fredagen den 30:e september 2011

Det är skillnad på ungar och ungar

Något som alltid fascinerat mig, är hur olika syskon kan vara. Nu ändras ju förhållanden med tiden, och familjesituationen förändras, men i stort sett växer ju många syskon upp under likartade förhållanden, och är ändå så olika. Ja, ja, jag känner syskon som är väldigt lika varandra också — men det jag ofta grunnar över är hur mycket är arv och hur mycket är miljö, och så den tredje komponenten, varje individs unika personlighet. Jag kommer inte fram till några svar i det här inlägget, det jag tänkte utveckla här, är varför jag grubblat över saken just nu.
Det hela började för en tid se'n när en väninna aviserade sin ankomst — och inte nog med det, hon hade med sig en väninna med två små barn. Jag jublade inte — jag har några mycket unga vänner, men att jag tycker om dem beror inte på att de är barn. Så tanken på att få besök av ett par syskon på tre och fem år, fyllde mig inte med hänförelse — i all synnerhet som vårt hem inte är av den barnvänliga sorten. Jag är van att kunna lämna vad som helst framme, utan hänsyn till om det är farligt eller ömtåligt.
Så kommer Gunilla, med sin väninna Johanna och barnen Claudia och Florian. Det var sagt att de skulle komma vid tolvtiden — fem i tolv står de på trappen. Punktlighet uppskattas när man ska bjuda på mat. Att bjuda barn på mat kan vara en trist historia, men tror nå'n att det blev problem. Båda ungarna åt av quichen, Claudia, den yngsta, petade bort löken men annars gick allt ned — med tio gånger bättre aptit och bordskick än jag förväntat mig. Florian är en social och talträngd liten herre, som deltog i bordskonversationen, men aldrig tog över. Jag blev mer och mer charmad för var minut som gick.
Vädret var inte på vår sidan, så vi stannade kvar vid bordet, se'n vi röjt av det. Barnen höll till på ena änden med kritor, papper, böcker och några leksaker. Det hade väl inte gått mer än fem minuter, så reser sig Florian upp och säger förskräckt: "oj, vi glömde att tacka för maten!", så föser han lillasyster framför sig mot mig, och båda ta'r i hand och tackar. Claudia till och med klättrar upp i knäet och kramar om mig.
Så framskrider eftermiddagen, barnen roar sig mest själva, men deltar emellanåt i vårt samtal, visar upp sina teckningar och rådfrågar oss om en del konstnärliga problem.
Det är uppenbart att dessa syskon har en trygg och stimulerande hemmiljö — men trots det är jag ohyggligt imponerad — både av deras uppförande och deras språkliga och konstnärliga förmåga. Jag frågar om de alltid är så välartade, och Johanna säger att på det hela stora är de "snälla" barn, naturligtvis har de sämre dagar ibland och visst kan de göra uppror, men de är nästan alltid mottagliga för sakskäl, och det går att förhandla med dem.
De går på dagis — ett kooperativ där föräldrarna har stort inflytande och grupperna är mindre än på många andra dagis. De är också vana att umgås med vuxna, något som i kombination med ett bra dagis, naturligtvis bidrager till att de vid så unga år vet att skicka sig.
Vädret bättrade sig, vi kunde så småningom gå ut och syskonen kunde skrika, skratta och rusa runt i trädgården. Det gladde mig att se att även om de kunde sitta stilla inne, så var de högst vanliga barn som behövde släppa ut ångan.
Så går det ett par veckor och ännu ett barnbesök blir aktuellt. Den här gången är det min gamla (nåja, vi är lika gamla — men har känt varandra länge) kompis Birgitta, med två barnbarn som kommer på lunch. Med det föregående besöket i gott minne, tänkte jag att det ordnar sig nog. Fast jag hade en liten gnagande oroskänsla på lut — det är nämligen så, att trots Gittan och jag är mycket goda vänner, har jag aldrig riktigt kunnat med hennes bortskämda dotter Jenny. Som skilsmässobarn tävlade mor- och farföräldrarna om att ge allt ungen pekade på, och dessutom utan reservation berömma henne för allt hon gjorde. Så jag undrade nog hur hennes döttrar skulle vara. Olivia i det närmaste fem år och Felicia tre och halvt år var precis lika griniga och odrägliga som deras mamma var i den åldern.
Vädret var strålande, vi satt ute hela tiden och flickorna avlägsnade sig inte en halv meter från oss på hela tiden. Felica kinkade och grät i stort sett hela tiden och stora syster gjorde inte saken bättre genom att reta henne — och ibland smocka till henne. När hon inte körde med lillasyster skulle hon ha hela vår uppmärksamhet, sjunga berätta obegripliga historier och dansa för oss.
Måltiden var en mardröm, inte en sak jag bjöd på passade — inte ens glassen, därför att de visste att vegetarianer bara bjuder på konstig mat!
Gittan och jag kunde inte växla många ord.
Vilken lättnad det var när de for. Det sista jag hörde var att Felicia sa "nu åker vi och köper riktig glass".
Vad är det som gör att somliga ungar alltid kinkar och gnäller, medan andra tidigt lär sig att parera livets små och stora motgångar?

