Lördagsmening

 

La fascinacion de Thomas Mann 

Frans Masereel

Det blir två meningar — nu igen — för att man ska få sammanhanget klart för sig

War is not two great armies meeting in the clash and frenzy of battle.

War is a boy being carried on a stretcher, looking up at God’s blue sky with bewildered eyes that are soon to close; war is a woman carrying a child that has been injured by a shell; war is spirited horses tied in burning buildings and waiting for death; war is the flower of a race, battered, hungry, bleeding, up to its knees in filthy water; war is an old woman burning a candle before the Mater Dolorsa for the son she has given.” 
             Mary Rinehart

Om Mary Rinehart har jag skrivit flera gånger, hon är väl värd att utforska.

Roberts lördagsmening lever vidare, här kommer min.

för säkerhets skull

 

Four brooches, Early Iron Age, 600-100 BC 

Entreprenadsystemet visar sig äfven på andra områden. Att Svenska Folkets historia bland annat är dess flintsakers och säkerhetsnålars, har nyss blifvit ledt i bevis. Detta har blifvit en lätt sak, då svenska historien sedan urminnes tider varit ett kungligt monopol,  hvarigenom historieskrifningen blifvit öfverlemnad på entreprenad åt några pålitliga och handfasta personer. Våga ett försök att rita af en flintsak eller en säkerhetsnål och ni skall få se huru ni blir behandlad som en inbrottstjuf. Det vågar derför icke heller någon.

       ur ” Det nya riket. Skildringar från Attentatens och Jubelfesternas Tidehvarf” (1882)

   av August Strindberg

Vad han menar är jag inte säker på.  

Det vimlar inte av säkerhetsnålar i litteraturen, men jag har sett att det finns en deckare, skriven på 20-talet, av J. S. Fletcher som heter ”The Safety Pin”.

Det här med att vara först är viktigt i somliga kretsar, och när det kommer patent är det en vanlig orsak till strider. Men det tycks vara klarlagt att det var en herre vid namn Walter Hunt som den 10 april 1849 fick patent på säkerhetsnålen — han sålde rättigheterna för 400 dollar, och det var allt han tjänade på affären.

The Girl Virginia

Frida Kahlo

Säkerhetsnålar är väl inte avsedda att vara synliga — om man inte råkar äga säkerhetsnålar som är besatta av juveler — så det är rätt naturligt att man inte genast upptäcker var målningens säkerhetsnål sitter.

Vid ett tillfälle fick d:r Jackson till patient en gosse från Pennsylvania. Han hade sväljt en säkerhetsnål som emellertid afgått den naturliga vägen. Modern begärde ändå en undersökning, ty barnet klagade öfver smärtor och det kunde misstänkas att det satt i sig flera nålar. En röntgenfotografering lämnade till resultat att matstrupen härbärgerade ej mindre än fyra säkerhetsnålar, två smärre och ”säkrade” två stora och öppna. Till råga på olyckan boro alla nålarna inflätade i hvarandra. Efter mycket besvär lyckades det d:r J. att först särskilja nålarna och skjuta ned de bslutna så mycket att de kunde nås.

    Trelleborgs-Tidningen den 8 juni 1924

Nog blir man glad när man ser ord användas i sammanhang där man inte förväntar sig att att hitta dem!

SKATAN

mitt blåsiga lynnes fågel, 

flyger virvlande som en helikopter,

ett klot av vingar i vinden. 

Skatan, den glada änkan, skrattande 

trots sina oförsörjda barn, skrattande 

åt stölder hon begått och stölder hon planerar. 

Björkarnas egen svartvita fågel, 

hemma även i träd som står svart i snö. Höstens rönnbärsplockerska utan korg, 

med bröstet stålskimrande som en köldklar vinterhimmel.

Men gårdarna älskar hon mer än skogen, flyger genom skorstensröken som luktar stekt fläsk,

plockar en säkerhetsnål utkastad med spädbarnets badvatten,

sitter på träpumpen och lyssnar till separatorn i köket.

Skatan, den knepiga flickan med vippande stjärt,

 aldrig riktigt ung och oerfaren, 

mera lik en tattarjänta med silverslant i örat, lätt förförd i vårvinterns sista hö 

när fotterna är kalla av regn. 

Men heller aldrig knarrig gumma som kråkan

 eller hes som korpen, den kringflackande hästskojaren, 

med kniv under rocken och tobak i gapet . Nej, mest i släkt med den fattiga prästgårdsfröken 

som dansar på isen 

trots sina trasiga vantar. 

