldagen. Han var bjuden på julmiddag hos dem, men pappa skakade på huvudet och sade att den som försökte ta sig över floden nu riskerade livet.
— Nej, sade han. Strömmen är för strid. Vi får helt enkelt finna oss i att Edwards inte kommer i morgon.
Det innebar naturligtvis att inte heller jultomten kunde komma.
Laura och Mary försökte att inte bry sig om det alltför mycket. De såg på när mamma plockade kalkonen. Det var en mycket fet kalkon. De var lyckliga små flickor som hade ett bra hus att bo i och fick en sån kalkon till julmiddag. Mamma sade så,och det var sant. Mamma sade att det var väldigt synd att jultomten inte kunde komma i år, men de var såna snälla flickor att han inte kunde ha glömt dem; säkert skulle han komma nästa år.
Ändå var de inte glada.
Efter maten den kvällen tvättade de händerna och ansikte, knäppte sina röda flanellnattlinnen, knöt banden på nattmössan och läste allvarligt sin aftonbön. De lade sig ner i sängen och drog upp täcket. Det verkade inte alls som det vore jul.
Pappa och mamma satt tysta vid brasan. Efter en stund frågade mamma varför pappa inte spelade fiol, och han svarade: — Jag känner mig inte upplagd, Caroline.
Efter en lång stund reste sig mamma plötsligt.
— Jag ska hänga upp era strumpor, flickor, sade hon. Kanske det händer något.
Lauras hjärta hoppade till. Men sen tänkte hon på floden igen och förstod att ingenting kunde hända.
Mamma tog en av Marys rena strumpor och en av Lauras, och hon hängde upp dem på spiselhyllan, på varsin sida om eldstaden. Laura och Mary kikade på henne över kanten av täcket.
— Sov nu, sade mamma och kysste dem god natt. Det blir fortare morgon om ni sover.
Hon satte sig vid spisen igen, och Laura somnade nästan. Hon vaknade lite när pappa sade: — Du har bara gjort det värre, Caroline. Och hon tyckte att hon hörde mamma säga: — Nej, Charles. Vi har ju det vita sockret. Men kanske Laura drömde.
Så hörde hon att Jack morrade vilt. Dörrklinkan skramlade och någon sade: — Ingalls! Pappa höll på att röra om i brasan, och när han öppnade dörren såg Laura att det var morgon. Ute var det grått.
— För hundra gubbar, är det inte Edwards! Kom in karl! Vad har hänt? utbrast pappa.
Laura såg strumporna hänga tomma och dingla, och hon pressade sina slutna ögon mot kudden. Hon hörde pappa stapla ved i spisen och hörde farbror Edwards säga att han burit sina kläder på huvudet när han simmade över floden. Tänderna skallrade på honom, och rösten darrade. Men så fort han blev varm skulle han piggna till, sade han.
— Det var en alltför stor risk, Edwards, sa pappa. Vi är glada att du är här, men det var att våga för mycket för en julmiddag.
— Dina små måste få sin jul, svarade Edwards. Ingen flod kunde hejda mig när jag väl hämtat julklapparna åt dem från Independence.
Laura satte sig rakt upp i sängen. — Träffade farbror jultomten? skrek hon.
— Ja visst, sade farbror Edwards.
— Var då? När? Hur såg han ut? Vad sade han? Skickade han verkligen med något åt oss? skrek Mary och Laura.
— Vänta. Vänta ett ögonblick, skrattade farbror Edwards. Och mamma sade att hon skulle lägga julklapparna i strumporna, som jultomten ville. Hon sade att de inte fick titta.
Farbror Edwards kom och satte sig på golvet bredvid deras säng, och svarade på alla deras frågor. De försökte allvarligt att låta bli att titta på mamma, och de såg inte riktigt vad
hon gjorde.
Farbror Edwards berättade att när han såg floden stiga hade han förstått att jultomten inte kunde komma över den. (— Men du kunde det, sade Laura. — Ja, svarade farbror Edwards, men jultomten är för gammal och tjock. Inte han, men en lång mager stake som jag rådde med det.) Och farbror Edwards tänkte att om jultomten inte kunde ta sig över floden så kom han troligen inte längre än till Independence. Varför skulle han komma sex mil över prärien bara för att få vända om igen? Det var klart att han inte skulle göra det!
Alltså hade farbror Edwards gått till Independence. (— I det regnet? frågade Mary? Farbror Edwards sade att han haft sin regnrock på sig.) Och där hade han mött jultomten som kom gatan fram. (På dagen? frågade Laura. Hon hade inte trott att någon kunde se jultomten på dagen. Nej, sade farbror Edwards, det var på kvällen, men från värdshuset lyste det ut på gatan.)
Nå, det första jultomten sade var: — God dag, Edwards! (— Känner han farbror? frågade Mary, och Laura frågade: — Hur visste du att det var jultomten? Farbror Edwards sade att jultomten känner alla. Och han hade genast känt igen jultomten på hans polisonger. Jultomten hade de längsta, tjockaste, vitaste polisongerna väster om Mississippi.)
Så sade jultomten: — Hör du Edwards! Sista gången jag såg dig låg du och sov på en bädd av majshylsor i Tennessee. Och farbror Edwards kom väl ihåg de små röda yllevantarna jultomten hade gett honom då.
Sedan sade jultomten: — Jag förstår att du bor vid Verdigris nu för tiden. Har du någonsin träffat två små flickor där nere som heter Mary och Laura?
— Ja, dem känner jag väl, hade farbror Edwards svarat.