Ännu mer väntrum


Ju fler väntrumsupplevelser jag får, inser jag att likheten med bloggoversum är stor. Några få skryter våldsamt, några behöver hjälp med något, somliga behöver lätta på trycket — men de flesta ägnar sig nog bara åt vänligt småprat.
Den äldre damen som satt i väntrummet på lab, behövde prata av sig lite. Hennes man hade just hämtat sig från "ett stroke", vilket hon uttalade "stråk". (Kanske skulle vi återinföra orden slaganfall och hjärnblödning eller hjärninfarkt.) Den söta lilla tanten oroade sig för framtiden, för hus och trädgård, för ekonomin och för sin egen hälsa. Det var många berättigade frågor hon ställde sig om framtiden, så jag frågade om hon inte hade talat med en kurator. Nej, den möjligheten visste hon inte ens att den fanns. Det förvånade mig, för på samma sjukhus förhörde man sig noga om hur min mamma skulle klara sig när hon kom hem efter sin infarkt förra året. Kanske var hon för orolig för att uppfatta att någon erbjudit henne hjälp. Hur som helst, skulle hon fråga sin favoritsköterska om vilka möjligheter till hjälp det finns.

Och så finns det de som måste veta allt om alla. Jag mötte en läkare jag inte sett på många år, och fick en jättekram och en pratstund innan vi gick åt varsitt håll. Se'n hann jag inte mycket mer än slå mig ned i väntrummet innan en kvinna i min egen ålder, böjer sig fram och frågar om jag är doktor Anderssons fru. Jag är övertygad om att hon visste att jag inte är det, och innan jag hinner svara uttrycker hon sin stora beundran för honom, så jag håller bara med om att han är trevlig men att han inte är min make. Tror nå'n att hon lät sig nöja med det? Nej, nu försökte hon ta' reda på varför jag är där — genom att redogöra för sina egna krämpor, och ställa ledande frågor gör hon allt, utom att fråga direkt — vad det var för fel på mig. Är det något jag tycker illa om, så är det den sortens snokande i något folk inte har att göra med. Men mångårig erfarenhet har lärt mig att det går att undvika att svara genom att uppmuntra motparten till att tala om sina egna åkommor. Det lyckades även den här gången — det räckte att jag höll mun och såg deltagande ut (jag hoppas i alla fall att jag gjorde det), och lät henne berätta om allt hon gått igenom.

Inte är svenskar tråkiga stela och blyga!

torsdagen den 29:e september 2011

Mer om väntrum

Innan jag somnade låg jag och grunnade över, var de flesta spontana samtal äger rum. Det förefaller som de flesta tycker att i väntrum är det fritt fram att tilltala främlingar. Kanske beror det lite på vilket sorts väntrum det är — jag kan inte dra' mig till minnes att någon någonsin gick utanför sig själv i väntan på strålbehandling. Om det var en slump eller om arten av sjukdom påverkade de väntande, vet jag inte.
På bussar, tåg och flyg tycks det också vara tillåtet, liksom i olika köer. Däremot stör man ogärna varandra på serveringar av olika slag. Fast ingen regel utan undantag — första gången jag minns att någon lättade sitt hjärta för mig var på en liten cafeteria i källarplanet på PUB:s bohagshus. Jag var i trettonårsåldern, när en av varuhusets demonstratriser slog sig ned vid mitt bord. Hon inledde med att hon hade en dotter i min ålder, se'n forsade problemen ur henne, om hur svårt det var att vara ensamstående mamma med dålig ekonomi. Jag var lätt ställd och hade ingen aning om vad jag skulle svara, men tack och lov, behövde hon bara lätta på trycket, och förväntade sig inga svar.

Av alla dessa platser så befinner jag mig oftast i väntrum nu för tiden, så mina flesta exempel kommer från dylika platser.

Det satt bara en man i väntrummet när jag kom in, och han blev helt uppenbart själaglad över att få lägga ifrån sig sin tidning för att få imponera på en medmänniska. Dessutom kom det snart flera personer i rask takt, och för varje person som slog sig ned sken mannen upp — det här var en man som gillade att ha en stor publik.
Exakt vad mannen läste vet jag inte, men jag tolkade det som att det var en artikel om Mensa. För han började genast tala om föreningen och hur intressant den föreföll. Så höjer han den redan dånande stämman, när han berättar att han varit inne på deras hemsida och gjort testet — och minsann hade han inte kommit upp i 133 (undre gränsen för ett medlemskap, fast det sa' han inte), men han framhöll att han hade varit trött efter en jobbig dag, och skulle nog göra om testet. Jag lyckades hålla tand för tunga, och sa' inte vad jag tycker om föreningen. Mannen föreföll en aning besviken över att ingen uttryckte sin förvåning och beundran inför hans fantastiska kapacitet, så han började redogöra för testet. Och där kopplade jag av honom, försökte bara se vänligt intresserad ut, plötsligt vaknar jag av att han frågar "har du det"? Jag anade att han frågade om jag gjort testet, så jag chansade på att säga nej. "Du ser skärpt ut, det borde du göra", fortsätter han, "det är roligt att veta vad man har för poäng, du kanske också kan gå med" säger han. Tack och lov blir han uppropad just då, så jag slipper fråga vad som är så roligt med det. Personligen har jag aldrig haft någon glädje av att veta vad jag har för IQ, men somliga är väl mer lättroade än andra.

