Sagornas ö

 är dagen litterära mål, som Robert gett oss. 

När det kommer till isländsk litteratur är mina kunskaper minimala. Den första författaren som kom för mig, var Halldór Laxness, som jag bara har två böcker av. Jag vet att jag läst ”Islands klocka”, som inte gjorde något större intryck på mig. Nu gav jag mig genast i kast med den andra boken ”Världens ljus”, som jag inte trodde att jag läst — men när jag kom till kapitel tre kände jag igen hur bokens huvudperson försöker förenkla arbetet med att mocka i ladugården. 

Jag har inte läst hela ”Den poetiska Eddan” rakt av — det är med den, som med all poesi; den ska avnjutas i små doser, och bara bitar man gillar.

Hávamál är en av dikterna i den, och den dikten jag tycker bäst om, med sina jordnära levnadsråd.
Det finns två översättningar att välja mellan. Björn Collinder var en välrenommerad lingvist, och det finns förmodligen inget att anmärka på hans översättning. 
Åke Ohlmarks var en omstridd man med många strängar på sin lyra — en av dem var att bli osams med andra akademiker.
Att avgöra hur god en översätttning är, är näst intill omöjligt, om man inte kan originalspråket. 
Jag väljer utan tvekan Ohlmarks översättning, som tyvärr inte finns tillgänglig på nätet, för den mustiga svenskans skull.
Jämför själv, här är fyra av Björn Collinders översättningar:

Eld tarvar den som in har kommit
och är kall om knäna:
mat och kläder görs den mannens tarv
som har farit över fjäll.

Man skall ej skryta med sitt skarpa förstånd,
utan visa sig aktsam och var;
tystlåten kommer den kloke till gårds,
den varsamme vållar sig ej våda. 


Boskapen vet när det börjar bli mjölkdags 
och ger sig då bort från betet,
men en vettlös man han vet aldrig 
hur mycket det ryms i hans mage.

En vesäll man ligger vaken var natt
och grubblar på allt upptänkligt;
när morgonen kommer är mannen trött,
all vedermödan är som den var.

Och samma verser översatta av Åke Ohlmarks:

Eld tarvar          den in kommit,
      kåsen och kall om knäna;
mat och mantel        den man tarvar
        som över fjället farit.

För klokhet sin        sig kråme ingen:
      håll dig hellre tillbaka!
Klipsk men tyst,        kommen till gårds,
       sällan på fingrarna får:
trognare vän        träffas ej
        än mycket mannavett.

Nöthjord vet      när nog den fått,
        hem från gräset den går:
ovis man         aldrig vet
       hur mycket hans mage mäktar.

Ovis man      är all natt vaken,
      grubblar och grundar på allt:
matt han är        när morgon gryr —
       eländet ändrat sig ej.

Laura Goodman Salverson var född i Kanada av isländska föräldrar som utvandrat i slutet av nittonhundratalet.

Boken ”When Sparrows Fall” är till stora delar självbiografisk, och som i många av hennes andra böcker skriver hon om immigranternas ofta svåra situation i sitt nya hemland.