— Jag har bekymmer för deras skull, sade jultomten. De är bägge två såna söta, snälla, rara små ungar, och jag vet att de går och väntar på mig. Jag tycker det är väldigt tråkigt att göra två såna rara flickor besvikna. Men så mycket vatten som det är kan jag omöjligt ta mig till deras stuga i år. Edwards, skulle du vilja göra mig den tjänsten och ta med julklappar åt dem för den här gångens skull?
— Det ska jag göra, med nöje, hade farbror Edwards svarat.
Så klev jultomten och farbror Edwards över gatan till pålen där packåsnan stod bunden. (Hade han inte renarna undrade Laura. — Det förstår du väl att han inte kunde, sade Mary. Det finns ju ingen snö. — Ja, just det, sade farbror Edwards. Jultomten färdades med packåsna nere i sydväst.)
Och jultomten spände av packen och såg igenom den och tog fram julklapparna till Mary och Laura.
— O, vad är det för något? skrek Laura, men Mary frågade: — Vad gjorde han sen?
Sen skakade han hand med farbror Edwards och svingade sig upp på sin fina fux. Jultomten red bra, för att vara en man med hans vikt och gestalt. Och han stoppade in sina långa vita polisonger under silkeshalsduken. — Adjö då, Edwards, sade han, och så red han visslande bort på vägen mot Fort Dodge, ledande sin packåsna.
Laura och Mary teg ett ögonblick och funderade över detta.
Sen sade mamma: — Nu kan ni få titta flickor.
Någonting blänkte grant överst i Lauras strumpa. Hon skrek och hoppade upp ur sängen. Det gjorde Mary med, men Laura hann först till spisen. Och den blänkande saken var en skinande ny bleckmugg.
Mary fick en precis likadan.
Dessa nya bleckmuggar var deras egna. Nu hade de en mugg var att dricka ur. Laura hoppade upp och ner och skrek och skrattade, men Mary stod stilla och såg med strålande ögon på sin egen bleckmugg.
Så dök de ner med näven i strumpan igen. Och de halade upp varsin lång slickepinne. Det var röd- och vitrandiga polkagrispinnar. De stirrade på den goda polkagrisen, och Laura slickade på sin, en enda slick. Men Mary var inte så glupsk. Hon slickade inte en enda gång på sin.
Strumporna var inte tomma än. Mary och Laura drog fram varsitt litet paket. De öppnade det, och var och en fann de en liten hjärtformad kaka inuti! På den läckra bruna översidan var det strött vitt socker. De gnistrande sockerkornen låg som i små, små snödrivor.
Kakorna var för fina för att äta upp. Mary och Laura bara tittade på dem. Men till sist vände Laura på sin och gnagde av en liten bit på undersidan, där det inte syntes. Och inuti var den lilla kakan vit!
Den var gjord av fint vetemjöl och sötad med vitt socker.
Laura och Mary tänkte inte alls på att titta i strumporna igen. Muggarna och kakorna och slickepinnarna var nästan för mycket. De var alltför glada för att kunna säga något. Men mamma frågade om de var säkra på att strumporna var tömda.
Då stack de ned armen för att förvissa sig om det.
Och ytterst i tån på strumpan låg en blänkande ny pennyslant!
De hade aldrig tänkt sig att de skulle kunna få en penny. Tänk att ha en hel penny alldeles för sig själv! Tänk att ha en mugg och en kaka och en slickepinne och en penny!
De hade aldrig haft en sådan jul förut.
Nu skulle förstås Laura och Mary genast ha tackat farbror Edwards för att han kommit med de här fina julklapparna hela vägen från Independence. Men de hade alldeles glömt av farbror Edwards. De hade till och med glömt jultomten. Efter någon minut skulle de ha kommit ihåg, men innan de gjorde det sade mamma vänligt: — Ska ni inte tacka herr Edwards?
— O, tack så hemskt mycket, farbror Edwards! Tack! sade de, och menade det av hela hjärtat. Pappa skakade hand med farbror Edwards om och om igen. Pappa och mamma och farbror Edwards såg nästan ut som de grät, varför visste inte Laura. Så stirrade hon igen på de fina julklapparna.
Hon såg upp igen när mamma gav till ett utrop. Farbror Edwards höll på att plocka fram sötpotatis ur sina fickor. Han sade att de hade hjälpt till att balansera knytet på hans huvud när han sam över floden. Han trodde att pappa och mamma skulle tycka om dem,till julkalkonen.
Där fanns nio sötpotatisar. Farbror Edwards hade haft med sig dem också hela vägen från staden. Det var verkligen alldeles för mycket. Pappa sade: — Det är för mycket , Edwards, sade han. De kunde aldrig tacka honom nog.
Mary och Laura var för uppskärrade för att kunna äta frukost. De drack mjölk ur sina blänkande nya muggar, men de kunde inte få ner kaninstuvningen och majsgröten.
— Låt dem slippa, Charles, sade mamma. Det blir ju snart middag.
Till julmiddagen fick de den möra, saftiga stekta kalkonen. De fick sötpotatis, stekt i askan och omsorgsfullt avtorkad så att man kunde äta det goda skalet också. De fick en limpa bakad av det sista vetemjölet.
Och efter allt detta serverads det kräm på torkad björnbär och små kakor. Men i dessa små kakor var det brunt socker, och det fanns inget vitt socker på översidan.
Sedan satt föräldrarna och farbror Edwards vid brasan och pratade om jular i Tennessee och uppe i norr i Stora Skogen. Men Mary och Laura tittade på sina fina kakor och lekte med sina slantar och drack vatten ur sina nya muggar. Och så småningom slickade de mer och mer på sina slickepinnar, tills de blev spetsiga i ena änden.
Det var en glad jul.
Ur "Det lilla huset på prärien" av Laura Ingalls Wilder