Inte är svenskar tråkiga stela och blyga!

onsdagen den 28:e september 2011

Grattis Kate!

Kate Douglas Wiggin
28 september 1856 - 24 augusti 1923

I Sverige är nog Kate mest känd för sin bok Rebecka (Rebecca of Sunnybrook Farm), som kom ut 1903. Fast det är nog tveksamt om hon är ihågkommen i dag. Och minns man den är det kanske för att Shirley Temple spelade Rebecca i en filmad version. Bland medelålders kvinnor, och äldre, i U.S.A. har nog boken samma status som Anne på Grönkulla. Rebecca är visserligen inte föräldralös, men eftersom hennes familj är stor, och fattig, skickas Rebecca iväg till ett par äldre välbeställda släkttanter. Naturligtvis vinner Rebecca så småningom de bistra damernas hjärtan. Boken blev omedelbart en stor framgång, och Mark Twain sa' tyckte att boken var "beautiful and moving and satisfying."

Kate utbildade sig till kindergartenlärare, och öppnade 1878 San Franciscos första avgiftsfria förskola för barn från slummen. Hon kom att bli en hängiven förskollärare och förespråkare för barns rättigheter. När hon gifte sig 1881, fick hon enligt tidens sed, inte att fortsätta sitt yrkesverksamma liv. Då började hon istället skriva böcker, för att med inkomsterna från dem, stötta verksamheten. Hon skrev såväl barnböcker som pedagogiska böcker om förskoleverksamhet och artiklar för olika tidskrifter. Det verkar som de flesta av hennes böcker finns att läsa på nätet. Alla utom den jag skulle vilja läsa, hennes biografi My Garden of Memory från 1923.

Två av hennes böcker läste jag tidigt på svenska, "Rebecka" och "Två små hemlösa" ("Timothy's Quest A Story for Anybody, Young or Old, Who Cares to Read It"). Nu när jag har tillgång till originaltexterna, på nätet, kan jag konstatera att böckerna vinner på att läsas på engelska.

Å, så söt jag tyckte hon var! Ett omslag som
jag fann helt i klass med "Lilla prinsessan".


Självkännedom

"Don't ever confuse the two, your life and your work.
That's what I have to say. The second is only part of the first."
Anna Quindlen


De flesta av oss har nog, mer än en gång, funderat över hur man beskriver sig själv. Somliga har inga större problem med det, medan andra får fundera ordentligt på vad de ska säga eller skriva. Därmed inte sagt att den som har lätt för det gör en sannare presentation.
När jag läser hur bloggare presenter sig så slår det mig att det möjligtvis finns en kulturell skillnad i hur man framställer sig själv. Amerikanska kvinnor är ofta, förfärande ofta, ett bihang till make, barn, syskon och föräldrar. Medan svenska kvinnor gärna talar om att de är glada, spralliga, omtänksamma, busiga, envisa, snälla, impulsive har humor och är passionerade. De berättar ofta att de gillar att shoppa, pyssla, dricka vin och äta choklad. Yrket tycks vara viktigt för många, finns det med i presentationen kommer det ofta högt upp på listan.
Ett tag funderade jag på om det spelar någon roll vad man skriver — men se’n slog det mig att det gör det nog, i alla fall för mig, för det finns en del nyckelord som får mig att omgående lämna en blogg.

På sista tiden har jag tillbringat rätt mycket tid i väntrum, och det har slagit mig att det är som att läsa bloggar. Där finns alla sorters människor, och precis som i bloggoversum framställer man sig så som man vill bli uppfattad. Somliga enkelt och rakt på sak, andra gömmer sig bakom tomma ord, somliga försöker imponera — och det är uppenbart att människors uppfattning om hur man imponerar på omvärlden skiljer sig väsentligt åt. Pengar, titlar, kunskap, och sjukdomar kommer högt upp på mångas listor.
Olgakatt sa' för en tid se'n att hon medvetet gått in för att inleda samtal med främmande människor, för att se om hon får respons — och det får hon. Själv har jag inte ens hunnit inleda många samtal, medväntare har alltid hunnit före. Inte en person har kommit med standardfraser, alla har haft olika infallsvinklar och olika behov av att tala, somliga om sig själv och andra vill bara hålla låda i största allmänhet.
En kvinna, smålog vänligt när jag kom in och satte mig, men sa' inget. Men hon tittade på mig hela tiden, både när jag satt där och när jag talade med några sköterskor. När jag se'n gjorde mig i ordning för att gå därifrån, samlade hon sig — tog liksom sats — och sa': "jag måste bara säga hur snygg du är". Det var inte påfluget, bara så genuint vänligt att det värmde mitt hjärta.

Inte är svenskar tråkiga stela och blyga!

tisdagen den 27:e september 2011

Grattis Grazia!

Grazia Deledda
27 september 1871 - 15 augusti 1936

Jag måste tillstå att jag ännu inte orkat igenom någon av Grazia Deleddas böcker — ändå har jag försökt flera gånger. Men skam den som ger sig, nästa gång jag besöker biblioteket ska jag ta' med mig en av hennes böcker hem.
Hon tilldelades nobelpriset i litteratur 1926, den andra kvinnan efter Selma Lagerlöf. Motiveringen löd: för hennes av hög idealitet burna författarskap, som med plastisk åskådlighet skildrat livet på hennes fäderneö och med djup och värme behandlat allmänt mänskliga problem"
Det är intressant att se hur kriterierna för nobelpriset i litteratur förändrats genom tiderna. Jag har många gånger tänkt (liksom så många andra) att jag borde nobelpristagarna i kronologisk ordning för att försöka förstå på vilket sätt, och ivilken takt, förändringarna skett. Men jag har alltid något mer läsvärt på gång — så än har det inte blivit av.