Skatan med risknippe och gnisslande mjölkhämtare, 

klädd i bortblåst äggvita, doppad i tjära från stuprören, 

bosatt i de vinterbonade trähusens land 

där hon vässar näbben mot slipstenen 

och skrattar sitt hån över pojkar som klättrar i träd.

            Artur Lundkvist

 I ”The Nine Tailors” säger lord Peter:

 ”He was so crooked, you could have used his spine for a  safety-pin.”

en formsak

 Är icke naturen i alla sina modificationer och formbildningar ett beständigt under? 

frågar sig Tegnér — men form är ju så mycket mer, allting har ju en form. Inte bara formfulländade ting som man kan ta på, inom filosofin finns begreppet, liksom inom litteraturen:

(Johan Ludvig Runebergs .. enkla, men tillika formfulländade .. diktning.)

Byggnader bjuder på många intressanta ” 

former som Jerk Altons kyrkorumsarkitektur. Här en detalj av  konstruktionen av ett invändigt tak.

Ett par dansande hus i Prag får mig att småle, trots att jag inte ser skönheten i dem.

(Arkitektur och konstruktion Vlado Milunic och Frank Owen Gehey)

Då uppskattar jag Charles Rennie Mackintosh, och hans fru Margarets formspråk desto mer.

Trappor och broar är fascinerande i synnerhet när ljuset lägger sig i och förändrar formspråket Här Bauhaus välkända trapphus, som Oskar Schlemmer såg det.

Det finns så många former att glädja sig över — en av de första jag kom att tänka på är molnen. Jag vet inte om det finns något svenskt ord för ”cloudspotting”,

men det finns en app för den intresserade.

Är du inte road av den meteorologiska sidan av detta himlafenomen, kan du bara njuta av formerna, låta fantasin flöda och likt Winnie-the-Pooh nynna på en liten molnvisa:

How sweet to be Cloud

    Floating in the Blue!

Every little cloud 

    Always sings aloud.

Vackra och intressanta former piggar upp vardagen — men jag kan inte låta bli att ondgöra mig över former som fördystrar tillvaron för alla vars händer inte kan hantera prylar som ofta är vackra men som kräver två friska normalststarka händer. Här finns mycket att göra för formgivare.

En deckare med passande titel är ”Any Shape or Form” av Elizabeth Daly

I dag är det Klimakteriehäxan som försöker förmå oss att se positivt på vår omgivning.

lördagsmeningen

 

Winter
Alexejew Konstantin Korovin 

Jag är full av beundran (vilket jag förmodligen sagt flera gånger tidigare) över de vittra ”gossarne” som skrev långa och innehållsrika brev på tidigt 1800-tal. Hur hann de?  Sterinljus, bläck och kanske gåspennor, stålpennor kom först i mitten av 1800-talet, ger väl inte de allra bästa förutsättningar för att skriva långa pratiga brev.
För tillfället läser jag Adolph Thörneros ”Brev och dagboks anteckningar”, och dagens citat kommer från ett brev han skrev till sin mamma måndagen den 25 februari 1825. Det var dagen efter en lång resa, på dåliga vägar, efter en slö häst, då han känt sig sjuk och eländig.

Jag befinner mig i dag vid det tillstånd, då man ej vet af att man har en kropp, d. v. s. jag är frisk. De förra dagarna har det ej varit aldeles så. 

 Det är Robert som uppmanar oss att berätta om en mening som fått oss att hejda oss ett ögonblick 

Naturligt

 Ett rätt tråkigt ord — men ett säljande ord.

Som den har annonsen som gjorde reklam för ren och hälsosam mjölk.

Théophile-Alexandre Steinlen, som gillade katter, använde här sin dotter som modell

Säg mig vad allt man inte har försökt att kränga med hjälp av ordet naturligt. Så till den milda grad att vi nog är många som misstror det naturliga.

Slår man upp ordet naturlig i ett synonymlexikon finner man att det är ett ord utan synonymer — men med ohyggligt många motsatsord. 

Man kan förstås jazza upp ordet med både prefix och suffix, på så sätt kan jag ju smyga in ”Unnatural death”.

Visserligen är påskens bokbinge redan fylld till brädden — vilket inte hindrar mig från att titta på några ”naturliga” böcker som ser lockande ut, som en bok med ritningar på små hus att bygga själv. En bok med den nätta titeln:

”Grotesque architecture, or rural amusement; consisting of plans, elevations, and sections, for huts, retreats, summer and winter hermitages, terminaries, ... The whole containing twenty-eight entire new designs, ... to which is added, a full explanation, in letter press, and the true method of executing them”

By William Wrighte, architect.  1767

Lusthus är det bästa namn jag kan ge dessa hiskeliga små byggnader. En del skulle man säkerligen kunna ha i sin trädgård om man bara snyggade till exteriörerna. Då skulle nummer tio bli en naturlig plats för eftermiddagstet.