I Barbara M. Walkers bok “The Little House Cookbook, Frontier Foods from Laura Ingalls Wilder’s Classic Stories”, finns det ett avsnitt som handlar om just den ovan skildrade julaftonen.

With so many kinds of cookies and cakes available today we can’t help but be moved by the thrill Laura and Mary felt at receiving one white sugar cake apiece.
What Ma must have made, without eggs or baking powder, was something between sugar cookies and shortbread. Although there was milk on , we’ve assumed that lard, rater than butter, would have been used for baking. (You can substitute butter for lard in the ingrediens below if you prefer.) We have also increased the quantity to our customary six servnings and substituted a baking sheet and range oven for a bake-oven and fireplace.

For six heartshaped cakes you will need:
White flour, 1½ cups unbleached all-purpose, plus extra for dusting.
Granulated sugar, 1/3 cup plus extra for dusting
Baking soda, ½ teaspoon
Ground nutmeg, a pinch
Lard, ¼ cup chillad plus extra for pan
Cultured buttermilk, 1/3 cup

Bowl, 2-quart: pastry surface and rolling pin; baking sheet; blue tissue paper (optional. In the bowl mix flour, sugar, baking soda, and nutmeg. With cold fingers (dipped in cold water and dried) rub the cold lard into the dry ingrediens. Make a well in the center, add buttermilk, and work with one hand into a dough that can be rolled out.
Dust rolling surface with flour. Shape the dough into a ball and roll it out into an 8-inch circle. With a table knife dipped in flour cut the circle in half, then the halfes in thirds, to produce six equal wedges. Shape Esch wedge into a heart.
Grease baking sheet and place hearts on it so they do not touch. Bake for abort 15 minutes, until cakes are puffy and nicely browned. Remove from oven and sprinkler tops immediately with sugar (the crystals will melt slightly and stick). When cool, eat or wrap with blue tissue paper, the traditional wrapping of white sugar crystals, for gift giving.

Tjong, knäck och kola

2011-12-17T13:22:00.000+01:00

Russian Christmas

Igor Soldatenkov

Plötsligt stiger det upp ett, i det närmaste, antikt minne. Tjong. När jag gick på Inga Tobiassons lekteater, sjöng vi en sång som handlade om tjong — jag minns varken text eller melodi — det enda jag minns är att när vi kom till tjongdelen av sången, skulle vi mima och visa hur kolan fastnade i tänderna.

Ordet tjong står inte att finna i någon ordlista, men på nätet finns gott om recept på denna godsak. Tillverkningen låter som en omständiga procedur som det aldrig skulle falla mig in att göra. Så här står det på en sida: “Augusta Jansson, Stockholm, gjorde redan i slutet på 1800-talet den goda tjong-kolan. Inte helt enkel att göra — men mycket omtyckt.”

Jag har aldrig gillat kola, som jag tycker bara fastnar i tänderna, men nu började jag fundera över ordet kola, och vid en utflyt på nätet fick jag lära mig lite nytt.

KOLA [kå`la] subst. ~n kolor

ORDLED: kol-an

• typ av seg karamell som kokas av grädde, socker, sirap och smör vanl. fyrkantig och inlagd i papper: kolakaramell; kolapapper; chokladkola; citronkola; gräddkola; hallonkola; lakritskola; nötkola

HIST.: sedan 1924; kortform av kolakaramell, eg. 'karamell med kolanöt'; se kolaträd

kolaträdets blommor

KOLATRÄD [kå`-] subst. ~et, plur. ~, best. plur. ~en
ORDLED: kola--träd-et
• ett tropiskt träd som är besläktat med kakaoträdet och har stora frön (nötter) av vilka extrakt framställs för bl.a. Coca-Cola och choklad
HIST.: sedan 1868; till västafrikanska kola med samma bet.

Just därför att jag inte gillar sega klibbiga saker, så har jag aldrig varit intresserad av hemlagad knäck, eftersom den jag stött på haft en läskig konsistens. Däremot minns jag att man i min bardom kunde köpa hård knäck, som var, om inte jättegod, så OK.
En höst, när jag bodde i Kanada gjorde jag godis till ett barnkalas, och hittade ett recept på “Butterscotch Pattis”, som visade sig vara den hårda knäcken som jag mindes från godisaffären på Närkesgatan vid Nytorget.