Fördomar

”On ne voit bien qu’avec le cœur. L’essentiel est invisible pour les yeux.”
“Man ser bara bra med hjärtat. Det väsentliga är osynligt för ögonen."
Lille Prinsen
Antoine de Saint Exupéry

Läste nyligen en artikel av en amerikansk skådespelare som jag aldrig hört talas om tidigare. Artikel kröntes, som alltid av en bild av artikelförfattaren. Jag bestämde mig på rak arm för att hon inte var i min smak, det stora amerikanska leendet tyckte jag var tillgjort och det fick mig nästan att inte läsa artikeln.
Se'n visar sig artikeln vara jättebra! Positiv men sansad.
Det fick mig att minnas den tiden när jag umgicks med mina vänners blinda vänner. De hävdade bestämt att vi seende var dåliga på att se vad en människa egentligen går för. Visst är det så att vi seende inte alltid kan se bortom skalet, eller rättare sagt, det ta'r längre tid för oss att lära känna varandra eftersom vad vi ser, kan leda oss på villovägar.

Som vanligt far mina tankar iväg åt 17 (minst) håll samtidigt — bilden ovan får mig att tänka på Isa från Niger som var så otroligt irriterad över att han (ja, Isa är ett pojknamn där, och uttalas Issa) alltid förutsattes kunna spela gitarr och sjunga, och att människor envisades med att tala engelska med honom, trots att han talade perfekt svenska. Dessutom var franska hans modersmål, förutom ett par afrikanska språk.
Jag kommer också att tänka på en charmig barnbok av Eva Malmström, från 1958. "Kent på Himelsgatan" handlar om en blind sjuåring som just har börjat i första klass.

En annan bok minns jag tyvärr inte titeln på. Det är en biografi, skriven av en ung man som kom att studera juridik. Den är säkert bortåt fyrtio år gammal — någon som vet vad jag talar om?

Och just nu läser jag en bok jag hittat på Gutenberg: "Elizabeth Gilbert and Her Work for the Blind" av Frances Martin. Elizabeth föddes 1826 och blev blind när hon vid tre års ålder fick sharlakansfeber. Intressant läsning
!

måndagen den 26:e september 2011

Smittsamma skynken

Att man lever farligt på sjukhus är väl ingen nyhet. Men om vi ska låta oss avskräckas av denna artikel vet jag inte. På de flesta akutmottagningar i Sverige får man nog en egen skrubb att ligga i — även om det kan ta' tid att avancera dit från väntrummet, om man inte är tillräckligt dålig för att få hoppa över väntrummet.

Grattis George!

George Gershwin
26 september 1898 - 11 juli 1937

söndagen den 25:e september 2011

Grattis Mark!

Mark Rothko
25 september 1903 - 25 februari 1970

En intressant person och konstnär. Kanske tänker de flesta på hans senare konst, när de hör hans namn, förmodligen den konst han ville bli känd och ihågkommen för. Han förstörde mycket av sina tidiga, delvis föreställande, målningar.
Mother and Child, 1938-1939
Heads, 1941-1942
Utan titel
1948
Utan titel, 1953
Utan titel, 1959
No. 4, 1964
Utan titel, 1969
Utan titel, 1969

lördagen den 24:e september 2011

Blogger och jag


Jag brukar tänka mig för innan jag går med på att uppgradera något. Förresten, kan ingen förbarma sig och komma på ett bättre ord? Men i går när jag slog på datorn frågar den om jag vill uppgradera till Explorer 9. Bara för att slippa tänka, klickar jag på ja — något som jag nu ångrar. Mest av allt därför att jag inte längre kan publicera inläggen utan att byta webläsare. Varför i all världen har det blivit så här?Någon som vet om det går att åtgärda?

Att tala är silver

att tala tydligt är guld

På nyheterna rapporterar man från politiska stämmor, och mina tankar går osökt till Demosthenes, som tränade vältalighet genom att stoppa kiselstenar i munnen när han talade — dessutom sägs det att han stod på en havsstrand så att han skulle bli tvungen att överrösta vågornas brus.
Kanske vore det något för dagens unga politiker — en obligatoriskt kurs i vältalighet. Den kunde ju förläggas vid en attraktiv kust, eller kanske rent av vid ett vattenfall. Som belöning för den som gör goda framsteg kan man ju sista dagen få, likt Eliza, träna med praliner i mun.
Fast egentligen vet jag ju inte om det är någon idé att kosta på de unga — kanske är det en välgärning att man inte hör vad de säger. Det vet jag inte, samtliga talare lät som gläfsande knähundar, och jag kommer att tänka på dvärgpinschern Max som jag kände som barn. Böjde man sig ned för att klappa honom bet han en i näsan — och klappade man honom inte, lyfte han på benet mot närmaste människa.
Men om det ändå anordnas kurser, så tycker jag att Sveriges radio ska skicka iväg samtliga anställda också.