Plan and elevation of a Gothic grotto, with four closets five feet square; the outside to be composed of flints and irregular stones, and studded with small pebbles; the inside to be ornamented with shells, ores, &c. and if built upon an eminence, it would have a very pleasing appearance.

Det är väl bara att konstatera — och acceptera att idealen såg annorlunda ut för 260 år sedan.

Nästa lika gammal är nästa bok: ”Om qvinnokönets naturliga höghet”, (1793). Thomas Thorild syn på kvinnor avvek definitivt från den tidens kvinnosyn — ja, även i dag finns det nog somliga män som skulle bli provocerade av Thomas kvinnosyn.

Ett tunt och lättläst litet häfte, med bara 18 sidor, som han inleder så här:

Af det mäst vanliga i världen är Karlarnes stolthet i hänseende til Qvinnor: hvilken stolthet visar sig, när det är illa, i ett slags vildt, och när det är väl, i ett slags mildt, Förakt sådant som man känner för barn, och för allt det, hvars svaghet är altför långt inunder ens höghet.

Axel Danielssons skrift ”Den onaturliga modern”, har jag inte hunnit läsa än, den får vänta tills jag kommit hem från Blåkulla. Men vid en snabbtitt på texten, inser jag att den gode Axel (som grundade tidningen Arbetet) stod på kvinnornas sida.

I tidningarna har nyligen stått en notis om ett spädbarn, som hittats i en ångbåtssalong, där modern lagt det och sedan försvunnit. Om henne visste man strax ingenting, men slutligen blev det upptäckt, att hon var tjänstflicka,  ogift och utan skydd, samt att barnets fader rest till Amerika, lämnande henne åt sitt öde. Tidningarna berätta saken under den vanliga rubriken: Den onaturliga modern. 
Det är nu ingen konst att sitta i en bekväm redaktionslokal efter en stadig frukost eller middag och med en god cigarr mellan läpparna göra en notis om »den onaturliga modern». Större konst hade det varit eller rättare sagt, mera mod hade det fordrats att förse notisen med den korrekta rubriken: Det onaturliga samhället.

I ”Det stilla året” skriver Ragnar Jändel ett kort (mycket kort) stycke, med rubriken ”Självfallet, barnsligt, naturligt …” 

Läs det!

 

resklar?

  

Witches Flying on Broomsticks 

Häxridt.

Två häxor flyga fram med hast.

Håll fast, håll fast,

du unga lärling, vid din kvast!

Din gudmor rider trygg och tjock

framför dig på sin timmerbock.

I väster står en sotröd rand,

som facklors brand

vid portarna till ondskans land.

Det är en natt med traneskri,

förbi, förbi

far vindens rappa melodi.

Den unga suckar, kvävd och trängd

i djupet av sin sjuka själ:

»Nu, hem och sol och Gud, farväl!»

Den gamla tar sitt smörjehorn

och ger sin häst förnyad kraft

av dunkla blomsters saft.

»Sträck ut, sträck ut, tag noga korn

på klockans glugg i kyrkans torn!»

En stormil tar dem i sin krets,

men högt i skyn på tornets spets

står korset, tindrande i frid,

och bådas klädnad rör därvid.

Då far den gamla med ett skrik

till marken som ett kolnat lik,

ett urtömt skal, en usel rest

av skam och smuts och pest.

Den unga drivs som av en stöt

mot morgonens betäckta sköt.

Till jorden under hennes fot

det sjunker som ett moln av sot;

det är den svåra synd hon tänkt.

Men stjärnbeblänkt

hon styr sin ban

mot månens gula påsktulpan,

och kärven mellan hennes knän

slår ut som blom på videträn.

Som på en sky av stråligt ris

hon seglar friskt för vårlig bris

till paradis.

          Påsklegender

     av Erik Axel Karlfeldt

Påsktradition

Den norska traditionen med påskekrim har drygt hundra år på nacken — hur det började kan du läsa om här.

Deckaren som jag nyligen hittade — och bara läst ett drygt kapitel av — kom ut 1920, och har den passande titeln ”The Daffodil Mystery", och skrevs av Edgar Wallace. Även om boken är tre år äldre än påskekrimtraditionen, är det ju inget som hindrar att den lästes i traditionens begynnelse.

When Arranging the Daffodils

Carl Thomsen

Läser du hellre en snällare novell så vänd dig med förtroende till Litteraturbanken. Där hittar du J. A. Törnbloms ”Påskliljor” — och något snällare än den tror jag inte att det går att uppbåda.