Butterscotch Pattis

½ kopp socker
¼ kopp sirap
¼ kopp vatten
¼ tsk salt
1 msk smör
½ tsk vanilj

Smöra en bakplåt generöst eller ställ fram oljade knäckformar.
Blanda socker, sirap,vatten och salt i en kastrull. Koka under omrörning tills massan nått 130°C (265°F).
Tillsätt smöret och koka nu massan utan omrörning, tills den är 143°C (290°F).
Lyft kastrullen från plattan och rör i vaniljen. Droppa antingen små högar på bakplåten, eller fyll knäckformar med smeten.
Minns jag rätt så räcker det till mellan 40 och 50 knäckformar.

Här finns en omvandlingstabell.

KNÄCK
hård, seg sirapskaramell
BET.NYANS: ofta koll.: koka ~; hemlagad ~
HIST.: sedan 1654; se knäck 1

KNÄCK 1
HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; fornsv. knäk; till knäcka

Julfärger

2011-12-16T13:13:00.003+01:00

De flesta av oss tycker nog att en röd och grön duk ser ut som en julduk — medan vi inte får de associationerna av en röd och blå duk. Varför? Ingenstans hittar jag uppgifter om varför just grönt och rött har blivit julfärger. Wikipedia säger visserligen att rött förknippas med julen — men inte varför. Om grönt har Wikipeda också en del att säga, men kopplar inte alls ihop färgen med julen.
Att vis mat kopplas till julhelgen är kanske mer naturligt, man sparade det dyra och fina till helgen, och en del varor fanns förr kanske bara tillgång till i juletid.
Sydfrukter till exempel, hör till sån’t som det förr var bättre tillgång till på vintern.

Clementiner är ett exempel på en frukt som ofta förekommer tillsammans med dadlar, fikon, nötter och andra gotter. Så jag tycker det passar bra att jag delar med mig av ett recept på en clementinkaka som jag fick häromdagen av väninnan Kathy. Hennes familj är stor, och där förekommer diverse matallergier — och jag har många vänner som av olika skäl undviker somliga födoämnen — så vi byter passande recept när vi stöter på dem. Det här är en kaka utan mjöl.

Cirka ½ kg clementiner (5-6 frukter) — helst ekologiska
6 ägg
½ kopp muscovadosocker
2 1/3 kopp mald mandel
1 tsk bakpulver

Skrubba clementinerna, lägg dem i en kastrull med rikligt med vatten, och låt sjuda i omkring 2 timmar.

Häll av vattnet och lägg de nu rätt mosiga clementinerna i en matberedare och kör maskinen tills du har ett clementinmos.
Blanda ned resterande ingredienser och häll smeten i en smord form. Smeten är mycket lös. Jag använde en långpanna som rymmer 2 liter, men en rund form är kanske festligare om man vill ha något mer tårtliknande.

Grädda i 40 minuter i 175C. Täck kakan med folio och grädda i ytterligare 20 minuter.
God att äta med crème fraiche eller vispad grädde.

grön adj. ~t
• som har färg som friskt gräs traditionellt en av grundfärgerna, vanl. uppfattad som kall: gröngräset; grönsåpa; grönögd; buteljgrön; djupgrön; klargrön; klorofyllgrön; lindblomsgrön; olivgrön; smaragdgrön; vintergrön; ärggrön; ~ paprika; ~a ängar; ett glas ~ myntasaft; ständigt ~a växter; en rödhårig flicka med ~a ögon
BET.NYANSER: a) ibl. i substantivisk anv. om blad, växter e.d.: grönområde; pryda bordet med blommor och ~t b) mer el. mindre bildligt i uttr. för illamående, osundhet e.d.: giftgrön; slemgrön; äckelgrön; hon var ~ i ansiktet efter turen i berg-och-dalbanan; ~ av avund c) som symbol för fri framfart e.d.: ~t ljus; det är ~t för igångsättandet av firman d) i uttr. för ungdom, omognad o.d.: ung och ~; i min ~a ungdom; han är ännu för ~ för att få en chefsbefattning e) ofta i uttr. som framhäver miljöhänsyn o.d.: ~a räkenskaper; ~ bomull; ~ el
IDIOM: den ~a revolutionen införande av högavkastande spannmålssorter i u-länderna; en ~ vinter en mild vinter utan snö el. en kall sommar; ~ våg samordning av trafikljus så att fordon med konstant hastighet kan få grönt ljus hela vägen; ~a vågen en strömning som framhäver lantlivets fördelar framför stadslivets och under 1970-talet ledde till vissa försök att starta nya jordbruksenheter; ha ~a fingrar vara bra på trädgårds- och krukväxtsskötsel; i det ~a i naturen på våren el. sommaren; komma på ~ kvist bli rik; (miljöpartiet) de ~a proteströrelse eller politiskt parti som sätter miljöfrågorna i centrum förekommande (under denna el. likn. beteckning) i åtskilliga länder, t.ex. Sverige och Tyskland
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. grön; gemens. germ. ord; bildn. till gro

gro verb ~dde ~tt, pres. ~r
SUBST.: groende
• börja växa och utvecklas ofta utan att det syns på ytan; om frö, pollen e.d.: fröet ~r i jorden; dillen har inte ens börjat ~ ännu
BET.NYANSER: a) allmännare (med partiklarna ihop, igen) växa (igen): ängarna ~r igen och blir vattensjuka; bilfönstren hade nästan ~tt igen av smuts och slask; såret ~dde inte ihop så fort som man väntat b) bildligt och överfört: i hennes hjärta ~dde hoppet om befrielse
IDIOM: inte låta gräset ~ under fötterna vara snabb och effektiv i sitt handlande
KONSTR.: ~ (ihop el. igen)
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. gro(a); gemens. germ. ord, eg. 'sticka fram'; jfr grodd, gröda, grön