Demosthenes levde mellan 384 och 322 före vår tideräkning, vill du veta mer läs Wikipedias artikel — men bara om du står ut med en usel svenska.

fredagen den 23:e september 2011

Grattis Mickey!



Mickey Rooney
23 september 1920

torsdagen den 22:e september 2011

Ingen nosknapp är en annan lik

Kattens nos är lika unik som våra fingertoppar, på samma vis som två människor inte har likadana fingeravtryck, är varje katt ensam om sitt nosmönster.

Att säga sig vara bra - eller vara det


Efter att ha lyssnat på bekanta som diskuterade arbetssökarstrategier, var det välgörande att lyssna till Tomas Brytting i gårdagens "Tankar för dagen". Han jämförde Silvio Berlusconi med Dag Hammarskjöld, deras attityder och framgångar. (Det går att efterlyssna).
Jag är så innerligt trött på allt prat om karriär och succé — inte 17 talade man i de termerna för, låt säga, fyrtio år se'n. Nu menar jag inte alls att vi ska "sätta vårt ljus under ena skäppo", söker man arbete ska man naturligtvis framhålla vad man är bra på. Men det amerikanska sättet att aggressivt alltid framhålla hur bra man är, går mig på nerverna. När det gäller att alltid vara bäst uppstår snart ett slags duglighetsinflation, och det är svårt att veta hur bra någon i själva verket är.
Nu hör jag röster som säger att i konkurrensens namn måste man spela med. Nej, jag tror inte det — jag har arbetat på den amerikanska marknaden, jag vet att man kan sälja sig själv genom att vara bra. Kanske ta'r det lite längre tid — men jag behöver aldrig oroa mig för att inte kunna leva upp till allt jag påstått mig bemästra. Det hände att kunder blev förvånad över att de aldrig hört talas om mig tidigare, att de uppmanade mig att vara mer aggressiv — men jag behövde aldrig vara det.

onsdagen den 21:e september 2011

Megäror och argbiggor eller starka och självständiga kvinnor?


Fenomenet är inte nytt, men jag har inte tänkt så mycket på det tidigare — det här med att journalister ska ha sitt konterfej över eller under sin artikel. Jag har inget emot att se hur skribenten ser ut, men jag klarar mig gott utan. Det är ju trots allt artikeln som är det väsentliga — om den är intressant och välskriven är jag nöjd, se'n må den som håller i pennan se ut hur som helst.
Medan journalisten får hålla till godo med ett centimeterstort porträtt så blir chefredaktörer och andra personer av den digniteten avbildade i helfigur. Jag läser så sällan tidskrifter att jag inte haft orsak att fundera över nymodigheten (nåja, så värst nytt är det ju inte), annat än att jag förundrats över höga klackar, tajta jeans och smaklösa kläder. OK, det är min högst privata reflektion, det där med smaklös, men det synes mig som om dessa personer för det mesta klär sig efter vad jag anta'r är modernt, och inte vad som är klädsamt.



Megaira, she who grudges
Angie Reed Garner


Nyligen såg jag att helfigursavbildningen spritt sig till en av våra större dagstidningar, och började grunna över företeelsen. Jag får intrycket att man (utan framgång) vill förmedla bilden av handlingskraftiga energiska damer — för det är mest damer, även om jag sett en och annan man också. För det mesta står sagda dam lite bredbent och slår antingen ut med armarna eller sätter dem likt en klassisk satmara i sidorna — vilket antingen ger intryck av gymnastiska övningar (höfter fäst!), en megära eller Shakespears Katherina. Det ansträngda leendet tillskriver jag de skyhöga klackarna. Fördomsfull som jag är, kan jag inte helt utesluta att dessa bilder påverkar mig negativt — artiklarna må vara hur välskrivna och intressant som helst.

måndagen den 19:e september 2011

Lycka att ha egen lucka

Eftersom blogger vägrar att låta filmklipp och text samsas i samma inlägg, kommer text och bild här, och filmsnuttarna i ett separat inlägg.



Derelict Wooden Doors with Cats
Clive Nolan

Har du katt, och din ytterdörr är i bättre skick än den ovan, och du likt Isaac Newton inte vill ägna livet åt att släppa in och ut din älskling så är det vore det kanske idé att skaffa en kattlucka.


Det sägs att det var Isaac Newton som uppfann kattluckan, för att slippa springa till dörren och släppa in och ut sina katter, när han hade viktigare (finns det något viktigare?) saker på gång.
Det sägs dessutom att han gjorde ett stort hål åt den vuxna katten och ett mindre åt hennes ungar. Om vi ska tro på det är en annan sak - i två biografier kan man läsa att han varken hade hund eller katt, medan J. M. F. Wright i sina memoarer "Alma Mater", säger att det fortfarande (när boken skrevs 1827) finns två igenspikade hål i dörren till hans hus, ett stort och ett mindre.

Om din katt, likt Olgakatts Sonja, knackar på rutan, eller som den här kissen, bönar och ber att bli insläppt är möjligtvis en kattlucka en lösning.

Eller om din älskling inte har fattat vitsen med dörrhandtag (jo, jag vet att det heter trycken), så kan kattlucka vara ett alternativ.