Granar, granar, granar

2011-12-15T13:13:00.006+01:00

Eftersom jag aldrig köper julgran vet jag faktiskt inte hur köpegranar ser ut nu för tiden — men jag har en känsla av att det är omodernt med den gamla hederliga glesa skogsgranen. De jag har sett är alla odlade “Disneygranar”, och jag minns när jag träffade Hugh och Nancy, ett syskonpar från Vermont (tror jag). Jag trodde först att de skojade med mig när de berättade att de beskar julgranar på sommarloven. Men det visade sig att familjen hade en jättestor julgransfarm. Där gick Nancy och Hugh, rad upp och rad ned, hela sommarlovet, med specialtillverkade knivar, och skar av alla grenar som vågade sticka ut i en icke julgransliknande vinkel.

A Tumbleweed Christmas

Jack Sorenson

gran subst. ~en ~ar

ORDLED: gran-en

• typ av (högväxande) barrträd med rak stam, krona av kransställda grenar och spolformiga kottar mycket vanl. i Sverige; med ved av stor ekon. betydelse: granbarr; grandunge; grankotte; blågran; julgran; prydnadsgran; silvergran; ädelgran; mörka ~ar kantade den allt smalare och slingrigare vägen; lyssna till ~ens susning; snötyngda ~ar; en yvig ~ till jul

BET.NYANS: om trävirket: billiga hyllor i ~

HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. gran; gemens. germ. ord, urspr. 'ngt framstickande, spetsigt'

För minnet eller sterbhuset?

2011-12-14T13:13:00.009+01:00

The Christmas Tree

Ditz

I vår familj är presenter och böcker snudd på synonymer, och så här i julklappstider kom jag och en väninna att diskutera lämpliga julklappsböcker. Därifrån var steget inte långt till att tala om lämpliga presentinslagningar — och huruvida man ska skriva några rader på titelbladet eller ej. Här gick våra åsikter isär, väninnan tyckte att det är upprörande att “kladda” i böcker. Jag uppskattar ett par rader, med ett datum och givarens namn — eller om jag själv köper boken, skriver jag ofta var jag köpte boken, och kanske några rader om omständigheterna kring köpet. Jag tycker inte att det är att kladda, och jag tycker att det är roligt att se vem som ägt böckerna före mig, vare sig det är släkt eller, om jag köpt boken antikvariskt, det är helt främmande människor.

Jag visade väninnan några böcker som jag blir glad varje gång jag öppnar, som en anmoders bok med dikter av Ibsen, där det förutom hennes namn står, julafton 1879. Hennes man har i en bok han skrivit, tillägnat henne boken med en lång dikt. Första versen lyder:

Till Ellen

Min älskling, här är boken som Du bad,

Att jag Dig skulle skänka till ett minne.

Ditt milda öga blick må därinne..

Det skall ej finna brist, på varje rad.

eftersom jag är skannerlös

kommer bilden från nätet

Jo, väninnan höll motvilligt med om det var ju intressant eftersom det var historia, liksom hon godkände en annan bok med dedikation av en känd författare. Men jag fick nog en känsla av att det var mer ett pekuniärt intresse. Däremot kunde hon inte se det charmiga i den rätt medfarna boken “The Big Chocolate Cookbook” av Gertrude Parke. Den har spår av choklad på baksidan av det slitna skyddsomslaget, och på titelbladet står med prydlig handstil:

Christmas 1969

A sweet cookbook for a sweet cook(is)

Love,

Alan, Judith and Elisabeth

Och naturligtvis har jag lagt till:

margaretha

på strand

new york

26.IV.96

hur skulle jag annars minnas vilken dag det var? Strand är förresten min favoritbokhandel, där man hittar både begagnade och nya böcker — jag rekommenderar ett besök där, om du kommer till New York. Jag skulle nästan tro att de piffat upp affären sen jag var där, då var det en trång, dammig och härlig butik att gå på skattjakt i.

Så värst många av bokens recept har jag inte provat, men häromdagen behövde jag en present och provade

CHOCOLATE WALNUT DELIGHTS

¾ cup butter (c:a 175 g)

1 cup firmly packed brown sugar

1 egg

¼ cup corn syrup

3 ounces chocolate (squares, melted and cooled, or envelopes)

1¾ cups sifted flour

2 teaspoons baking soda

½ teaspoon grund cinnamon

½ teaspoon grund allspice

¼ teaspoon grated nutmeg

Walnut halves

1. Cream the butter and sugar together until creamy. Add the egg and beat well. Add the corn syrup and the cooled chocolate.

2. Sift the flour, baking soda and spices together, and beat into the first mixture. Cchill.

3. Roll into small balls, place on unbuttered cooky sheets, and press a walnut half on each cooky. Allow rom between the cookies as they will spread as they bake.