Själv uppskattar jag inte att min älskling helt generöst dra'r till huset, och vill bjuda på sina godbitar, så jag har inga planer på att såga ett hål i dörren. Fast jag är övertygad om att även min älskling skulle kunna hålla vilka inkräktare som helst på avstånd.

Bara filmerna








lördagen den 17:e september 2011

På grön kvist

Redan förra sommaren trodde jag att kaprifolen gett upp andan. Men så upptäckte jag gröna friska blad, längst ut på en ranka som såg helt död ut. Jag försökte snygga till den och ta' bort det risigaste, men vågade inte gå för hårt fram, eftersom den uppenbarligen sköt skott även där den såg som allra dödast ut. Och fram på sensommaren fick vi belöningen i form av några väldoftande blommor.
Men i år har den bara stått som ett stort risknippe vid knuten, och jag har flera gånger tänkt klippa bort den. Kruxet är att det växer gott om brännässlor där, och varje gång jag gått förbi med en sekatör har handskarna varit någon annanstans.
Så häromdagen såg jag att nässlorna tagit över helt och använde spaljen att klättra på. Det såg så roligt ut att jag beslöt mig för att ta'en bild.



Men titta, vad är det där längst till vänster i bild? Kaprifolblad!



Den lever!
Även om kameran nätt och jämt gör det. Fast just den dagen, blev det nästan normala färger. Det blev det inte en annan dag när jag ville föreviga en vacker vy. Alla bilderna ser ut som bilder i familjealbumet från 50-talet.




Grattis August!

August Blanche
17 september 1811 - 30 november 1868

Jag trodde att jag skrivit om August tidigare, men kan inte hitta något, så jag ta'r tillfället i akt och gratulerar honom i dag.

I dag tror jag knappast att många läser hans böcker — på sin tid var han en av de mest lästa författarna. Kanske avskräcker språket och de rätt snåriga intrigerna — men jag rekommenderar ändå hans böcker till dem som är nyfiken på hur man levde i Stockholm på hans tid.
De flesta av böckerna kan man nog hitta på nätet, men föredra'r du riktiga böcker och inte har ärvt hans samlade verk i skinnband, så går det ju lika bra att knalla iväg till biblioteket.


fredagen den 16:e september 2011

Äta bör man

annars dör man, äter gör man ändå dör man. Ibland i förtid, beroende på kosten.



"These flaky Danish pastries are a
time-consuming project, but they're
a perfect way to show people how
much you love them! I like serving
them at special brunches. The puff
pastry dough and almond filling can
be made ahead of time, and the
pastries can be frozen before baking."

Den här sortens kommentarer förekommer i vart och varannant recept.

Det händer ofta, kanske alltför ofta, att man sätter likhetstecken mellan mat och kärlek. Man behöver bara ta' en sväng på nätet, bland olika slags matsidor så inser man hur vanligt det är.
Visst är det naturligt att man vill bjuda dem man tycker om (men inte andra?) på något gott. Men det måste ju inte vara kaloririka bakverk eller måltider med många rätter. Tvärtom, man kan visa sin kärlek genom att inte servera någons favoriträtt.
Naturligtvis tycker jag att man ska bjuda på något gott, om man nu tycker att man måste bjuda på något. Men jag tycker att det många gånger kan räcka med ett fruktfat på bordet, eller en tillbringare med juice.
Jag är ju av den uppfattningen att kärlek, vänskap och uppskattning visar man genom hur man bemöter sina medmänniskor — inte genom mat eller gåvor.

Men jag inser också att det är mycket svårt att bryta urgamla mönster — mat har ju inte bara varit ett tecken på omtanke och kärlek utan också ett sätt att visa att man minsann har råd att bulla upp.
Kanske kunde man börja med att inte alltid ta' till mat för att fira något — eller för att trösta sig. Jag menar inte alls att man ska skippa födelsedagstårtan, om man gillar sådana, men att man måste inte fira varje liten framgång — från bra betyg på en skrivning till att man fått löneförhöjning — med mat. Och genom att inte trösta en unge som skrapat knäet, med glass, utan genom att göra något roligt tillsammans.

torsdagen den 15:e september 2011

敬老の



Sculpture Showing Son Shouldering His Parents in Old Age,
Dazu Rock Carvings, China




Jag läser att det i dag är Keiro No Hi, en japansk helgdag, tillägnad de gamla. En dag då man ska visa dem respekt och uppskattning. Nu hoppas jag verkligen att det inte är den enda dagen på året man gör det, men tanken är väl god.
Innan jag visste att dagen överhuvudtaget fanns, tänkte jag en del på hur vi behandlar — eller kanske inte alls behandlar — våra äldsta medborgare. Tanken kom upp därför att Åsa i en kommentar påpekade hur osynlig man kan bli som arbetslös. Men det är inte alltså inte bara arbetslösa man väljer att inte se — alla som inte passar in i mallen för hur en produktiv medborgare ska vara, riskerar nog att bli en icke-person.
Jag funderar på hur det har blivit så — eller har det alltid varit så? Är det dumhet, tanklöshet, eller rädsla för människor man inte vet hur man ska bemöta.
Själv har jag mött det flera gånger när jag följt med min mor på läkarbesök — det finns de som talar över huvudet på henne, som hela tiden vänder sig till mig när de talar. Nog borde vårdpersonal veta bättre.
Och det viktigaste av allt, hur kan vi förändra synen på de äldre. ?