Bake in a 350°F. Oven for abort 15 minutes. Allow to cool slightly before removing to cake racks.

Makes 30 to 36 cookies.

Ingen bild eftersom jag som bekant inte bara är skannerlös, utan även kameralös.

Jag följde i stort sett receptet, men minskade som vanligt på sockermängden (muscovadosocker). Sirap har jag sällan hemma, men hittade en slurk mörk sirap. Skulle tro att jag nästan dubblade kryddorna, eftersom jag tyckte degen smakade mesigt — dessutom skvätte jag i mald nejlika.

Mina provkakor blev torra och trista, så jag gjorde dem något större och gräddade dem i mellan 12 och 13 minuter.

Julgransprydnader

2011-12-13T13:13:00.002+01:00

The Christmas Tree, 1910

Alexei Mikhailovich Korin

Snart är det dags att klä granen — om du inte är så amerikaniserad att du redan gjort det.

Men skulle du ändå vilja ha en amerikanskinspirerad gran utan att därför förfalla till det pråliga, så kan du göra popcorngirlanger.

Preparation for Christmas, 1896

Sergey Vasilievich Dosekin

Poppa en stor skål med popcorn, men varken salta eller smöra dem. Helst ska du poppa dem några dagar i förväg, så är de lättare att hantera. Se’n är det bara att trä upp popcornen på långa trådar. Har du tillgång till tranbär — den odlade sorten med stora bär — så kan du trä på några bär mellan popcornen med jämna mellanrum. Jag använde röda träkulor ett år, fast då kunde jag inte hänga ut girlangerna till fåglarna efter jul.

Den här sortens girlanger är inte att rekommendera om du har katt eller hund, som kan tänkas vara intresserad av allt ätbart. Inte heller pepparkakor är särskilt lyckat att hänga upp om du har ett husdjur som kanske ser kakorna som sitt privata matförråd.

Då kan kanelhjärtan vara ett alternativ — de luktar gott, men är oätliga. Hur man går tillväga berättade jag för några år sedan.

En annan oätlig prydnad, är torkade skivor av citrusfrukter.

Grattis Edvard!

2011-12-12T16:13:00.000+01:00

Edvard Munch

12 december 1863 - 23 januari 1944

Självporträtt med cigarett, 1895

Sommarkväll, 1889

Kyssen vid fönstret, 1892

De fyra åldrarna

Den döda modern

Upplysning

2011-12-12T13:13:00.004+01:00

Ordet ljus har hängt med sedan runspråklig tid.

For för en tid se’n på slingriga byvägar en mörk kväll, och kunde notera att det fanns en belyst gran utanför nästan varje hus. Och var det inte en belyst gran, så nog hade man fått upp ljusslingor i sina fruktträd eller till och med införskaffat en hiskelig tomte med renar och allt. Men på den sju mil långa färden såg jag bara två granar med kulört belysning. Det må vara hur smaklöst som helst, men kulörta lampor i granarna väcker massor med glada minnen hos mig.

Vi använde vår urgamla amerikanska julgransbelysning ända tills den dog, ungefär samtidigt som jag började skolan. Och som det plägar vara med barndomsminnen, så blir de lätt normgivande för återstoden av livet.

Hur det är nu, vet jag inte, men i min barndom tycktes det vara så att kulört belysning användes bara norrut i landet. Vi åkte ju till Härjedalen varje jul, och någonstans norr om Rättvik började de kulörta lamporna dyka upp — och norr om Orsa, fanns det så gott som inga andra.

Att resa på kvällen, när det lyser i var och varannan stuga, ger en bedräglig känsla av hemtrevnad och frid. Jag har ofta undrat i hur många av alla upplysta hem, som det är lika trevligt som man frestas att tro när när man far förbi i vintermörkret.

Spirit of Christmas

Thomas Kinkade, älskad och hatad konstnär, har insett att det välkomnande ljuset är kommersiellt gångbart. Han marknadsför sig som “Thomas Kinkade, Painter of Light”. Mellan 1997 och 2005, lär han ha dragit in 53 millioner dollar på sina insmickrande målningar.

Klassisk julklapp

2011-12-11T13:13:00.000+01:00

Julgran, 1921

Alexander Viktorovich Moravov

Undrar om dagens små flickor syr lavendelpåsar till släktens äldre damer. Jag vet inte ens om man kan köpa lavendel på apoteket längre, men jag har sett att det finns flera ställen på nätet där det går att beställa lavendel. Fast det kostar nog mer än tjugofem öre, jag har ett svagt minne av att jag betalade minst tio kronor för en inte alltför stor burk för bortåt femton år sen.

När jag var sju år fick jag Ester Ringnér-Lundgrens bok “Tussi i skolan”, i påskpresent. Den var en av favoritböckerna under många år, i synnerhet kapitlet där Tussi och hennes bästis ska köpa lavendel för att sy lavendelpåsar.

Snö och lavendel

Vi hade gått så länge i skolan nu, att vi börjat tala om julen. Visserligen är det barmark ännu, men vinden pep så snålt och vasst om öronen på Kajsa-Lena och mig, när vi gick till skolan i morse, att snön säkert inte är långt borta.