(En annan diskussion är vad äldre är — äldre än vad?).

onsdagen den 14:e september 2011

Grattis Michael!

Michael Haydn

14 september 1737 - 10 augusti 1806

Josephs lillebror Michael går inte av för hackor han heller!

Helt säker på att han föddes den 14 september är man inte — men man vet att han döptes den dagen.


Mer om nyhetsrapportering

Kvinnan som packade ur sin vagn framför mig i kassakön senast jag handlade mat, hade köpt flera paket smör. Hon vände sig till mig och sa' att nu hade hon hamstrat smör för det var så svårt att få tag på. Hon förklarade att hon varit i flera affärer där allt smör var slut. Det var ju inte så mycket att tillägga — så jag gjorde inte det.

På första sidan av det lokala bladet står i dag:
Bantningstrend ger smörbrist i butikerna
Vidare kan man läsa "En av anledningarna till det är den senaste bantningstrenden — där mycket feta produkter ingår".
Men läser jag nätupplagan står det att smörbristen beror på att man ratar lätt-produkter, vilket jag tycker låter sunt.
Det är väl inte otroligt att bristen beror på både bantningstrenden och att vi konsumenter har insett att man ska avstå från lättprodukter. Men jag tycker det är lite märkligt att man får helt olika uppfattning om orsaken till bristen, beroende på om man läser pappersupplagan eller om man läser tidningen i datorn.


tisdagen den 13:e september 2011

Vad är en nyhet?

På nyheterna talar man om att man på ett sjukhus (i Sverige) bestämt sig för att ha anställd vaktpersonal. Naturligtvis kan man inte utsätta vare sig personal eller patienter för våldsverkare. Ända se'n jag hörde det har jag funderat på om det verkligen inte finns något alternativ till vakter — men jag kan inte komma på något.
I U.S.A. har jag ju upplevt hur poliser är en naturlig del av akutens personal, men såg det mest som kuriosa — det var ju Amerika!

På sista tiden har man också talat om problemet med stölder av värdeföremål på sjukhusen. Det däremot borde väl gå att förebygga. Återigen kommer jag dragande med exempel från Staterna — där har man på många sjukhus en särskild avdelning som ta'r hand om patienternas värdesaker. Kameror och annat värdefullt ta'r de hand om och låser in. Dessutom intervjuar de patienten om vilka andra sorts värdefulla prylar hon har med sig. Hur ser eventuella smycken ut och vilken färg är det på plånboken. Just nu kommer jag inte ihåg vad mer de frågade efter, men jag minns att en kvinna satt i minst tjugo minuter vid min säng och fyllde i ett formulär som var ett par sidor långt.
Att betala lön till ännu en personalgrupp, är väl kanske inte vad landstingen längtar efter — så den uppgiften skulle väl lastas på den redan överbelastade vårdpersonalen, om man införde systemet.
Man avråder ju patienter från att ta' med värdesaker, men plånbok, kreditkort, nycklar och telefon är ju faktiskt sån't som de flesta behöver bära med sig, och som man verkligen inte vill bli av med.
Jag har ingen aning om hur man ska komma tillrätta med den här sortens problem, och vid det här laget har jag slutat att grubbla över det. Vad jag istället fundrar över är nyhetsrapportering av det här slaget. Den följs aldrig upp, man ägnar en knapp minut åt att redogöra för problemet, och kanske säger man några ord om vilka planer som finns för att avhjälpa det. Se'n är det tyst, inte i någon av de påföljande nyhetssändingarna andas man om hur det gick. Kanske stoppar man bara in den som utfyllnad — och vad är vitsen med det?

Än slank den hit, och än slank den dit

tungan alltså.


Det är skillnad på förslå och föreslå,
somliga radiopratare är inte så

förslagna att de förstått det.

måndagen den 12:e september 2011

Att ge beröm

Alla behöver vi uppskattning och uppmuntran — men det kan ske på olika sätt. Om en sjuåring tycker att jag har gjort något fint och tycker att jag är duktig, då är det helt OK. Jag kan fråga vad som är fint med det, och vi kan diskutera hur lång tid det ta'r att lära sig olika saker. Men när vuxna lägger sitt beröm på samma nivå, känns det som de inte riktigt vet vad de ska säga, och orden klingar tomma. Nog är det bättre att hålla käft än att komma med floskler — och uppskattning kan man visa på så många fler vis att att bre' på om hur duktig någon är.
Inte 17 förvånas vi över att vår tandläkare kan laga våra tänder — jag tror inte att det är vanligt att någon säger: "å, så duktig du är som kan borra så fint". Men till konstnärer, hantverkare och författare kan man tydligen säga det. Det är ju yrkesfolk som ofta har lika lång utbildning som tandläkaren.
Naturligtvis ska man tala om att man tycker om en tavla eller dikt — men det räcker ju.
Jag har funderat över om det hänger ihop med den allmänna infantiliseringen, som vårt samhälle tycks ha genomgått, det i kombination med en rädsla för tystnaden gör att vi babblar på utan tanke på innehållet i vårt tal.
Har vi förstört en hel generation genom att okritiskt berömma dem när de var barn? Så till den milda grad att de inte kan visa sin uppskattning annat än med tomma ord?
Även i skrift förekommer det, jag ser dagligen exempel på hur man på nätet klappar varandra nedlåtande på huvudet. Inte är det väl så vänskap fungerar? Mina vänner och jag, ger sällan varandra beröm — vi finns där för varandra, vi umgås per brev eller i verkliga livet, vi ger varandra konstruktiv kritik, vi lutar oss mot varandra — men jag kan inte minnas att vi någonsin sagt att någon är duktig. Vi ta'r helt enkelt för givet att vi är duktiga, var och en efter sin förmåga.