— Ska vi börja sy julklappar i kväll? Undrade Kajsa-Lena. Vi kan köpa tyg i eftermiddag.

— Det vore hemskt kul, sa jag, men jag har inga pengar kvar.

— Ja, men din mamma har väl några söta tyglappar, som du kan få. Vi kunde göra små påsar och fylla dem med lavendel.

— Sådana där, som man har i byrålådor och linneskåp? Sa jag.

— Ja, sa Kajsa-Lena. Man köper lavendel på apoteket, det är inte dyrt. Nog har du väl 25 öre ändå?

Vi stannade, och jag drog upp portmonän. Den var ganska tom.

— Tjugonio öre, sa jag, sedan jag räknat ihop alla tvåöringar och femöringar.

— Det räcker, sa Kajsa-Lena förtjust. Vi går och köper lavendel på hemvägen i dag.

Vi kom på väldigt gott humör, Kajsa-Lena och jag, när vi tänkte på att vi skulle börja med julklappar. Och jag för min del funderade så mycket på det under första timmen, när vi hade geografi, att jag höll på att säga att i Skåne odlade man lavendel på stora fält. Men i sista minuten kom jag på att det var sockerbetor.

Nästa timme hade vi uppsatsskrivning, och vi plitade och stånkade och skrev. Det är förfärligt med uppsatsskrivning. Om vi fått skriva om vad vi ville, hade det väl gått an, för då skulle jag ha skrivit om Månse-Misse, men nej, vi skulle skriva om våra bostäder. ”Från grotta till stenhus.”

Rätt som det var hörde ett förtjust väsande från Jerka.

— Psst! Titta, va! Det snöar!

Hela klassen reste sig upp och bröt ut i ett enda stort jubeltjut. Snöflingorna föll stora och mjuka, hastigare och hastigare; den del av skolplanen, som vi kunde se, var redan alldeles vit.

Då tog Getingen till orda.

— Ja, det förstår jag ju, att det inte går att skriva om bostäder nu. Klassvakten kan dela ut teckningspapper i stället, så får ni rita en vintertavla.

Tänk en sån gubbe! Vem är det egentligen som hittat på att han skulle vara den värsta läraren i hela plugget? Han är bra!

Vi tog svängen bort till apoteket efter sista timmen, som vi sagt Kajsa-Lena och jag. Det var vitt på marken och vitt på taken, och vi tyckte, att allting var så skojigt, så vi kunde inte gå som vanligt, utan vi höll varandras händer och skuttade ”Saffransfläta framår på trottoaren, medan våra skolväskor dängde och slängde.

Då fick vi syn på en gammal, gammal tant, som med små försiktiga steg långsamt gick framför oss. Hon hade en stor fullproppad korg i ena handen, i den andra höll hon en stadig käpp, som hon stödde sig på.

Vi stannade mitt i vårt skuttande, för det såg så ängsligt ut med den lilla tanten, att vi inte tordes störta förbi henne.

— Just då halkade ho

— Tack, kära barn, tack, tack, sa den lilla tanten, när hon stod stadigt igen. Det är den här snön, se. Det blir lite för halkigt för mig.

— Vi kan följa tant hem, sa Kajsa-Lena och jag på samma gång.

— Vill ni verkligen det? Sa den lilla tanten. O, vad ni vore snälla då.

Jag tog hand om korgen, och Kajsa-Lena tog tanten under armen.

— Jag bor i apotekshuset, sa tanten, så det är inte så värst långt.

— Så lustigt, sa Kajsa-Lena. Vi ska just till apoteket.

— Ni är väl inte sju, barn små? Sa tanten.

— Nej då, sa jag. Vi ska bara köpa lavendel. Och så berättade vi om våra lavendelpåsar och om julen och om skolan och så där.

Vi hade det riktigt trevligt, och när vi kom fram till apotekshuset, bad den lilla tanten, att vi skulle följa med henne in och se, hur hon hade det.

Ja, vi följde med in, och där var så dockskåpsfint, så det kan ingen tro. Nu först förstod jag riktigt, varför mamma suckar, när hon kommer in till Annika mig eller till Bisse, och vi har slängt böcker och kläder lite här och var, så det är lagom rörigt och lätt att hitta saker och ting. Skulle vi ha det så här fint i våra rum, så vore det lika bra att stanna hemma från skolan för jämnan och bara städa och städa.

Den lilla tanten plockade fram både kakor och karameller, och så ringde hon till någon i telefon. Och efter en stund ringde det på dörren, och det kom in en springpojke med två påsar.

När han gått, fick vi var sin av de båda påsarna. De var proppfulla av lavendel! Och så gav tanten oss var sin enkrona och tackade oss så rysligt mycket för att vi varit så snälla. (Men det var ju inte något särskilt märkvärdigt vi gjort tycker jag.)

— Man blir så glad, när barn är så rara mot en gammal människa, sa hon och klappade oss på kinden, båda två. Och kom upp och hälsa på någon dag, små flickor.

När vi var på hemväg, pratade vi nästan i munnen på varandra. Vilken genomtrevlig dag! Och i kväll skulle vi sy julklappar.

Men när jag kommit hem och berättat allt det här, frågade Bisse, vad jag skulle ha lavendel till.

— Det är en hemlighet, sa jag. Ingen får veta det! Och absolut inte du!

—Tussi, sa Bisse förskräckt, du menar inte att du tänker ge mig lavendel till julklapp.

— Varför inte? Sa jag.

En passande sysselsättning så här års, att skutta saffransfläta. Någon som vet hur det går till?

Boken trycktes 1956, tjugofem öre då motsvarar 3:25 i dagens penningvärde.

Jag har skrivit om Ester Ringnér-Lundgren tidigare, du hittar länkar här.

laven´del subst. ~n

ORDLED: lav-endeln

• typ av låg, väldoftande (ofta odlad) halvbuske med blå eller violetta blommor bl.a. anv. inom parfymindustrin: lavendeldoft; lavendelolja

HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; av medeltidslat. lavandula med samma bet., bildat till lat. lavare 'tvätta' (på grund av sin väldoft användes växten vid tvätt och bad)

"Lawändel. w. i söd. Eur. är resolwerande och nerfstärkande, i lamheter utwärtes nyttig: i synnerhet at gnida med spirit...

...I trädgårdar triwes Lawendel wäl, då den wintertid täckes med granris."

Ur Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom av Carl Fredrik Hoffberg (1792)

Grattis Hector!

2011-12-11T10:01:00.002+01:00

Louis Hector Berlioz

11 december 1803 - 8 mars 1869

Hectors far var läkare och föraktade allt vad konstnärer och musiker hette. Han bestämde att sonen skulle gå i hans fotspår och bli läkare. Så 1821 påbörjade han sina läkarstudier, som varade till 1824 då han var med om sin första dissektion — äcklad hoppar han ut genom fönstret för att aldrig mer återvända till studierna.

Framförhållning

2011-12-10T18:12:00.004+01:00

För de av er som avser att se ut som damerna på bilden om två veckor, är det hög tid att börja svälta sig! Ska ni dessutom sno ihop en klänning, så brinner det i knutarna. De här modellerna är förstås rätt enkla att sy, jag har en som liknar klänningen till vänster och lånar gärna ut mönstret. Ett Schiaparellimönster, taget ur en bok inköpt på Victoria and Albert Museum.

Dessa kokostoppar rekommenderas inte om du vill gå ned i vikt — men du kan ju ge bort dem.

KOKOSTOPPAR

Bryn

60 g smör

lyft kastrullen från värmen och rör ned

2 koppar florsocker

¼ kopp grädde

3 koppar riven kokos

1 tsk vaniljsocker

(½ tsk om du använder essens)

Klicka ut kokosblandningen till små toppar på ett bakplåtspapper

Smält 90 g choklad med 2 tsk smör.

Doppa botten av varje kokostopp i chokladen.

För den som inte har en måttsats med amerikanska koppar, finns en bra omvandlingstabell här.

Glopp

2011-12-09T13:19:00.004+01:00

Tittar ut genom fönstret och undrar vad glopp egentligen är.

glopp [glåp´] subst. ~et

ORDLED: glopp-et

• snöblandat regn: gloppregn; snöglopp

HIST.: sedan 1592; till sv. dial. gloppa 'snöa häftigt; gapa, sluka; vara ovettig', till glåp 'gap'; jfr glupa (i sig), glåpord

Så fick jag veta det — har nyss varit ute en sväng, det var inte skönt! Gloppregn har jag aldrig hört talas om, men jag är tämligen säker på att det är vad snögloppet övergått i. Jag är frestad att låta glåporden hagla över vädrets makter.

Grattis Alfred!

2011-12-06T15:27:00.003+01:00

Alfred Eisenstaedt

6 december 1898 – 24 augusti 1995

Fotojournalismens fader kallas han ibland, den lille store fotografen, som aldrig gjorde något väsen av sig.

"My style hasn't changed much in all these sixty years," he explained. "I still use, most of the time, existing light and try not to push people around. I have to be as much a diplomat as a photographer. People often don't take me seriously because I carry so little equipment and make so little fuss. When I married in 1949, my wife asked me. 'But where are your real cameras?' I never carried a lot of equipment. My motto has always been, 'Keep it simple.'"

Om sitt kameraval sa’ han:

"because you can hold a Rolleiflex without raising it to your eye; so they didn't see me taking the pictures." Eisenstaedt was speaking of the time he photographed American soldiers saying farewell to their wives and sweethearts in 1944 on assignment for Life. "I just kept motionless like a statue." he said. "They never saw me clicking away. For the kind of photography I do, one has to be very unobtrusive and to blend in with the crowd."

Meddelande

2011-12-04T20:26:00.001+01:00

Oroliga vänner som inte fått någon adventskalender, och som får sina mejl till mig i retur, börjar ringa nu. Naturligtvis är det i huvudsak alla de som inte besöker bastmattan — så jag ber de av er som vistas här, och som tror sig känna vänner som inte gör det, att sprida budskapet om min havererade dator!

Eftersom min överlevnadsstragi går ut på att ignorera allt jag inte kan göra något åt (och lite till) — och som går att ignorera — så kommer sakernas tillstånd inte att förändras på ett bra tag.

Pappersböcker och stearinljus kommer hädanefter att bli min melodi, och det är bara en tidsfråga innan jag kommer att skriva mina brev med en gåspenna doppad i hemgjort bläck.