Palmyra

A Small Girl with a Cat, 1889
Theophile Alexandre Steinlen

Den här bilden får mig alltid att tänka på Palmyra och hennes katt. Jag skulle tro att jag var sex år, den gången vi hälsade på hos Palmyra och hennes familj, och jag gav inte deras stackars katt en sekunds ro. Jag kånkade runt på den ända till den vänligt men bestämt bet mig i kinden. Inte särskilt hårt, bara som för att säga att nu får det vara nog — och jag förstod precis vad den menade, och blev varken rädd eller ledsen, men lämnade den i fred.

Nicole Ricard
Maurice Quentin de la Tour


Det var inte bara katten jag avundas henne — hon hade en muff också. En liten vit skinnmuff, som hängde i ett band kring halsen på henne. Så jag önskade mig en muff!

Vem är då Palmyra, kan jag höra att någon undrar. Hon är (förhoppningsvis inte var) dotter till mina föräldrars vänner. På de här bilderna badar vi våra dockor utanför vår sommarstuga.
Ännu en av alla människor jag inte träffat på åratal — men ägnar en tanke emellanåt, och undrar vad som hände se'n.


söndagen den 11:e september 2011

Knute




Jo, han hette Knute, men kallades Knutte. Sitter här och tittar på denna gamla bild av honom och funderar över det här med vänner och bekanta. Somliga människor försvinner för alltid ur ens liv — men man betraktar dem ändå som vänner. Andra finns där hela tiden, och blir inte mer än bekanta.
Somliga vänner utvecklas åt ett annat håll än en själv, och övergår omärkligt till att bli bekanta. Medan somliga bekanta ta'r tid att lära känna, men så en dag upptäcker man att det uppstått en djup vänskap.
Knutte var en vän, trots att jag bara kände honom när jag var barn. Han hörde till de människor som bemötte ett barn som vilken medmänniska som helst. Han kallade mig alltid för Klöverblomma — också senast vi sågs, när jag var i övre tonåren och vi av en slump stötte ihop på Drottninggatan.
Nu såg jag hans dödsannons i tidningen häromdagen, han blev 92 år, så han fick ett långt och rikt liv.

lördagen den 10:e september 2011

Samtal i regnet

När solen skiner och det regnar
då dansar pigor och drängar.
Lite nödrim, men det gick väl inte att komma på något lämpligt som rimmar på regnar — fägnar eller ägnar, är de enda jag kan komma på. Älsklingen och jag diskuterade detta i går när det kom en skur medan solen sken. I dag beger jag mig ut på nätet för att se om jag kan hitta ordspråket — och hittar ett par andra varianter:
Solen skiner och det regnar,
Då dansa alla heliga Guds englar.
och
Solen skinar och det regnar,
Gud bevare alla drängar.

fredagen den 9:e september 2011

Höstens vår

Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svaga kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och hvitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarens kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.

Nu äro alla drömbarn döda
som födts ur vårens sköra lek -
likt buskens rosentyll, den röda,
som första skumma natt gör blek.
Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och hviska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan.

Min sång flög drucken kring det bästa
av färg och doft i ängars ljus,
och det var ljuvligt nog att gästa
de många hjärtans honungshus;
nu vill jag, mätt på sötman, fästa
min boning långt från lust och rus
och hvila under fasta bjälkar,
ej under lösa blomsterstjälkar.

Väl mig, då lekens minnen tvina,
att du var allvar och står kvar,
att ingen sol behövs att skina
vår kärlek varm i svala dar!
Hör, himlens hårda väder hvina
sin högtidshymn för trogna par.
Vi le, när jorden reds och darrar;
vår lyckas hus har goda sparrar.



.......................... Erik Axel Karlfeldt


Trots att kameran är uschlig, bär jag den med mig, och smått korkad som jag är, tror jag alltid att det ska bli bättre bilder än vad det blir. Jag raderar mycket mer än hälften av alla bilder, några för att jag schabblar men de flesta för att färgen är åt skogen och skärpan inte är den bästa. Kisa med ögonen så ser de bättre ut än vad de är!







Bara för några dagar se'n läste jag en intressant artikel om skuggfotingar — men tror nå'n att jag hittar den nu när den här svampen får mig att tänka på dessa intressanta varelser. Håll till godo med vad NE har att säga om dem:
skuggfoting, monoped, umbroped, skiapod, ett i den pseudovetenskapliga medeltida litteraturen förekommande väsen som sades ha ett enda ben och en enda fot, den senare så stor att vederbörande kunde använda den som parasoll. Skuggfotingarna förlades vanligen till Etiopien och förekom i de geografiska beskrivningarna ännu på 1500-talet.






Frågan är om älvorna någonsin kommer att få sin tvätt torr i det här vädret.